Lillejulafton. Det är en av mina favoritdagar på året och ska vara på ett visst vis. Nämligen precis på det viset som när jag var liten.
Då ska dagen börja tidigt hemma, med alla mattor ute och inte en duk på bordet (har jag i och för sig inte i vanligs fall heller men ändå). Det ska städas och putsas och fejas här och där och lite överallt på en och samma gång. Så ska ju skinkan kokas och knäcken fixas (jo då, där fick man som barn stå och röra och röra och röra). En bit in på dag ger föräldrarna upp och tar väl in granen. Då är vi barn ju sysselsatta med det en stund. Jättefin blir den och det är nog den nästa upplevelsen av hela min uppväxt. Vi fick alltid prova göra saker och ting på vårt sätt och det kändes alltid som det blev jättefina. (Även om jag tror gränsen nåddes det året när storebror satt till snoppar på pepparkaksgubbarna.)
Sedan åker kartongerna med tomtar fram. Inte en plats i huset där man inte ser en tomte, till mammas förtret. När sedan vi barn tröttnat och dragit oss tillbaka till den vanligs leken på rummen så händer det: mamma lägger in en mystisk växel och kaoset förvandlas till ett julförberett hem i samma takt som skinkan griljeras. När vi kommer ut igen doftar det rent och juligt. Ljusen tända, rena juldukar på borden och skålar fyllda av nötter och frukt.
Uppesittarkväll på tv och de första nötterna knäcks. Hur mycket vi än försöker går det inte att undvika smulor.
Ja, så sitter vi nu framför uppesittarkvällen. Imorgon vankas jul! Ha en riktigt god sådan!
Så min moral:
Jag tror inte barnen tvunget måste få massor av julklappar för en lyckad jul, men nyktra, glada och ostressade föräldrar ökar chanserna ofantligt!
God jul!
söndag 23 december 2012
Det ska kännas att man lever.
Jag har det stora privilegiet att via mitt jobb få träffa människor som fötts med olika funktionshinder. Det ger mitt liv ett visst djup och bredare perspektiv. För ett tag sedan träffade jag en kvinna som var fullt övertygad om att väder ska kännas, annars kan det vara. Så när de värsta höststormarna rasade stod hon där utanför sitt hus med ansiktet vänt mot vinden och lät regnet piska huden. Då kände hon vädret, då levde hon!
Jag tar det med mig och jag är böjd att hålla med: vad är det för mening med väder som inte känns, som inte märks. Ständigt 12 grader, mulet, varken regn eller sol, ingen vind. Bara rätt och slätt och tråkigt.
Det här började jag att skriva för två veckor sedan. Då hade vi väl 15 minusgrader, klarblå himmel och en strålande sol som gick i sin strama bana precis över trädtopparna på Himmelskull. Då var vi ute i pulkabacken på Himmelskull. Kylan bet i kinderna, den låga vintersolen i kontrast till den krispiga himmeln bländade och ansträngningen att dra uppför backen gjorde mig alldeles svettig under mössan och de stickade vantarna. Då levde jag, det kände jag tydligt!
Sedan då. Jo, då blev det precis någon plusgrad, natt som dag. Solen orkade knapp lysa genom det tjocka diset och snötäcket krympte långsamt, långsamt bort. Sedan kom de där svåra besluten på jobbet; de tråkiga mötena på förskolan; suckarna över den vanliga oförmågan att få balans. Eftersom jag nu har en övertygelse att det inte leder någon vart att vältra sig i mörker så lever jag efter att har jag inget positivt att förmedla så kan jag vara tyst. Så tyst blir det....
En kort tid. Ja, särskilt lång tid kan jag inte vara tyst. Sedan blev det nästan jul, rapporter om en väntande vinterstorm och tanken slog mig att det var ju precis det jag försökte sätta ord på. Det finns höjdpunkter och lågvattensmärke och när man har det så bra som vi har det så kan man kosta på sig att känna. Känna på höjdpunkter och lågvattensmärke. Känna på livet.
I vilket fall som tänker jag inte gå ut och känna p vädret ikväll!! Men point taken! Det ska kännas att man lever!
Jag tar det med mig och jag är böjd att hålla med: vad är det för mening med väder som inte känns, som inte märks. Ständigt 12 grader, mulet, varken regn eller sol, ingen vind. Bara rätt och slätt och tråkigt.
Det här började jag att skriva för två veckor sedan. Då hade vi väl 15 minusgrader, klarblå himmel och en strålande sol som gick i sin strama bana precis över trädtopparna på Himmelskull. Då var vi ute i pulkabacken på Himmelskull. Kylan bet i kinderna, den låga vintersolen i kontrast till den krispiga himmeln bländade och ansträngningen att dra uppför backen gjorde mig alldeles svettig under mössan och de stickade vantarna. Då levde jag, det kände jag tydligt!
Sedan då. Jo, då blev det precis någon plusgrad, natt som dag. Solen orkade knapp lysa genom det tjocka diset och snötäcket krympte långsamt, långsamt bort. Sedan kom de där svåra besluten på jobbet; de tråkiga mötena på förskolan; suckarna över den vanliga oförmågan att få balans. Eftersom jag nu har en övertygelse att det inte leder någon vart att vältra sig i mörker så lever jag efter att har jag inget positivt att förmedla så kan jag vara tyst. Så tyst blir det....
En kort tid. Ja, särskilt lång tid kan jag inte vara tyst. Sedan blev det nästan jul, rapporter om en väntande vinterstorm och tanken slog mig att det var ju precis det jag försökte sätta ord på. Det finns höjdpunkter och lågvattensmärke och när man har det så bra som vi har det så kan man kosta på sig att känna. Känna på höjdpunkter och lågvattensmärke. Känna på livet.
I vilket fall som tänker jag inte gå ut och känna p vädret ikväll!! Men point taken! Det ska kännas att man lever!
fredag 21 december 2012
När det knackar på min dörr.
Idag hörde jag plötsligt någon (annan än vanligt) som pratade i vår hall. Det var faster Tina som kom på spontanbesök när hon ändå hade vägarna förbi.
Jag älskar spontanbesök!
Den där känslan när man hör något som kan ha varit ett knackande på dörren och man tittar ut och faktiskt ser en bil på gården. Den där sekundsnabba ångesten som följer med frågan: Är jag klädd? eller kanske Är jag representabel? eller till och med Hur ska dölja det som ska föreställa mitt hem? Sedan är det bara att stänga dörren till garderober och badrum, röja en väg med fötterna genom hallens alla ditlagda, bortlagda, tillagda grejor, öppna dörren och se så glad ut som man är.
Jag älskar nämligen verkligen spontanbesök!
Det är nämligen just det där med att man bara står där i hallen i sina bortglömda hemmakläder, med den sanna röran bakom sig och bara är den man är och ingen annan. Inte lönt att förställa sig och när man väl setts så där så finns det ju ingen mening att förställa sig framöver heller. Prestigelöst och kravlöst.
Det är det där med att man inte behöver bry sig om dukningen på bordet eller när köttet är färdigt och hur barnen egentligen beter sig. Den som kommer på spontanbesök får ju faktiskt skylla sig själv om de inte gillar vad de ser.
Det är ju det där med kaffet, och det vet ni ju vad det är med det, och tjusningen med att öppna skafferiet i jakten på de där enda små överblivna Digestivekexen som man får dela i halvor för att de ska räcka. Fika blir det dock; för fika är ju mer än bara äta och dricka. Jag har sagt det förr, säger det igen och kommer fortsätta säga det, så länge jag kan säga det: det är sällan fel att fika! Spontant eller ej.
Här ute på landet har ju också spontanbesöken en annan dimension. Det ligger ju liksom i sin natur, eller kanske naturen, att spontanbesök inte blir till för att någon råkade promenera förbi på gatan när jag var ute och vi hade något gemensamt att prata om. Nej, de blir ju faktiskt till för att någon aktivt tar beslutet att vilja träffa oss, eller eventuellt vill komma och få bekräftat att det där ryktet som går på byn stämmer eller det behövs något nytt att prata om vid nästa föreningsmöte/ fotbollsträning/eller vad det kan vara, och sätter sig i bilen eller på cykeln och tar sig ända upp på gården. Hedersamt tycker jag.
Därför älskar jag stunden när grannen Andreas kom över en söndag med barnen med kommentaren: ni sa ju vi skulle komma bort någon dag, så nu kommer vi! Eller när en annan granne ringer och säger: jag har köpt 2 fastlagsbullar, kan jag komma över? Eller när vänninan ringer med ett: jag står och gör ugnspannkaka vill ni komma bort och äta lunch? Eller när makens fastrar kommer körande förbi bara för att säga hej, men mest troligt vill få supa in lite atmösfär från barndomshemmet. Ni är så välkomna hem till Fredskog! Det är bara att knacka på min dörr.
Jag älskar nämligen spontanbesök, och chansen att få fika!
Jag älskar spontanbesök!
Den där känslan när man hör något som kan ha varit ett knackande på dörren och man tittar ut och faktiskt ser en bil på gården. Den där sekundsnabba ångesten som följer med frågan: Är jag klädd? eller kanske Är jag representabel? eller till och med Hur ska dölja det som ska föreställa mitt hem? Sedan är det bara att stänga dörren till garderober och badrum, röja en väg med fötterna genom hallens alla ditlagda, bortlagda, tillagda grejor, öppna dörren och se så glad ut som man är.
Jag älskar nämligen verkligen spontanbesök!
Det är nämligen just det där med att man bara står där i hallen i sina bortglömda hemmakläder, med den sanna röran bakom sig och bara är den man är och ingen annan. Inte lönt att förställa sig och när man väl setts så där så finns det ju ingen mening att förställa sig framöver heller. Prestigelöst och kravlöst.
Det är det där med att man inte behöver bry sig om dukningen på bordet eller när köttet är färdigt och hur barnen egentligen beter sig. Den som kommer på spontanbesök får ju faktiskt skylla sig själv om de inte gillar vad de ser.
Det är ju det där med kaffet, och det vet ni ju vad det är med det, och tjusningen med att öppna skafferiet i jakten på de där enda små överblivna Digestivekexen som man får dela i halvor för att de ska räcka. Fika blir det dock; för fika är ju mer än bara äta och dricka. Jag har sagt det förr, säger det igen och kommer fortsätta säga det, så länge jag kan säga det: det är sällan fel att fika! Spontant eller ej.
Här ute på landet har ju också spontanbesöken en annan dimension. Det ligger ju liksom i sin natur, eller kanske naturen, att spontanbesök inte blir till för att någon råkade promenera förbi på gatan när jag var ute och vi hade något gemensamt att prata om. Nej, de blir ju faktiskt till för att någon aktivt tar beslutet att vilja träffa oss, eller eventuellt vill komma och få bekräftat att det där ryktet som går på byn stämmer eller det behövs något nytt att prata om vid nästa föreningsmöte/ fotbollsträning/eller vad det kan vara, och sätter sig i bilen eller på cykeln och tar sig ända upp på gården. Hedersamt tycker jag.
Därför älskar jag stunden när grannen Andreas kom över en söndag med barnen med kommentaren: ni sa ju vi skulle komma bort någon dag, så nu kommer vi! Eller när en annan granne ringer och säger: jag har köpt 2 fastlagsbullar, kan jag komma över? Eller när vänninan ringer med ett: jag står och gör ugnspannkaka vill ni komma bort och äta lunch? Eller när makens fastrar kommer körande förbi bara för att säga hej, men mest troligt vill få supa in lite atmösfär från barndomshemmet. Ni är så välkomna hem till Fredskog! Det är bara att knacka på min dörr.
Jag älskar nämligen spontanbesök, och chansen att få fika!
tisdag 4 december 2012
Dessa lyckliga människor.
Dessa lyckliga barn som en stilla, snöig vinterkväll får åka med i traktorn när gårdsplanen ska plogas fast det egentligen är nära nog läggdags!
Dessa lyckliga, beundrade pappor som får ge sig ut och ploga gårdsplanen med ett "barnen tycker det är roligt".
Denna lyckliga mamma som får stanna inne i värmen och baka en plåt kardemummaskorpor.
Dessa lycklig föräldrar som får slå sig ner i soffan, när barnen somnat tungt i ett "efter snöleks-rus", och avnjuta en kopp rykande het glögg, och en fortfarande ljummen skorpa med äppelcurd.
Denna underbara snö!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
...och recepten kommer här:
Ta 5 dl koncentrerad, mörk och mustig svartvinbärssaft (från sommarens skörd), 2 dl koncentrerad äppeljuice av samma dignitet, 4-5 dl vatten, 1 kanelstång, 5 nejlikor och sisådär någon tesked kardemumma. Blanda ihop, koka upp, låt stå och gosa till sig. Avnjut (med lite tillsatt rom, om så önskas)!
Blanda 4 dl mjöl, 2 tsk bakpulver, 0,5 dl socker, 3 tsk kardemumma och en nypa salt. Nyp i 100g smör och blanda sedan i 1 ägg uppblandat i 1 dl mjölk. Behandla degen med kärlek, ömhet och tid. Dela och forma till bröd och grädda i 225 grader tills de blivit genombakade (kanske 15 min). Ta ut dem, dela, vänd upp snittytorna och en ny tur i ugnen, nu på 150 grader tills de är perfekta till just din smak. Stäng ugnen och låt dem stå, det gör dem bara gott!
Äppelcurden. Ja, den håller jag hemlig!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Dessa lyckliga, beundrade pappor som får ge sig ut och ploga gårdsplanen med ett "barnen tycker det är roligt".
Denna lyckliga mamma som får stanna inne i värmen och baka en plåt kardemummaskorpor.
Dessa lycklig föräldrar som får slå sig ner i soffan, när barnen somnat tungt i ett "efter snöleks-rus", och avnjuta en kopp rykande het glögg, och en fortfarande ljummen skorpa med äppelcurd.
Denna underbara snö!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
...och recepten kommer här:
Ta 5 dl koncentrerad, mörk och mustig svartvinbärssaft (från sommarens skörd), 2 dl koncentrerad äppeljuice av samma dignitet, 4-5 dl vatten, 1 kanelstång, 5 nejlikor och sisådär någon tesked kardemumma. Blanda ihop, koka upp, låt stå och gosa till sig. Avnjut (med lite tillsatt rom, om så önskas)!
Blanda 4 dl mjöl, 2 tsk bakpulver, 0,5 dl socker, 3 tsk kardemumma och en nypa salt. Nyp i 100g smör och blanda sedan i 1 ägg uppblandat i 1 dl mjölk. Behandla degen med kärlek, ömhet och tid. Dela och forma till bröd och grädda i 225 grader tills de blivit genombakade (kanske 15 min). Ta ut dem, dela, vänd upp snittytorna och en ny tur i ugnen, nu på 150 grader tills de är perfekta till just din smak. Stäng ugnen och låt dem stå, det gör dem bara gott!
Äppelcurden. Ja, den håller jag hemlig!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
måndag 3 december 2012
Vi måste ha lampor!
Advent. Ljuset börjar komma åter med alla adventsljusstakar och stjärnor. Underbart! Dessutom; åtminstone 10 cm nysnö, 10 minusgrader, vindstilla och så tyst och stilla som det bara kan bli när stora, tunga flingor faller mot marken. Det blir inte bättre än så!
Bakom huset, i direkt anslutning till trädgården, ligger vår åker Himmelskull. Ett par hundra meter långsträckt backe i två etage och när man är högst upp så är man faktiskt närmre himlen på något vis, och kan se ut över Fredskog i alla vädersträck. Hade jag haft möjlighet hade jag byggt mig en liten stuga där högst upp, eller kanske ett litet lusthus och så hade jag suttit där uppe i stillhet och njutit av utsikten och spionerat på grannarna i smyg. Jag har hört någon historia om att makens farfar en gång i tiden hade midsommargille där uppe med sina grannar, men vet egentligen inte mer om det, men kan tänka att det måste varit pin livat!
Långt från midsommar är det nu, och långt från toppen är det också, för målet är annat nu. Nej, i stället går vi så långt som man orkar med två pulkor och två pojkar på släp. Djupa spår i snön, kall luft i lungorna, hettande kinder och en kort, kort paus innan: Är ni beredda, okej, 1, 2, 3, då kör vi.......! Förtjusta rop, kill i magen. Nytt längdrekord, och så de obligatoriska två sekunderna när pulkan faktiskt är helt still innan..... upp igen. Samma fotspår som tidigare. En äkta pulkabacke har fått som en trappa av fotspår upp på ena sidan och långa, lätt isiga spår ner igen. Seriösa grejor och planering redan från början!
Till dig som ännu inte tagit en tur i pulkabacken vill jag bara säga: ta chansen och gör det! Du blir inte besviken!
.JPG)
.JPG)
- Bara en gång till. Det är sista gången, jag lovar. Sedan går vi in!
- Men, mamma, vi måste ha lampor på pulkan. Det blir ju mörkt!
Bakom huset, i direkt anslutning till trädgården, ligger vår åker Himmelskull. Ett par hundra meter långsträckt backe i två etage och när man är högst upp så är man faktiskt närmre himlen på något vis, och kan se ut över Fredskog i alla vädersträck. Hade jag haft möjlighet hade jag byggt mig en liten stuga där högst upp, eller kanske ett litet lusthus och så hade jag suttit där uppe i stillhet och njutit av utsikten och spionerat på grannarna i smyg. Jag har hört någon historia om att makens farfar en gång i tiden hade midsommargille där uppe med sina grannar, men vet egentligen inte mer om det, men kan tänka att det måste varit pin livat!
Långt från midsommar är det nu, och långt från toppen är det också, för målet är annat nu. Nej, i stället går vi så långt som man orkar med två pulkor och två pojkar på släp. Djupa spår i snön, kall luft i lungorna, hettande kinder och en kort, kort paus innan: Är ni beredda, okej, 1, 2, 3, då kör vi.......! Förtjusta rop, kill i magen. Nytt längdrekord, och så de obligatoriska två sekunderna när pulkan faktiskt är helt still innan..... upp igen. Samma fotspår som tidigare. En äkta pulkabacke har fått som en trappa av fotspår upp på ena sidan och långa, lätt isiga spår ner igen. Seriösa grejor och planering redan från början!
Till dig som ännu inte tagit en tur i pulkabacken vill jag bara säga: ta chansen och gör det! Du blir inte besviken!
.JPG)
.JPG)
- Bara en gång till. Det är sista gången, jag lovar. Sedan går vi in!
- Men, mamma, vi måste ha lampor på pulkan. Det blir ju mörkt!
fredag 23 november 2012
En kaffe säger mer än tusen ord.
Jag är uppvuxen i en kaffedrickarfamilj. Frukostkaffe. Förmiddagskaffe. Kaffe på maten. Eftermiddagskaffe.... Ja, det finns väl inte ett tillfälle där det inte funkar med kaffe. I vår familj är det dessutom så att man dricker kaffe helt enkelt, sådan är inställningen. Så när någon mot förmodan någon gång kommer med ett försynt: finns det möjligtvis något annat än kaffe så tystnar vi, stannar upp och står där med en frågande blick. I den stunden är vi inte dumma eller så, vi bara måste ta en liten stund till att hämta oss från chocken. Det där slaget som slog oss, att man kanske föredrar något annat än kaffe, det tar en stund att hämta sig från.
Sedan dukar vi så klart fram te eller saft eller vad som nu funkar. För, när vi bjuder till kaffe så är det ju egentligen inte automatiskt kaffe det betyder, det är ju synonymt med: vi vill sitta ner en stund med er och bjuda av vår gästfrihet.
Så i den kaffekultur jag är uppvuxen har kaffestunden en central betydelse. Får jag en gäst bjuder jag på kaffe oavsett vilken tidpunkt, jag bara kallar det olika saker: en slät kopp kaffe innan du åker igen, kom på en fika, vi kan väl prata om det över en kopp kaffe, om inte annat kan jag väl få bjuda tillbaka med en kopp kaffe, vi kan väl sätta oss ner och ta en fika, vill du komma med hem till mig på en kopp kaffe?. Vill man dock vara alldeles ännu mer säker så dyk upp halv 10 eller halv 3.Då dricks det nämligen alltid kaffe i det fredskogska hemmet och med eller utan gäster, alla välkomna. Har man fräckheten att komma efter det och säga: tack men jag drack en kopp innan jag åkte hit! ja, då blir jag minsann lite kränkt. Jag vill ju ge av min gästfrihet; jag vill plocka fram mina koppar och min kaffepanna; jag vill sitta ner och dricka kaffe med dig!
Det finns så många svar på frågan om kaffe och tänk bara vad det står för egentligen. Jag menar:
- Vill du ha en kopp kaffe. Tja, en slät kopp på stående fot kan jag väl ta.(Jag känner egentligen inte för att sitta ner och prata med dig, men visst, jag tycker inte tillräckligt illa om dig för att tacka nej. Eller: Ja tack, en snabb kopp hinner jag med. (Jag vill inte dela några hemligheter med dig, men vi kan väl bekanta oss lite).Tack, hemskt gärna, om du har mjölk och socker/ nej, men gärna te. (Jag har höga tankar om dig och vet att jag kan uttrycka mina önskningar utan att du tar illa upp.) Ja, tack, jag tar fram koppar så länge. (Jag känner mig som hemma i din närhet.
Så, vill du veta vilka dina verkliga vänner är: bjud på en kopp kaffe.
Är ni inte vänner så ökar chansen att ni blir det!
Sedan dukar vi så klart fram te eller saft eller vad som nu funkar. För, när vi bjuder till kaffe så är det ju egentligen inte automatiskt kaffe det betyder, det är ju synonymt med: vi vill sitta ner en stund med er och bjuda av vår gästfrihet.
Så i den kaffekultur jag är uppvuxen har kaffestunden en central betydelse. Får jag en gäst bjuder jag på kaffe oavsett vilken tidpunkt, jag bara kallar det olika saker: en slät kopp kaffe innan du åker igen, kom på en fika, vi kan väl prata om det över en kopp kaffe, om inte annat kan jag väl få bjuda tillbaka med en kopp kaffe, vi kan väl sätta oss ner och ta en fika, vill du komma med hem till mig på en kopp kaffe?. Vill man dock vara alldeles ännu mer säker så dyk upp halv 10 eller halv 3.Då dricks det nämligen alltid kaffe i det fredskogska hemmet och med eller utan gäster, alla välkomna. Har man fräckheten att komma efter det och säga: tack men jag drack en kopp innan jag åkte hit! ja, då blir jag minsann lite kränkt. Jag vill ju ge av min gästfrihet; jag vill plocka fram mina koppar och min kaffepanna; jag vill sitta ner och dricka kaffe med dig!
Det finns så många svar på frågan om kaffe och tänk bara vad det står för egentligen. Jag menar:
- Vill du ha en kopp kaffe. Tja, en slät kopp på stående fot kan jag väl ta.(Jag känner egentligen inte för att sitta ner och prata med dig, men visst, jag tycker inte tillräckligt illa om dig för att tacka nej. Eller: Ja tack, en snabb kopp hinner jag med. (Jag vill inte dela några hemligheter med dig, men vi kan väl bekanta oss lite).Tack, hemskt gärna, om du har mjölk och socker/ nej, men gärna te. (Jag har höga tankar om dig och vet att jag kan uttrycka mina önskningar utan att du tar illa upp.) Ja, tack, jag tar fram koppar så länge. (Jag känner mig som hemma i din närhet.
Så, vill du veta vilka dina verkliga vänner är: bjud på en kopp kaffe.
Är ni inte vänner så ökar chansen att ni blir det!
tisdag 20 november 2012
Man får den uppmärksamhet man förtjänar, eller?
Man lämnar hembyn för några timmar (för att jobba) och så händer detta! Perfekt tycker jag! Klicka på länken och lysnna, läs och begrunda.
Sveriges Radio Veckans ort.
Lika stolt som vanligt blir jag, över mina fina "grannar". Eller kanske lite mer än vanligt till och med.
Sveriges Radio Veckans ort.
Lika stolt som vanligt blir jag, över mina fina "grannar". Eller kanske lite mer än vanligt till och med.
fredag 16 november 2012
Värdig eller inte?
Släktens första fru i Fredskog hette Johanna. Hon var gift med makens farfars far John och de kom till Fredskog någon gång på 1870-talet. Jag har fått höra att hon var en barsk och bestämd kvinna och kom från en så kallad fin familj. På det enda foto som jag sett av henne ser hon minsann också så där barsk ut så lite nervös kan jag allt bli. En son fick, makens farfar Oskar, och hon accepterade aldrig det val av livsamrat som han valde, så länge hon levde.
Linnea blev dock ändå så småningom släktens andra fru i Fredskog. Vad jag förstått var hon i stället en gladlynt människa med nära till skratt och sång, men jag vet inte. Släkten är inte så mycket för att berättta om det förgångna. Det jag vet är dock att hennes barn höll mycket av henne och att det var en stor sorg när hon gick bort alldeles för tidigt.
John, min svärfar, var den äldste sonen av sina syskon, och den som självklart skulle ta över Fredskog. Han gifte sig med en ung Anna, och om henne vet jag massor! Anna var min svärmor, men hon var inte bara det. Tidigt la vi ner de där: "hur ska du kunna ta hand om min son och kan du inte bara acceptera att din son är med mig nu"- rollerna att leva upp till och börja bygga på vår relation som nära vänner. Vi var från olika generationer men vi hade så väldigt mycket gemensamt i våra personligheter. Hon kände sin son utan och innan och hon förstod nog (och hoppades tror jag) redan tidigt att jag skulle bli nästa fru i Fredskog.
Maken har alltid älskat sitt föräldrahem och även om vi bodde en bit bort spenderade vi många, många helger här, i vår fristad, i Fredskog. Här kunde vi komma och gå som vi ville, utan krav, men med lyxen att maten alltid stod på bordet. Prata om att bli bortskämd. Jag, som alltid varit morgonpigg, brukade alltid stiga upp tidigt, och fick då stiga upp till ett dukat frukostbord, med Annas hembakta bröd, nybryggt kaffe i muggen och så en skvätt mjölk direkt från lagården där i. Anna stod alltid i det varma köket och pysslade med än det ena än det andra som behövde göras. Så satt jag där vid bordet, sippade på mitt kaffe och så pratade, pratade och pratade vi. Vi avhandlade livets sorger och bekymmer, glädjeämnen, nyheter och skvaller. Åskilliga timmar spenderades där och det känns som om solen alltid sken in där genom söderfönstret och värmde upp oss långt in i själen. Jag saknar de stunderna än idag!
När Anna kom till sitt slut var vi hos henne här på gården. Jag är ganska säker på att det var i den stunden då hon lämnade oss som det hände, att jag blev vuxen på allvar och att jag tog över rollen som nästa fru i Fredskog. Även om vi inte bodde här då, så fanns det en sanning och mening i makens storebrors ord när han med värme och kärlek sa: Nu är det ju du som är gamla fru Johnsson här.
Flera gånger sedan dess har jag tänkt tanken: kan det vara ett ok för mig. Är det något som är jobigt att leva upp till? Blir jag tvungen att ta en roll jag inte vill ha? Nej, har jag med moget övervägande (jag är ju vuxen nu) kommit fram till. Det är en gåva; en ynnest. Jag har fått detta till skänks och jag hade dessutom förmånen att få en underbar mentor fram tills dess det var min tur!
Så vad har jag då att leva upp till som den nuvarande frun i Fredskog? Tja, massor så klart. En hel gård som ska förvaltas för att lämnas vidare till nästa generation och så hålla kontakten med en hel släkt som har sitt ursprung här och spelar oerhört stor roll för känslan i gården. Värre än så är det väl inte, eller? Om jag ska vara ärlig och egoistisk så ger det ju mig en mening och en plats i historien, om än så pytteliten. Är inte det några av grundstenarna i vår blotta existens?
Så var det ju då så att jag idag sattes på det som jag tror var det slutliga provet på om jag är värdig min titel eller inte. Då kom jag hem från jobb och dagis och upptäckte grannens grisar som tagit sig ur sin hage och nu frossade på trädgårdens gräs och landets jordgubbsplantor. Så, som den stadstjej född -79 som jag är tar jag upp mobilen, ringer grannen och upplyser honom om läget. Sedan kunde jag helt enkelt tagit barnen och gått in, men det fanns faktiskt något som utvecklats i mig som sa att jag får nog i alla fall kolla så att han får in dem. När det väl gått så långt, så insåg jag där och då att nu är det minsann dags att bevisa vad jag växt till under de här senare åren. Jag menar: vad hade Anna Johnsson gjort? Ja, inte hade hon stått där och glott och tvekat i alla fall. Sagt och gjort, över åkern stegar jag, med två små gossar i släptåg. Över stengärsgården, som maken lärt mig att man ska, det är ju för långt att ta den riktiga vägen runt, och in i spelet. Grannen i arbetskläder och stövlar, jag i "klackastövlar" och kappa, minste sonen mitt i allt liksom förstenad av fascination och så treåringen som äntligen får utlopp för alla timmar han tränat på dagis att springa runt och ryta som ett lejon. Vilken syn! Men, in kom de små liven och både julskinkan och midsommarjordgubbarna är räddade.
Kvar håller sig den känslan som kommer när man kunnat göra en insats för att hjälpa någon annan. Här ute på landet finns det väl få som är så viktiga att kunna hjälpa som ens grannar.
Värdig eller inte får väl andra bedömma, men stolt det är både jag (och säkert Anna Johnsson där hon nu är).
Linnea blev dock ändå så småningom släktens andra fru i Fredskog. Vad jag förstått var hon i stället en gladlynt människa med nära till skratt och sång, men jag vet inte. Släkten är inte så mycket för att berättta om det förgångna. Det jag vet är dock att hennes barn höll mycket av henne och att det var en stor sorg när hon gick bort alldeles för tidigt.
John, min svärfar, var den äldste sonen av sina syskon, och den som självklart skulle ta över Fredskog. Han gifte sig med en ung Anna, och om henne vet jag massor! Anna var min svärmor, men hon var inte bara det. Tidigt la vi ner de där: "hur ska du kunna ta hand om min son och kan du inte bara acceptera att din son är med mig nu"- rollerna att leva upp till och börja bygga på vår relation som nära vänner. Vi var från olika generationer men vi hade så väldigt mycket gemensamt i våra personligheter. Hon kände sin son utan och innan och hon förstod nog (och hoppades tror jag) redan tidigt att jag skulle bli nästa fru i Fredskog.
Maken har alltid älskat sitt föräldrahem och även om vi bodde en bit bort spenderade vi många, många helger här, i vår fristad, i Fredskog. Här kunde vi komma och gå som vi ville, utan krav, men med lyxen att maten alltid stod på bordet. Prata om att bli bortskämd. Jag, som alltid varit morgonpigg, brukade alltid stiga upp tidigt, och fick då stiga upp till ett dukat frukostbord, med Annas hembakta bröd, nybryggt kaffe i muggen och så en skvätt mjölk direkt från lagården där i. Anna stod alltid i det varma köket och pysslade med än det ena än det andra som behövde göras. Så satt jag där vid bordet, sippade på mitt kaffe och så pratade, pratade och pratade vi. Vi avhandlade livets sorger och bekymmer, glädjeämnen, nyheter och skvaller. Åskilliga timmar spenderades där och det känns som om solen alltid sken in där genom söderfönstret och värmde upp oss långt in i själen. Jag saknar de stunderna än idag!
När Anna kom till sitt slut var vi hos henne här på gården. Jag är ganska säker på att det var i den stunden då hon lämnade oss som det hände, att jag blev vuxen på allvar och att jag tog över rollen som nästa fru i Fredskog. Även om vi inte bodde här då, så fanns det en sanning och mening i makens storebrors ord när han med värme och kärlek sa: Nu är det ju du som är gamla fru Johnsson här.
Flera gånger sedan dess har jag tänkt tanken: kan det vara ett ok för mig. Är det något som är jobigt att leva upp till? Blir jag tvungen att ta en roll jag inte vill ha? Nej, har jag med moget övervägande (jag är ju vuxen nu) kommit fram till. Det är en gåva; en ynnest. Jag har fått detta till skänks och jag hade dessutom förmånen att få en underbar mentor fram tills dess det var min tur!
Så vad har jag då att leva upp till som den nuvarande frun i Fredskog? Tja, massor så klart. En hel gård som ska förvaltas för att lämnas vidare till nästa generation och så hålla kontakten med en hel släkt som har sitt ursprung här och spelar oerhört stor roll för känslan i gården. Värre än så är det väl inte, eller? Om jag ska vara ärlig och egoistisk så ger det ju mig en mening och en plats i historien, om än så pytteliten. Är inte det några av grundstenarna i vår blotta existens?
Så var det ju då så att jag idag sattes på det som jag tror var det slutliga provet på om jag är värdig min titel eller inte. Då kom jag hem från jobb och dagis och upptäckte grannens grisar som tagit sig ur sin hage och nu frossade på trädgårdens gräs och landets jordgubbsplantor. Så, som den stadstjej född -79 som jag är tar jag upp mobilen, ringer grannen och upplyser honom om läget. Sedan kunde jag helt enkelt tagit barnen och gått in, men det fanns faktiskt något som utvecklats i mig som sa att jag får nog i alla fall kolla så att han får in dem. När det väl gått så långt, så insåg jag där och då att nu är det minsann dags att bevisa vad jag växt till under de här senare åren. Jag menar: vad hade Anna Johnsson gjort? Ja, inte hade hon stått där och glott och tvekat i alla fall. Sagt och gjort, över åkern stegar jag, med två små gossar i släptåg. Över stengärsgården, som maken lärt mig att man ska, det är ju för långt att ta den riktiga vägen runt, och in i spelet. Grannen i arbetskläder och stövlar, jag i "klackastövlar" och kappa, minste sonen mitt i allt liksom förstenad av fascination och så treåringen som äntligen får utlopp för alla timmar han tränat på dagis att springa runt och ryta som ett lejon. Vilken syn! Men, in kom de små liven och både julskinkan och midsommarjordgubbarna är räddade.
Kvar håller sig den känslan som kommer när man kunnat göra en insats för att hjälpa någon annan. Här ute på landet finns det väl få som är så viktiga att kunna hjälpa som ens grannar.
Värdig eller inte får väl andra bedömma, men stolt det är både jag (och säkert Anna Johnsson där hon nu är).
måndag 12 november 2012
Gott att leva.
Det är ju inte svårt att gissa att jag älskar att den nya säsongen av Allt för Sverige har börjat på svt. För er som (ännu) inte sett det så handlar det om ett gäng amerikaner som åkt till Sverige för att tävla om att få reda på och träffa sin svenska släktingar. Uander vistelsen få de lära sig om och utföra olika uppdrag som handlar om Sverige och vår kultur samt veta mer om sitt ursprung och hur de levde. Jättespännande tycker jag!!
Dessa amerikaner reflekterar över historien och fascineras över känslan av att kunna gå över samma mark som deras egna släktingar gått en gång. Dessa personen som idag lever gott för att deras släktingar kanske hade det så fattigt att de inte såg någon annan utväg än att flytta till ett främmande land hisnande långt bort.
När jag och familjen gick ut på promenad igår gjorde vi samma sak. Vi tog den lilla, lilla vägen mittför infarten till grannens gård. En liten väg bestående av två hjulspår och en massa gräs mellan två rejäla stengärdsgårdar. Rakt fram leder vägen, mellan åkrarna och de stolta stättorna. Då reflekterar vi över de människor som gått här före oss. Vad använde de vägen till tro? Vart gick den? Åkrarna som legat på båda sidorna av vägen har varit stora och vackra så det har säkerligen vallats kor fram och tillbaka. En liten bit längre fram på vägen liger den gamla torvmossen och man kan tydligt se kanterna i marken där torvbrytningen en gång för alla avslutades. Så, torv har där körts. Last efter last. Tänk så glada de var som hade en torvmosse på sin mark, fullkomligt värdelöst i våra ögon dock.
Allra mest imponeras vi dock över dessa stengärdsgårdar. Åtminstone en meter höga, en armslängd breda och så långa som man överhudutaget kan se. Jämna, vackra och faktiskt magnifika. Byggda för hand. Handkraft. Människokraft. Här i gränslandet till Småland där boniteten var så god behövdes det ändock odlingsbar åker mark för att överleva. Så man gick där, bröt mark, flyttade sten och byggde gärdsgårdar. Jag tror inte de tänkte på att det skulle vara gott att leva, det tänkte kanske mest på att det är gott att kunna arbeta (abea som jag hört någon skulle dagt på klingande dialekt), för då ökar chansen att kunna få ordentlig mat på bordet (och därmed lycka i hemmet). Vilka människor! Ja skulle ge så mycket för att kunna transportera mig bak i tiden och bara få se vilka de var och hur det såg ut. (för att sedan snabbt som ögat transportera mig tillbaka hem till mina bekvämligheter).
Ja ja. När jag så fantiserat färdigt efter att riktigt gottat ner mig i alla historier och männsikoöde som finns här inne i mina tankar. Så inser jag att det finns inget bättre för kreativiteten än en uppfriskande promenad på landet. Det är ju nu jag kom på vad nästa projekt i köket ska bli. Glöggen så klart. En egen Fredskogsglögg så här till jul, och den ska ha egengjord svartvinsbärssaft som grund. Inte bara blir det egen glögg utan jag tar till vara på alla svarat vinbär som ligger där i frysen och har bara väntat på att jag skulle komma på den här idén. Nu måste jag ju dessutom vårda vinbärsbusken där ute som håller på att gå ut..... och baka mandelskorpor.... och göra äppelcurd med julsmak.... Mmm, det ska vara gott att leva.
Dessa amerikaner reflekterar över historien och fascineras över känslan av att kunna gå över samma mark som deras egna släktingar gått en gång. Dessa personen som idag lever gott för att deras släktingar kanske hade det så fattigt att de inte såg någon annan utväg än att flytta till ett främmande land hisnande långt bort.
När jag och familjen gick ut på promenad igår gjorde vi samma sak. Vi tog den lilla, lilla vägen mittför infarten till grannens gård. En liten väg bestående av två hjulspår och en massa gräs mellan två rejäla stengärdsgårdar. Rakt fram leder vägen, mellan åkrarna och de stolta stättorna. Då reflekterar vi över de människor som gått här före oss. Vad använde de vägen till tro? Vart gick den? Åkrarna som legat på båda sidorna av vägen har varit stora och vackra så det har säkerligen vallats kor fram och tillbaka. En liten bit längre fram på vägen liger den gamla torvmossen och man kan tydligt se kanterna i marken där torvbrytningen en gång för alla avslutades. Så, torv har där körts. Last efter last. Tänk så glada de var som hade en torvmosse på sin mark, fullkomligt värdelöst i våra ögon dock.
Allra mest imponeras vi dock över dessa stengärdsgårdar. Åtminstone en meter höga, en armslängd breda och så långa som man överhudutaget kan se. Jämna, vackra och faktiskt magnifika. Byggda för hand. Handkraft. Människokraft. Här i gränslandet till Småland där boniteten var så god behövdes det ändock odlingsbar åker mark för att överleva. Så man gick där, bröt mark, flyttade sten och byggde gärdsgårdar. Jag tror inte de tänkte på att det skulle vara gott att leva, det tänkte kanske mest på att det är gott att kunna arbeta (abea som jag hört någon skulle dagt på klingande dialekt), för då ökar chansen att kunna få ordentlig mat på bordet (och därmed lycka i hemmet). Vilka människor! Ja skulle ge så mycket för att kunna transportera mig bak i tiden och bara få se vilka de var och hur det såg ut. (för att sedan snabbt som ögat transportera mig tillbaka hem till mina bekvämligheter).
Ja ja. När jag så fantiserat färdigt efter att riktigt gottat ner mig i alla historier och männsikoöde som finns här inne i mina tankar. Så inser jag att det finns inget bättre för kreativiteten än en uppfriskande promenad på landet. Det är ju nu jag kom på vad nästa projekt i köket ska bli. Glöggen så klart. En egen Fredskogsglögg så här till jul, och den ska ha egengjord svartvinsbärssaft som grund. Inte bara blir det egen glögg utan jag tar till vara på alla svarat vinbär som ligger där i frysen och har bara väntat på att jag skulle komma på den här idén. Nu måste jag ju dessutom vårda vinbärsbusken där ute som håller på att gå ut..... och baka mandelskorpor.... och göra äppelcurd med julsmak.... Mmm, det ska vara gott att leva.
lördag 10 november 2012
Skärpning anbefalles!
Det är i allra högsta grad gåsatider. Gåsatider, ja det är goda tider.
Mårtens afton ska firas med gås och godsaker i massor. I Fredskog ska det liksom vara så att mörkret faller en ruggig, dimmig, mörk november kväll. Lika dimmigt som ute ska det vara inne i köket, fast då varmt, fuktigt och stressigt! Imman på köksrutorna ska ökas på för varje gång ugnen öppnas och gåsen öses! Gåsen, ja den ska ösas ofta! Svetten lackar i kapp med den ångande brysselkålen. Flytta på dig, gästerna kommer snart! Är marschallerna tända? Ja, ni förstår.
Så, vi flyttar oss en liten stund fram i tiden. Bordet är dukat och pyntat, med små gäss så klart. Är det Mårten så är det. Gästerna sitter uppradade runt bordet i finrummet, förrätten är framdukad. Denna förrätt! En varsin petit choux i form av en gåsakropp fylld med räkröra och så en bit bakverk format som hals och huvud så att den lille förrättsgåsen står där i sin fulländning. En skaldjursälskare som jag skulle klara mig på bara denna räkgås.
Sedan är det då dags för...gåsen. (Spänningen stiger. Hur blev den i år? Hur stor var den? Räcker den eller behövs den där kycklingen som står som backup ute i köket?) Nu smörjer vi kråset på allvar! Gåsalår inlindat i folie, päror och brunsås med smaker av gåsafonden, katrinplommon, äppelmust och kryddpeppar. Precis så stabbig som den måste vara! Så skickas tillbehören runt, runt bordet. Brysselkål, rödkål, vinbärsgele och äppelmos. Varv på varv. Nu tömmer vi faten. Så till skålen. Rött vin och så klart en nubbe för att späda ut specket. Ingen ska kunna gå rak i ryggen härifrån inte!
Så, när man tror att man aldrig mer ska kunna äta en bit mat till, ja, då kommer efterrätten fram! Som tur är, för en sötsaksfetischist som jag så bjuder traditionen att efterrätten besår av en fruktkompott i gele. Ärligt talat ganska gräsligt tycker jag, och jag vet inte vem som egentligen skulle vilja äta den där dallrande genomskinliga saken med en blandning av diverse frukter. Inte konstigt att det skylls på all mat som redan intagits. Tradition är tradition men jag som av tradition aldrig bryter traditioner föreslår en ändring. Inget slår väl en ljuv, ljum äppelkaka med massor av vaniljsås!
Så med alla dessa traditioner i ryggen slår vi oss ner till bords i det Fredskogska hemmet och hugger in på... kycklingen! Skärpning anbefalles!!! (Till försvar kan sägas att det är inte lätt att få tag på gås, fredagen innan Mårtensafton, och som denna hårt (?) arbetande småbarnsförälder man är så sitter inte alltid tankeverksamheten på sin plats) Men, nästa år!! Då får det minsann bli gåsagille! Menyn är alltså spikad men inte sällskapet så nomineringar är välkomna.
God Mårten gås!
måndag 5 november 2012
Se upp alla Jantelagsanhängare!
Ja, jag vill varna alla känsliga Jantelagsanhängare. Här efter kommer följa text som kan verka stötande för er. Så ni som känner med er att ni sympatiserar med just Jantelagen och lätt blir provocerade av motsatsen; er råder jag att sluta läsa nu med en gång. Ni kommer troligtvis ändå inte att ha något ut av detta. Jag kommer nämligen att helt ägna mig åt att berätta saker om mig själv som jag är stolt över. Jag kommer dessutom höja en av mina vänner till skyarna. Det kan vara jobbigt för er! Om ni däremot vet med er att ni tycker att det är spännande att läsa om vad andra människor gjort och kanske till och med låter er inspireras av detta; då kan jag bara säga: Välkommen in!
Så: se upp nu alla jantelagsanhängare för nu kommer den: historien om när jag gjorde mig av med min hästrädsla!
När jag tänker tillbaka så inser jag att jag hela mitt liv drömt om att kunna rida. När jag var liten tillbringade jag och min kompis Anna otaliga timmar åt att leka häst på alla möjliga vis. Jag ritade hästar på mina teckningar i skolan och jag skrev: Lycka är att ha en häst på min läxuppgift om lycka. Precis lika lång tid har jag varit rädd för hästar. Svår kombination! Min kära mamma tog med mig till en "prova på" på ridskolan. Det var så läskigt att jag aldrig bad om att får göra om det! Men drömmen fanns där likväl.
Så levde jag på i tron om att jag var hästrädd och det var inte så mycket mer med det. Tills jag kom till landet här i Fredskog, (Den historien känner ni ju till.) och inser att jag är ju inte rädd för hästar. Jag är ju fullkomligt skräckslagen!!! Det visste jag minsann inte om så länge jag bodde i stan och det närmsta jag kom en häst var på höjd en ridande polis på avstånd. Här däremot kryllade det av hästar överallt; hos grannar, hos vänner, på åkrar, på vägar och för alla del en och annan gång även lösspringande. Adrenalin. Hjärtklappning. Ångest. Vad gör man då när man inte ens vill gå på vägen förbi en hage som det finns en häst i? Kärleken (till landet....) eller paniken för hästarna? Återigen svår kombination.
Svärmor Anna kände till mitt lilla problem. Hon hade ju varit med mig ute på promenad och sett mig liksom trycka mig in mot träden vid vägens kant för att komma så långt från hasthagen på andra sidan som möjligt. Anna hade bara ett naturligt sätt att lösa detta på. Ja, man tar ju itu med det helt enkelt. Svårare än så var det inte. Så, Anna gick helt sonika upp till grannen, som är ridlärare, och köpte ett presentkort på en timmes ridlektion. Så då var ju det löst..... eller kanske nästan. Anna var riktigt tuff. Hon var inte rädd och det hon var osäker på det tog hon tag i, utan en massa sjåpande eller andra krusiduller. Det är jag avundsjuk på.
Jag är sjåparens och krusidullernas mästare och efter 3 år, en graviditet och spädbarnstid, så var liksom mina ursäkter inför grannen Bengt slut och jag var tvungen. Tro det eller ej, Bengt var skicklig och han fick upp mig på den stackars gamle ridskolehästen Hugo, och höll 30 minuters lektion med mig. Jag minns ingenting!! Turligt nog hade ju gamle Hugo gått där med nybörjare på ridbanan förr och ärligt talat hade jag inget som helst med att göra hur han gick. Han gjorde som han gjort tusentals gånger förr och jag hängde med.
Bara att inse. Tuff som Anna blir jag aldrig!
Dock började något gro...... Något som gjorde mig allt mer irriterad, och ännu mer irriterad och till slut riktigt förbannad. Jag menar: ska man bara acceptera detta. Nu bor jag ju ute på landet och gillar det livet. Ska jag bara gå runt och vara hindrad av hästskräck i hela mitt liv. Det är ju töntigt! Det är mesigt och det är otacksamt!
Så en dag bestämde jag mig och gick till min vän Lotta som bor i ett (långt) stenkast härifrån. Nästan inne i Farstorp faktiskt. I alla fall så yppade jag tanken för Lotta och jag tror minsann att hon tog sig an mig lite som det projekt jag var. Efter ett år av prat och gull med mig kunde jag faktiskt gå in i stallet och klappa en häst i boxen. Ja, alltså om jag stod utanför boxen och hästen lutade ut huvudet mot mig. Men utan hjärtklappning, minsann! Ja, så länge alla hästarna stod i sina boxar och ingen sparkade i väggarna eller rörde sig hastigt eller något sådant dumt.
Det var då, i våras, som jag tror att det började klia i Lottas pedagogiska fingrar och hon tyckte att jag vara mogen att börja på riktigt. Det var då som denna fantastiska kvinna tog fram oanade pedagogiska förmågor. Det var då som hon gick och hämtade sin gamla, kära ponny, stängde in henne i en box och sa åt mig att gå in där till den. VA!?! Skulle jag!!! Vet ni vad? Hon klarade det. Hon fick in mig! Jag hoppas ni förstår vilken kvinna hon är!
Efter detta följde våren och sommaren med fler tillfällen och jag lärde mig (denna delen är jag ytterst stolt över, om någon undrar):
- om jag puttar på en häst i stället så flyttar den sig ditåt. (Fantastiskt, den klämmer faktiskt inte medvetet in mig i boxvägen för att döda mig!)
- det går faktiskt oftast väldigt bra att hämta en häst i en hage. Om den gör något dumt så springer den från dig, inte mot dig för att attackera och döda dig.
- när du borstar hästen och den buffar huvudet mot dig, så är det för att kela, eller prata, eller något. Den vill inte bita dig hårt för att sedan döda dig.
- det kan faktiskt gå bra att lyfta en hov för att skrapa rent den. Hästen ser inte automatiskt detta som en chans att sparka för att döda dig. (Fast i ärlighetens namn känner jag mig fortfarande lite tveksam där.)
Framför allt:
- det är en fantastisk känsla att sitta där högt uppe på Empus rygg (och Empus är en stor häst, den lille ponnyn övergav vi redan där vid första tillfället) och känna att han går dit jag vill, när jag vill och som jag vill. Utan att jag varken känner mig yr, svimfärdig, stel av skräck eller något annat sånt. (Efter att vi tidigt upptäckt att jag av ren rädsla reagerade med att spänna in benen allt vad jag kunde närjag tyckte han gick för fort. Där kan vi också prata om jobbig kombination....)
Men viktigast av allt:
- det är en fantastisk känsla att besegra sig själv och fullfölja sin dröm. Prova på det du också!
Kan sjåparens och krusidullernas mästare så kan du!
PS. Kära Anna, om du nu kan läsa detta, nu är jag redo att och tänker utnyttja andra halvtimmen av presentkortet jag fick. Förlåt förseningen. DS
Så: se upp nu alla jantelagsanhängare för nu kommer den: historien om när jag gjorde mig av med min hästrädsla!
När jag tänker tillbaka så inser jag att jag hela mitt liv drömt om att kunna rida. När jag var liten tillbringade jag och min kompis Anna otaliga timmar åt att leka häst på alla möjliga vis. Jag ritade hästar på mina teckningar i skolan och jag skrev: Lycka är att ha en häst på min läxuppgift om lycka. Precis lika lång tid har jag varit rädd för hästar. Svår kombination! Min kära mamma tog med mig till en "prova på" på ridskolan. Det var så läskigt att jag aldrig bad om att får göra om det! Men drömmen fanns där likväl.
Så levde jag på i tron om att jag var hästrädd och det var inte så mycket mer med det. Tills jag kom till landet här i Fredskog, (Den historien känner ni ju till.) och inser att jag är ju inte rädd för hästar. Jag är ju fullkomligt skräckslagen!!! Det visste jag minsann inte om så länge jag bodde i stan och det närmsta jag kom en häst var på höjd en ridande polis på avstånd. Här däremot kryllade det av hästar överallt; hos grannar, hos vänner, på åkrar, på vägar och för alla del en och annan gång även lösspringande. Adrenalin. Hjärtklappning. Ångest. Vad gör man då när man inte ens vill gå på vägen förbi en hage som det finns en häst i? Kärleken (till landet....) eller paniken för hästarna? Återigen svår kombination.
Svärmor Anna kände till mitt lilla problem. Hon hade ju varit med mig ute på promenad och sett mig liksom trycka mig in mot träden vid vägens kant för att komma så långt från hasthagen på andra sidan som möjligt. Anna hade bara ett naturligt sätt att lösa detta på. Ja, man tar ju itu med det helt enkelt. Svårare än så var det inte. Så, Anna gick helt sonika upp till grannen, som är ridlärare, och köpte ett presentkort på en timmes ridlektion. Så då var ju det löst..... eller kanske nästan. Anna var riktigt tuff. Hon var inte rädd och det hon var osäker på det tog hon tag i, utan en massa sjåpande eller andra krusiduller. Det är jag avundsjuk på.
Jag är sjåparens och krusidullernas mästare och efter 3 år, en graviditet och spädbarnstid, så var liksom mina ursäkter inför grannen Bengt slut och jag var tvungen. Tro det eller ej, Bengt var skicklig och han fick upp mig på den stackars gamle ridskolehästen Hugo, och höll 30 minuters lektion med mig. Jag minns ingenting!! Turligt nog hade ju gamle Hugo gått där med nybörjare på ridbanan förr och ärligt talat hade jag inget som helst med att göra hur han gick. Han gjorde som han gjort tusentals gånger förr och jag hängde med.
Bara att inse. Tuff som Anna blir jag aldrig!
Dock började något gro...... Något som gjorde mig allt mer irriterad, och ännu mer irriterad och till slut riktigt förbannad. Jag menar: ska man bara acceptera detta. Nu bor jag ju ute på landet och gillar det livet. Ska jag bara gå runt och vara hindrad av hästskräck i hela mitt liv. Det är ju töntigt! Det är mesigt och det är otacksamt!
Så en dag bestämde jag mig och gick till min vän Lotta som bor i ett (långt) stenkast härifrån. Nästan inne i Farstorp faktiskt. I alla fall så yppade jag tanken för Lotta och jag tror minsann att hon tog sig an mig lite som det projekt jag var. Efter ett år av prat och gull med mig kunde jag faktiskt gå in i stallet och klappa en häst i boxen. Ja, alltså om jag stod utanför boxen och hästen lutade ut huvudet mot mig. Men utan hjärtklappning, minsann! Ja, så länge alla hästarna stod i sina boxar och ingen sparkade i väggarna eller rörde sig hastigt eller något sådant dumt.
Det var då, i våras, som jag tror att det började klia i Lottas pedagogiska fingrar och hon tyckte att jag vara mogen att börja på riktigt. Det var då som denna fantastiska kvinna tog fram oanade pedagogiska förmågor. Det var då som hon gick och hämtade sin gamla, kära ponny, stängde in henne i en box och sa åt mig att gå in där till den. VA!?! Skulle jag!!! Vet ni vad? Hon klarade det. Hon fick in mig! Jag hoppas ni förstår vilken kvinna hon är!
Efter detta följde våren och sommaren med fler tillfällen och jag lärde mig (denna delen är jag ytterst stolt över, om någon undrar):
- om jag puttar på en häst i stället så flyttar den sig ditåt. (Fantastiskt, den klämmer faktiskt inte medvetet in mig i boxvägen för att döda mig!)
- det går faktiskt oftast väldigt bra att hämta en häst i en hage. Om den gör något dumt så springer den från dig, inte mot dig för att attackera och döda dig.
- när du borstar hästen och den buffar huvudet mot dig, så är det för att kela, eller prata, eller något. Den vill inte bita dig hårt för att sedan döda dig.
- det kan faktiskt gå bra att lyfta en hov för att skrapa rent den. Hästen ser inte automatiskt detta som en chans att sparka för att döda dig. (Fast i ärlighetens namn känner jag mig fortfarande lite tveksam där.)
Framför allt:
- det är en fantastisk känsla att sitta där högt uppe på Empus rygg (och Empus är en stor häst, den lille ponnyn övergav vi redan där vid första tillfället) och känna att han går dit jag vill, när jag vill och som jag vill. Utan att jag varken känner mig yr, svimfärdig, stel av skräck eller något annat sånt. (Efter att vi tidigt upptäckt att jag av ren rädsla reagerade med att spänna in benen allt vad jag kunde närjag tyckte han gick för fort. Där kan vi också prata om jobbig kombination....)
Men viktigast av allt:
- det är en fantastisk känsla att besegra sig själv och fullfölja sin dröm. Prova på det du också!
Kan sjåparens och krusidullernas mästare så kan du!
PS. Kära Anna, om du nu kan läsa detta, nu är jag redo att och tänker utnyttja andra halvtimmen av presentkortet jag fick. Förlåt förseningen. DS
torsdag 1 november 2012
Det är den här tiden på året.
Idag var det begravning. Nej, det är aldrig roligt att behöva gå på begravning, det ligger ju i dess natur. Det är aldrig roligt att mista någon som är en när eller kär. Jag tycker dock aldrig att det är så väldigt jobbigt att gå på begravning. Det jobbiga är att just mista någon. Begravningen kan jag faktiskt finna en tröst i. Idag tog jag den stunden i kyrkan till att hedra Gösta, men jag gav mig själv också den stunden av eftertanke som en liten gåva. Jag gav mig själv en liten stund att sörja och sakna även de andra i mitt liv som inte längre finns hos mig. Jag gav mig själv en stund att reflektera över de nära och kära som jag fortfarande har hos mig. Jag gav mig själv en stund.
En kyrka fylld av människor. Alla med olika relation till den Gösta som inte finns med oss längre. Bjärnums manskör finns där för att hedra sin bortgångne vän och medan de fyller upp kyrkan med sin sång tänker jag på hur fantastiskt det faktiskt är att Gösta har deltagit i alla dessa människors liv, på ett eller annat sätt. Alla har vi olika minnen. Alla har vi en varsin Gösta som vi bär med oss. Min Gösta är inte pappan Gösta, men jag har sett honom när han tar upp sitt saftglas, möter min sons blick, utbringar en skål och har vunnit ett förtroende för alltid. Min Gösta är inte maken Gösta men han har, bara för att glädja mig, tagit en bit till av kakan jag bakat, och han lyckades! Min Gösta är inte den gode vännen Gösta men jag har sett honom ta sig något litet stärkande och säkerligen också stärkt både ett och annat vänskapsband.
Det må vara egoistiskt men jag önskar att när den dagen kommer, så kommer det att finnas dem som bär med sig en egen liten Frida in i det fortsatta livet.
Så måste jag ju då backa tillbaka till Bjärnums manskör. Det är väl kanske ett sidospår, men helt klart länkat till vad jag tidigare skrivit om engegemang. Jag fick idag veta att vår Gösta varit med i manskören i 70(!) år! 70 år! Det är respekt! Det tycker jag att vi 70-, 80-, 90-talister ska fundera över. Vi som tycker att vi engagerar oss när vi tar oss utanför dörren till en planerad fotbollsträning och faktiskt kommer i tid samt stannar tiden ut. Vi som tycker att vi är engagerade när vi följt en TV-serie i 5 hela säsonger! 70 år av veckolig sångträning, gemenskap, ansvar och engagemang. Det är något att skryta med det! Slå det den som kan!
Så kan jag inte annat än att gå in på min nästa ytterst högaktuella moralpredikan. Det är ju den här tiden på året. Vi är alla olika. Det finns absolut ingen vits med att klumpa samman oss och låtsas som att vi är en och samma. Var och en får vi vara som vi är, respekteras för den vi är och leva sida vid sida. Alla helgons dag och Halloween. Vår tillvaro är stor nog att rymma båda, bara inte sammanklumpad, bara inte på en och samma dag!!
Själv hoppas jag, så här dagen efter Halloween, på en härligt stämningsfull, kommande Alla helgons dag där jag kommer minnas alla de små som jag bär med mig genom livet.
En kyrka fylld av människor. Alla med olika relation till den Gösta som inte finns med oss längre. Bjärnums manskör finns där för att hedra sin bortgångne vän och medan de fyller upp kyrkan med sin sång tänker jag på hur fantastiskt det faktiskt är att Gösta har deltagit i alla dessa människors liv, på ett eller annat sätt. Alla har vi olika minnen. Alla har vi en varsin Gösta som vi bär med oss. Min Gösta är inte pappan Gösta, men jag har sett honom när han tar upp sitt saftglas, möter min sons blick, utbringar en skål och har vunnit ett förtroende för alltid. Min Gösta är inte maken Gösta men han har, bara för att glädja mig, tagit en bit till av kakan jag bakat, och han lyckades! Min Gösta är inte den gode vännen Gösta men jag har sett honom ta sig något litet stärkande och säkerligen också stärkt både ett och annat vänskapsband.
Det må vara egoistiskt men jag önskar att när den dagen kommer, så kommer det att finnas dem som bär med sig en egen liten Frida in i det fortsatta livet.
Så måste jag ju då backa tillbaka till Bjärnums manskör. Det är väl kanske ett sidospår, men helt klart länkat till vad jag tidigare skrivit om engegemang. Jag fick idag veta att vår Gösta varit med i manskören i 70(!) år! 70 år! Det är respekt! Det tycker jag att vi 70-, 80-, 90-talister ska fundera över. Vi som tycker att vi engagerar oss när vi tar oss utanför dörren till en planerad fotbollsträning och faktiskt kommer i tid samt stannar tiden ut. Vi som tycker att vi är engagerade när vi följt en TV-serie i 5 hela säsonger! 70 år av veckolig sångträning, gemenskap, ansvar och engagemang. Det är något att skryta med det! Slå det den som kan!
Så kan jag inte annat än att gå in på min nästa ytterst högaktuella moralpredikan. Det är ju den här tiden på året. Vi är alla olika. Det finns absolut ingen vits med att klumpa samman oss och låtsas som att vi är en och samma. Var och en får vi vara som vi är, respekteras för den vi är och leva sida vid sida. Alla helgons dag och Halloween. Vår tillvaro är stor nog att rymma båda, bara inte sammanklumpad, bara inte på en och samma dag!!
Själv hoppas jag, så här dagen efter Halloween, på en härligt stämningsfull, kommande Alla helgons dag där jag kommer minnas alla de små som jag bär med mig genom livet.
fredag 26 oktober 2012
Man tager vad man haver
Ja, man tager vad man haver. En klassisk fras. Det kan tyckas lite trist och, med moderna sätt att se på det, ha en lite negativ klang. Jag lovar att här hos oss ser vi på det med enbart positiva ögon.
Till vårt hushåll hör bland annat en huselektriker (en av makens bästa vänner som jag skulle kunna ringa vilken dag som helst med ett: "Kom och hjälp, säkringen har gått"- rop), en husrörmokare (av "ja, jag kommer och tittar på ert avlopp innan jag åker på första jobbet imorgon bitti- typen") och en husfinsnickare.
Vår husfinsnickare är helt klart i en klass för sig. Han bor i Farstorp och är helt klart allmänt känd i byn. Han är en fåordig, stor, kraftig man, med långt hår, kraftigt skägg och en volvo som låter aningens för mycket för att räknas som en modern bil. Ännu så länge är det ingenting av det som vi bett honom göra som han inte kunnat göra. Han producerar allt från lister, till lamphållare och dörrar. Framför allt är han dock känd för att ALDRIG bli klar med arbetena i tid. Han är fullt medveten om det själv och lägger liksom till det i avtalen han gör. (Ja, jag kan göra det, men du vet att jag inte får fram det i tid. - När kan du göra det då? - Nästa månad, eller nästa år. - Då ringer jag och påminner dig tills det är gjort. -Gör du det, men det går inte snabbare för det.) Hur tokig man än kan bli så är allt liksom förlåtet när han sedan en dag dyker upp med grejorna, ett litet finurligt leende bakom skägget och glasögonen och en varsin nalle till pojkarna. I priset ingår givetvis en och annan historia från när han växte upp med svärmor Anna och hennes syster Helene och jag är nöjd!
Så, det stämmer att vi tager vad vi haver. Vi vill använda oss av de personer och företag som finns här hemma hos oss, och VI ÄR SÅ NÖJDA med det!
Farstorp är litet. Här bor inte så många människor och ärligt talat så kan man inte vara så himla kräsen när man väljer sitt umgänge. Så, antingen kan man sitta själv på sin kammare och sura för att man inte hittar någon som exakt matchar det som man tänker sig av en person när det gäller kön, stil, utssende, smak, åsikter eller jag vet inte vad eller så kan man ta vad man har. Jag väljer det sistnämnda och det berikar mitt liv. Det gör att jag har en vänkrets bestående av personer med de mest skiljda bakgrunder, musiksmaker, yrken, intressen och frisyrer (eller något). Alla är de fantastiska människor och jag skulle sannolikt bara umgås med en bråkdel av dem om jag bodde i en storstad (och endast en bråkdel av dem skulle troligtvis välja att umgås med en så märklig person som jag). Vad mitt liv skulle vara fattigt utan mina vänner, grannar, FarstorpsFruars Fikaklubb, Föräldrar i Farstorp och alla andra damer och herrar jag möter på min väg!
Så man tager vad man haver och ser det som ett stort privilegium!
Jag struntar dessutom i att det är fisk till kvällsmat, tager vad jag haver; ett ordentligt glas rött och firar fredagkväll!
Till vårt hushåll hör bland annat en huselektriker (en av makens bästa vänner som jag skulle kunna ringa vilken dag som helst med ett: "Kom och hjälp, säkringen har gått"- rop), en husrörmokare (av "ja, jag kommer och tittar på ert avlopp innan jag åker på första jobbet imorgon bitti- typen") och en husfinsnickare.
Vår husfinsnickare är helt klart i en klass för sig. Han bor i Farstorp och är helt klart allmänt känd i byn. Han är en fåordig, stor, kraftig man, med långt hår, kraftigt skägg och en volvo som låter aningens för mycket för att räknas som en modern bil. Ännu så länge är det ingenting av det som vi bett honom göra som han inte kunnat göra. Han producerar allt från lister, till lamphållare och dörrar. Framför allt är han dock känd för att ALDRIG bli klar med arbetena i tid. Han är fullt medveten om det själv och lägger liksom till det i avtalen han gör. (Ja, jag kan göra det, men du vet att jag inte får fram det i tid. - När kan du göra det då? - Nästa månad, eller nästa år. - Då ringer jag och påminner dig tills det är gjort. -Gör du det, men det går inte snabbare för det.) Hur tokig man än kan bli så är allt liksom förlåtet när han sedan en dag dyker upp med grejorna, ett litet finurligt leende bakom skägget och glasögonen och en varsin nalle till pojkarna. I priset ingår givetvis en och annan historia från när han växte upp med svärmor Anna och hennes syster Helene och jag är nöjd!
Så, det stämmer att vi tager vad vi haver. Vi vill använda oss av de personer och företag som finns här hemma hos oss, och VI ÄR SÅ NÖJDA med det!
Farstorp är litet. Här bor inte så många människor och ärligt talat så kan man inte vara så himla kräsen när man väljer sitt umgänge. Så, antingen kan man sitta själv på sin kammare och sura för att man inte hittar någon som exakt matchar det som man tänker sig av en person när det gäller kön, stil, utssende, smak, åsikter eller jag vet inte vad eller så kan man ta vad man har. Jag väljer det sistnämnda och det berikar mitt liv. Det gör att jag har en vänkrets bestående av personer med de mest skiljda bakgrunder, musiksmaker, yrken, intressen och frisyrer (eller något). Alla är de fantastiska människor och jag skulle sannolikt bara umgås med en bråkdel av dem om jag bodde i en storstad (och endast en bråkdel av dem skulle troligtvis välja att umgås med en så märklig person som jag). Vad mitt liv skulle vara fattigt utan mina vänner, grannar, FarstorpsFruars Fikaklubb, Föräldrar i Farstorp och alla andra damer och herrar jag möter på min väg!
Så man tager vad man haver och ser det som ett stort privilegium!
Jag struntar dessutom i att det är fisk till kvällsmat, tager vad jag haver; ett ordentligt glas rött och firar fredagkväll!
onsdag 24 oktober 2012
Nu börjar det visst bli bråttom.
24 oktober idag och jag måste tyvärr och mycket motvilligt konstatera att hösten är här på allvar. Då pratar jag just nu inte i positiva ordalag om den där härliga, krispiga hösten, med klarblå himmel, rödsprängda träd och utegång iklädd endast fleecetröja och täckväst. Nej, det är den där mörka, fuktiga, kalla, mörka, dystra, mörka, besvärliga, mörka hösten. Ni förstår!
Sakta men säkert smyger sig mörkret på och drar med sig svårmodet in i hemmet. Eller, sakta men säkert? Nej, mer riktigt är nog att jag plötsligt tittar ut en kväll klockan 18 och inser att det är beckmörk, mörkt som i en påse, och då, pang, drabbar insikten mig: Nu är den här! Den mörka tiden. Nu ska vi ha det så här i ett antal månader. Tiden då det enda vi ser när vi tittar ut genom fönstret är vår egen spegelbild. Tiden då postlådan är en mörk oändlighet bort och soptunnan likaså. Pang igen och den där mörka höstångesten gör sig påmind. Mycket motvilligt måste jag väl också erkänna att det inte är i dessa stunder som jag tänker att livet på landet är det jag föredrar mest av allt.
Inser, efter gårdagens möte med Föräldraföreningen, att det finns en del kvar att jobba med. (eller ska jag skriva: att det finns en utvecklingspotential...) Mötet hålls kvällstid på skolan och min reflektion är att jag tycker det är mörkt, tomt och öde på en landsortsskola på kvällstid. Den vänliga personen och tillika infödde Farstorpsbon jag pratar med ger mig ett varmt leende och reflektionen tillbaka: just ja, du är uppvuxen i stan ju?! Inget mer sades. Inget mer behöver sägas; point taken. Kanske ligger det på flera plan något i det där som maken brukar hävda: Man är inte äkta Farstorpsbo förrän man är det 8 generationer bak! (Som ni förstår har någon i familjen något att vara stolt över...)
Ja ja, inget bättre sätt finns än att tränga undan denna höst. Glömma den och slå en ny blick i almanackan. 24 oktober. 2 månader kvar till julafton och genast kan jag börja drömma om pepparkaksbak och halmslöjd. Glögg och dekorerade apelsiner.
24 oktober. Inga-Maj, som ni som trogna läsare känner till, har ju en del att säga till om. Inga-Maj skulle nog inse att det är tight i det Fredskogska hushållet nu. Den 1 november ska nämligen allt utearbete vara klart enligt henne. På åkrar likväl som i trädgården. Trädgården skulle väl kunna bli klar.....1 november 2014 eller så..... Efter 1 november börjar nämligen sedan julstädningen så att allt är klart till jul. Förutseende! Skulle nämligen gissa att om jag börjar nästa vecka med leksaker, kläder, renoveringsplatser, fönster, stök, smuts, damm och dylikt så kanske det finns en rimlig chans att bli klar till jul.
Det börjar visst bli lite bråttom nu. Tack och lov! Det betyder ju att hösten snart är slut och den underbara, ljusa, varma julen snart här!
Sakta men säkert smyger sig mörkret på och drar med sig svårmodet in i hemmet. Eller, sakta men säkert? Nej, mer riktigt är nog att jag plötsligt tittar ut en kväll klockan 18 och inser att det är beckmörk, mörkt som i en påse, och då, pang, drabbar insikten mig: Nu är den här! Den mörka tiden. Nu ska vi ha det så här i ett antal månader. Tiden då det enda vi ser när vi tittar ut genom fönstret är vår egen spegelbild. Tiden då postlådan är en mörk oändlighet bort och soptunnan likaså. Pang igen och den där mörka höstångesten gör sig påmind. Mycket motvilligt måste jag väl också erkänna att det inte är i dessa stunder som jag tänker att livet på landet är det jag föredrar mest av allt.
Inser, efter gårdagens möte med Föräldraföreningen, att det finns en del kvar att jobba med. (eller ska jag skriva: att det finns en utvecklingspotential...) Mötet hålls kvällstid på skolan och min reflektion är att jag tycker det är mörkt, tomt och öde på en landsortsskola på kvällstid. Den vänliga personen och tillika infödde Farstorpsbon jag pratar med ger mig ett varmt leende och reflektionen tillbaka: just ja, du är uppvuxen i stan ju?! Inget mer sades. Inget mer behöver sägas; point taken. Kanske ligger det på flera plan något i det där som maken brukar hävda: Man är inte äkta Farstorpsbo förrän man är det 8 generationer bak! (Som ni förstår har någon i familjen något att vara stolt över...)
Ja ja, inget bättre sätt finns än att tränga undan denna höst. Glömma den och slå en ny blick i almanackan. 24 oktober. 2 månader kvar till julafton och genast kan jag börja drömma om pepparkaksbak och halmslöjd. Glögg och dekorerade apelsiner.
24 oktober. Inga-Maj, som ni som trogna läsare känner till, har ju en del att säga till om. Inga-Maj skulle nog inse att det är tight i det Fredskogska hushållet nu. Den 1 november ska nämligen allt utearbete vara klart enligt henne. På åkrar likväl som i trädgården. Trädgården skulle väl kunna bli klar.....1 november 2014 eller så..... Efter 1 november börjar nämligen sedan julstädningen så att allt är klart till jul. Förutseende! Skulle nämligen gissa att om jag börjar nästa vecka med leksaker, kläder, renoveringsplatser, fönster, stök, smuts, damm och dylikt så kanske det finns en rimlig chans att bli klar till jul.
Det börjar visst bli lite bråttom nu. Tack och lov! Det betyder ju att hösten snart är slut och den underbara, ljusa, varma julen snart här!
lördag 20 oktober 2012
Lite väl grisigt för min smak.
De som känner mig, eller som läst bloggen här vet att jag inte är vän med skogens vildsvin! Jag kan inte bara säga att jag faktiskt avskyr dem, jag är dessutom rädd för dem! Detta resulterar i att jag sjunger/pratar/låter när jag promenerar i skogen; att jag inte gärna promenerar ensam förbi ställen där jag vet att de utfodrar dessa bestar; att jag inte joggar i skymning (eller gryning men det är ju inget alternativ av andra skäl), eller gärna rör mig runt på ställen där jag ser att det är nybökat.
På detta sätt skulle jag ändå vilja påstå att vi nått en viss, vad ska man säga, vapenvila i vår pågående konflikt. Jag rör mig inte i deras område och de rör sig inte i mina. Jag stör inte dem så stör de inte mig. Så har jag tänkt i alla fall. TILLS NU!!
Det hela började med att jag såg grannens barnbarn, 7 år, cykla förbi nere på vägen när vi satt och åt lunch. Observera: åt lunch. Efter bara en liten stund komma han farandes tillbaka i en betydligt snabbare hastighet och bara en kort stund senare komma han förbi igen denna gång tillsammans med sin morfar och dennes hund. Detta i sig var väl inget som jag direkt funderade över, mest observerade. Det är ju inte det konstigaste som hänt. Dock gick det bara en liten stund så kom han och knackade på och utbrast: Kom och titta! Ni har ett vildsvin på Lilla vägen! (Vår lilla väg som går mellan våra åkrar, reds anm.)
Därefter följde den här fantastiska konversationen:
- Vadå, vildsvin?
- Jag mötte ett vildsvin när jag cyklade på Lilla vägen.
- Vadå, levande eller?
- JA!
- Som går där eller?
-JAA!!
Nu kan man ju tro att det är betongbarnet som kommer fram och ter sig så här, men så mycket har jag faktiskt lärt mig av att bo på landet, att man i princip aldrig ser ett vildsvin dagtid. Nej, det är i skymningen de kommer fram. Sedan, när man ligger och sover gott, så tar de sig fram, hela tjocka släkten, för att harva en åker eller två för att sedan i gryningen gå upp i tomma intet igen. Så fungerar dem, de små luringarna.
I alla fall. Ut for vi. Ner på grässlänten framför staller för att där stanna upp och inse att där stod han, den svarte galten, precis på andra sidan vägen och bröt vapenvilan medan han mumsade ekollon som om han aldrig sett mat förr. Inte ett skvatt brydde han sig om oss utan betedde sig som om han tänkte: ha, där kan de stå och se mig när jag gör precis som jag själv vill. För er som nu händelsevis inte har sett ett vildsvin i verkligheten kan ni se det här bredvid och tänka er in i att bommen är lätt i min midjehöjd. Brrrr!
Jag tänker: hota min idyll och du hotar mig! Vapenvilan bruten, kriget börjat, vårt jaktlaget uppringt! 20 minuter senare kommer denna stjärna till jaktledare som han är och tro det eller ej denna grisiga galt går fortfarande runt där i godan ro och sprätter och äter ekollon! Jag kan riktigt höra honom när han tänker: skulle jag vara rädd för er?!
Tills jägaren går nerför vägen och sätter slutstycket (eller vad det nu heter) i geväret med ett litet diskret, metalliskt klick. Då vet galten att tiden är kommen! Så, vad gör han då tror ni? Jo, han tar gisslan, den (ursäkta ordvalet) grisfan och springer in bland hästarna på åkern. Hästarna börja springa runt och jaga tillbaka honom; jägaren har inte chans att skjuta utan att riskera hästarna, och abrakadabra, så har grisen sprungit bort och slukats upp av jorden!
Hur irriterad blir man?!
3-åringens funderingar kring det hela då? Mamma, om jägaren skjuter på grisen, går han sönder då?
På detta sätt skulle jag ändå vilja påstå att vi nått en viss, vad ska man säga, vapenvila i vår pågående konflikt. Jag rör mig inte i deras område och de rör sig inte i mina. Jag stör inte dem så stör de inte mig. Så har jag tänkt i alla fall. TILLS NU!!
Det hela började med att jag såg grannens barnbarn, 7 år, cykla förbi nere på vägen när vi satt och åt lunch. Observera: åt lunch. Efter bara en liten stund komma han farandes tillbaka i en betydligt snabbare hastighet och bara en kort stund senare komma han förbi igen denna gång tillsammans med sin morfar och dennes hund. Detta i sig var väl inget som jag direkt funderade över, mest observerade. Det är ju inte det konstigaste som hänt. Dock gick det bara en liten stund så kom han och knackade på och utbrast: Kom och titta! Ni har ett vildsvin på Lilla vägen! (Vår lilla väg som går mellan våra åkrar, reds anm.)
Därefter följde den här fantastiska konversationen:
- Vadå, vildsvin?
- Jag mötte ett vildsvin när jag cyklade på Lilla vägen.
- Vadå, levande eller?
- JA!
- Som går där eller?
-JAA!!
Nu kan man ju tro att det är betongbarnet som kommer fram och ter sig så här, men så mycket har jag faktiskt lärt mig av att bo på landet, att man i princip aldrig ser ett vildsvin dagtid. Nej, det är i skymningen de kommer fram. Sedan, när man ligger och sover gott, så tar de sig fram, hela tjocka släkten, för att harva en åker eller två för att sedan i gryningen gå upp i tomma intet igen. Så fungerar dem, de små luringarna.
I alla fall. Ut for vi. Ner på grässlänten framför staller för att där stanna upp och inse att där stod han, den svarte galten, precis på andra sidan vägen och bröt vapenvilan medan han mumsade ekollon som om han aldrig sett mat förr. Inte ett skvatt brydde han sig om oss utan betedde sig som om han tänkte: ha, där kan de stå och se mig när jag gör precis som jag själv vill. För er som nu händelsevis inte har sett ett vildsvin i verkligheten kan ni se det här bredvid och tänka er in i att bommen är lätt i min midjehöjd. Brrrr!Jag tänker: hota min idyll och du hotar mig! Vapenvilan bruten, kriget börjat, vårt jaktlaget uppringt! 20 minuter senare kommer denna stjärna till jaktledare som han är och tro det eller ej denna grisiga galt går fortfarande runt där i godan ro och sprätter och äter ekollon! Jag kan riktigt höra honom när han tänker: skulle jag vara rädd för er?!
Tills jägaren går nerför vägen och sätter slutstycket (eller vad det nu heter) i geväret med ett litet diskret, metalliskt klick. Då vet galten att tiden är kommen! Så, vad gör han då tror ni? Jo, han tar gisslan, den (ursäkta ordvalet) grisfan och springer in bland hästarna på åkern. Hästarna börja springa runt och jaga tillbaka honom; jägaren har inte chans att skjuta utan att riskera hästarna, och abrakadabra, så har grisen sprungit bort och slukats upp av jorden!
Hur irriterad blir man?!
3-åringens funderingar kring det hela då? Mamma, om jägaren skjuter på grisen, går han sönder då?
onsdag 17 oktober 2012
Farstorps recept på Lycka
Som sagt: jag älskar levnadshistoria.
Olga och Elna var alltså makens mormor och hennes syster. De bodde och drev sitt lantbruk tillsammans i Luhr. Elna gifte sig aldrig och jag tror alldeles säkert att det fanns någon hjärtskärande men romantisk historia bakom detta. Olga gifte sig, unde relativt äldre år, med prästgårdsarrendatorn i Farstorp; fick en dotter men blev sedan hastigt och oväntat änka då hon väntade sin andra dotter. Hennes alternativ var att ta sina döttrar och flytta tillbaka hem till sina föräldrar och syster och där levde hon sedan resten av sitt liv. Ett starkt levnadsöde i sig, men nu var det ju faktiskt inte Olga jag tänkte på idag utan Elna.
Jag fick aldrig träffa Elna, men jag är säker på att om jag skulle träffat henne skulle jag varit en smula rädd för henne. Det här är helt och hållet min egen historia om henne. Den kan vara fel men jag har fått för mig att hon var en stark och barsk kvinna. Inte en kvinna som man stötte sig med, helt enkelt. Däremot tror jag att jag hade kunnat tas med henne och att hon till och med, motvilligt, skulle tyckt om mig.
Elna var troende och bugade sig säkert inför det som livet hade för sig för henne. Elna brukade säga att hon bodde på den vackraste platsen på jorden. Jag undrar hur många gånger hon egentligen var utanför vår kommun, så hennes påstående hade kanske inte så mycket grund, men hon var starkt i sin övertygelse och och jag är böjd att hålla med henne. Jag är ju själv ganska stark i min övertygelse om man säger så. Hennes passion var hennes matlagning. Elna ordnade mat, bjöd på mat och ordnade kalas. På hur många av byns fester stod hon för maten? Många! För några dagar sedan fick jag också höra att Elna brukade säga: Har jag bara mat på bordet är jag lycklig!
Jag tycker det är ljuvligt! Har jag bara mat på bordet är jag lycklig! Ja, så enkelt kan det vara ibland.
Kan man inte bjuda mat kan man alltid bjuda kaffe. Där fångar Elna in mig direkt. Finns det något viktigare och mer välgörande än en kopp kaffe? Jag tror att jag aldrig i mitt liv ångrat att jag suttit ner och tagit en kopp kaffe, eller bjudit för den delen. Nej, mer kaffebjudningar åt folket! Tänker då på historien då Olga och Elna skulle elda under brygghusgryta och faktiskt höll på att bränna ner hela gården. Brandmännen arbetar med att rädda gården och systrarnas livsverk och vad gör systrarna? Springer fram och tillbaka och servar brandmännen med kaffe och smörgåsar. Utan kaffe och mat i magen kan ingen göra ett gott jobb! Så sant som det är sagt!
Så, jag tänker på Elna; jag tänker på mat; jag tänker på dessa livsöden och jag kommer på idén till mitt senaste projekt. (Det finns massor av projektideer, långt ifrån alla blir verklighet, men drömma ska man ju). En receptsamlig, kokbok, med de bästa recepten från Farstorps gamla husmödrar. Farstorps recept till lycka.
Det får bli mer om det en annan gång. Nu ska jag gå och ta mig en kopp kaffe och en macka.
Olga och Elna var alltså makens mormor och hennes syster. De bodde och drev sitt lantbruk tillsammans i Luhr. Elna gifte sig aldrig och jag tror alldeles säkert att det fanns någon hjärtskärande men romantisk historia bakom detta. Olga gifte sig, unde relativt äldre år, med prästgårdsarrendatorn i Farstorp; fick en dotter men blev sedan hastigt och oväntat änka då hon väntade sin andra dotter. Hennes alternativ var att ta sina döttrar och flytta tillbaka hem till sina föräldrar och syster och där levde hon sedan resten av sitt liv. Ett starkt levnadsöde i sig, men nu var det ju faktiskt inte Olga jag tänkte på idag utan Elna.
Jag fick aldrig träffa Elna, men jag är säker på att om jag skulle träffat henne skulle jag varit en smula rädd för henne. Det här är helt och hållet min egen historia om henne. Den kan vara fel men jag har fått för mig att hon var en stark och barsk kvinna. Inte en kvinna som man stötte sig med, helt enkelt. Däremot tror jag att jag hade kunnat tas med henne och att hon till och med, motvilligt, skulle tyckt om mig.
Elna var troende och bugade sig säkert inför det som livet hade för sig för henne. Elna brukade säga att hon bodde på den vackraste platsen på jorden. Jag undrar hur många gånger hon egentligen var utanför vår kommun, så hennes påstående hade kanske inte så mycket grund, men hon var starkt i sin övertygelse och och jag är böjd att hålla med henne. Jag är ju själv ganska stark i min övertygelse om man säger så. Hennes passion var hennes matlagning. Elna ordnade mat, bjöd på mat och ordnade kalas. På hur många av byns fester stod hon för maten? Många! För några dagar sedan fick jag också höra att Elna brukade säga: Har jag bara mat på bordet är jag lycklig!
Jag tycker det är ljuvligt! Har jag bara mat på bordet är jag lycklig! Ja, så enkelt kan det vara ibland.
Kan man inte bjuda mat kan man alltid bjuda kaffe. Där fångar Elna in mig direkt. Finns det något viktigare och mer välgörande än en kopp kaffe? Jag tror att jag aldrig i mitt liv ångrat att jag suttit ner och tagit en kopp kaffe, eller bjudit för den delen. Nej, mer kaffebjudningar åt folket! Tänker då på historien då Olga och Elna skulle elda under brygghusgryta och faktiskt höll på att bränna ner hela gården. Brandmännen arbetar med att rädda gården och systrarnas livsverk och vad gör systrarna? Springer fram och tillbaka och servar brandmännen med kaffe och smörgåsar. Utan kaffe och mat i magen kan ingen göra ett gott jobb! Så sant som det är sagt!
Så, jag tänker på Elna; jag tänker på mat; jag tänker på dessa livsöden och jag kommer på idén till mitt senaste projekt. (Det finns massor av projektideer, långt ifrån alla blir verklighet, men drömma ska man ju). En receptsamlig, kokbok, med de bästa recepten från Farstorps gamla husmödrar. Farstorps recept till lycka.
Det får bli mer om det en annan gång. Nu ska jag gå och ta mig en kopp kaffe och en macka.
fredag 12 oktober 2012
...och så kom Inga-Maj...
Alla har vi väl någon knäpp grej. En fascination, intresse eller egenskap som kanske inte är det första vi tar upp på mingelpartyt eller anställningsintervjun, men som vi likväl i våra egna stunder gräver ner oss i och bara älskar. Utan att vi kanske vet eller förstår varför.
Jag bara älskar historia. Fast absolut inte "årtal/kungalängd/författningar/lagars- historia". Nej, den historian jag älskar är den där som har karaktären av levnadshistoria, eller ska jag skriva livsskildringar, eller.... I vilket fall som så går jag fullständigt igång på gamla bruksföremål som jag vet att människor har använt och brukat; en gammal stengrund som är det enda som finns kvar av ett gammalt torp; eller (håll i ert hårt) växter som en gång varit en köksträdgård och som är det enda kvarvarande beviset på att det en gång funnits ett hem på platsen. Vår historia är en del av oss och utan den kan vi aldrig vara hela.
Just av den anledningen går jag också fullständigt igång (muttrar, surar, suckar och tänker arga tankar) när jag ser gamla vägar misskötas och försvinna (inklusive vår egen "lilla vägen" som jag tvingar maken klippa med gräsklipare var och varannan vecka...), gamla stengärsgårdar som monteras eller grävs ner (i mina mörkaste stunder funderar jag då till och med på att agera för jag har en liten tanke på att det kan vara olagligt) eller gamla, fina åkrar som planteras igen och förändrar hela naturen till en mörk granplantering. Fast just när det gäller planteringen tänker jag: skyll er själva. Jag tror nämligen absolut att om 20 år när vi i Sverige inte vill/kan köpa importerade grödor så är Skånes finaste, bördigaste åkermark översållad med bostäder. Var ska man då bedriva lantbruk? Jo, i Norra Skåne! Då ska vi ta revansch för alla hundratals år som fattiga småbönder. Det var här ni läste det. Kom ihåg det!
Så vad har då Inga-Maj med det hela att göra? Jo, Inga-Maj kom till mig för några veckor sedan. Jag var helt oförberedd och hade inte en tanke på att jag skulle få besök av henne och framför allt inte att jag skulle ta hand om henne. En lång historia kort och det var vår granne Bengt som i förtroende och med stor respekt kom med henne. I form av två kollegieblock. Det är 92-åriga Inga-Maj som under sina senare 5 år skrivit ned sitt liv. Med kulspetspenna och sirlig 90-årig handstil har hon fyllt sidorna; rad efter rad, sida efter sida. Språket är kristallklart, konsist, utan krusiduller och helt underbart. Ett liv rakt upp och ner. Jag går ju inte bara igång, jag blir ju snudd på besatt!
Jag känner inte Inga-Maj. Jag har aldrig träffat henne, men jag har hela hennes sköra liv i mina händer. Vad i hela fridens namn ska jag göra med det.
Jag bara älskar historia. Fast absolut inte "årtal/kungalängd/författningar/lagars- historia". Nej, den historian jag älskar är den där som har karaktären av levnadshistoria, eller ska jag skriva livsskildringar, eller.... I vilket fall som så går jag fullständigt igång på gamla bruksföremål som jag vet att människor har använt och brukat; en gammal stengrund som är det enda som finns kvar av ett gammalt torp; eller (håll i ert hårt) växter som en gång varit en köksträdgård och som är det enda kvarvarande beviset på att det en gång funnits ett hem på platsen. Vår historia är en del av oss och utan den kan vi aldrig vara hela.
Just av den anledningen går jag också fullständigt igång (muttrar, surar, suckar och tänker arga tankar) när jag ser gamla vägar misskötas och försvinna (inklusive vår egen "lilla vägen" som jag tvingar maken klippa med gräsklipare var och varannan vecka...), gamla stengärsgårdar som monteras eller grävs ner (i mina mörkaste stunder funderar jag då till och med på att agera för jag har en liten tanke på att det kan vara olagligt) eller gamla, fina åkrar som planteras igen och förändrar hela naturen till en mörk granplantering. Fast just när det gäller planteringen tänker jag: skyll er själva. Jag tror nämligen absolut att om 20 år när vi i Sverige inte vill/kan köpa importerade grödor så är Skånes finaste, bördigaste åkermark översållad med bostäder. Var ska man då bedriva lantbruk? Jo, i Norra Skåne! Då ska vi ta revansch för alla hundratals år som fattiga småbönder. Det var här ni läste det. Kom ihåg det!
Så vad har då Inga-Maj med det hela att göra? Jo, Inga-Maj kom till mig för några veckor sedan. Jag var helt oförberedd och hade inte en tanke på att jag skulle få besök av henne och framför allt inte att jag skulle ta hand om henne. En lång historia kort och det var vår granne Bengt som i förtroende och med stor respekt kom med henne. I form av två kollegieblock. Det är 92-åriga Inga-Maj som under sina senare 5 år skrivit ned sitt liv. Med kulspetspenna och sirlig 90-årig handstil har hon fyllt sidorna; rad efter rad, sida efter sida. Språket är kristallklart, konsist, utan krusiduller och helt underbart. Ett liv rakt upp och ner. Jag går ju inte bara igång, jag blir ju snudd på besatt!
Jag känner inte Inga-Maj. Jag har aldrig träffat henne, men jag har hela hennes sköra liv i mina händer. Vad i hela fridens namn ska jag göra med det.
lördag 6 oktober 2012
En gång till, precis likadant.
Min svärmor, Anna, gick bort sommaren 2008 efter att hon insjuknat i en svår och obotlig form av aggressiv cancer. Sorgen var stor och jag antar att det var ren och skär sorgehantering som gjorde att jag med kraft, energi, spade och hacke gick loss på hennes trädgårdsland här i Fredskog. (Vi bodde inte här då, och stackars svärfar som hade oss hängade här titt som tätt betraktade oroligt vad som hände. Jag gissar att han fasade för att behöva ta över de arbete som jag påbörjade när min sorgebearbetning var över.)
Anna var en fantastisk kvinna och hon hade inte bara ett stort trädgårdsland i Fredskog. Hon vårdade dessutom det stora bärlandet i hennes föräldrahem i Luhr. Där hade hennes mor Olga och moster Elna sina hallon, jordgubbs och vinbärsodlingar. De odlade, hackade, rensade och skördade. Bären såldes till musteriet när de inte åts av dem själva (och alla nära och kära och andra som kunde tänkas behöva dem.) När Olga och Elna inte fanns där längre tog alltså Anna över och när sedan Anna plötsligt inte fanns hos oss längre och vi insåg att ingen annan kommer åka dit och sköta om det så blev jag liksom så sorgsen. Inte ska det väl bara få växa igen och försvinna, tänkte jag. Så, i minnet av Olga, Elna och Anna tog jag fyra jordgubbsplantor och satte ner i det frenetiskt ogräsbekämpade trädgårdslandet. Fyra kraftiga plantor i en rad. Den hösten gav de tillingar till två rader till och nästa sommar kunde vi plötsligt skörda en varsin portion underbart söta, stora, röda jordgubbar. Tre rader blev fem, blev sju och idag har jag tagit upp, tro det eller ej, minst ett hundratal tillingar. Nu vet jag snart inte åt vilket håll jag ska utöka längre. Maken suckar..... Framför allt eftersom den där lusten att gå loss med hacka och spada inte riktigt har samma sting längre och det är ju så väldigt mycket roligt att syssla med skörden i stället; och äta den! Sylt, saft och curd. Mmmm.
Så var det ju en viktig sak till med kära Anna. När hon drabbats av sin sjukdom satt hon och jag och pratade. Jag frågade om hennes liv och vad hon skulle gjort om hon fick leva livet en gång till. Hon funderade ett kort ögonblick och svarade: Jag skulle leva livet en gång till, precis likadant!
Jag vill också svara: Jag skulle leva livet en gång till, precis likadant!
Anna var en fantastisk kvinna och hon hade inte bara ett stort trädgårdsland i Fredskog. Hon vårdade dessutom det stora bärlandet i hennes föräldrahem i Luhr. Där hade hennes mor Olga och moster Elna sina hallon, jordgubbs och vinbärsodlingar. De odlade, hackade, rensade och skördade. Bären såldes till musteriet när de inte åts av dem själva (och alla nära och kära och andra som kunde tänkas behöva dem.) När Olga och Elna inte fanns där längre tog alltså Anna över och när sedan Anna plötsligt inte fanns hos oss längre och vi insåg att ingen annan kommer åka dit och sköta om det så blev jag liksom så sorgsen. Inte ska det väl bara få växa igen och försvinna, tänkte jag. Så, i minnet av Olga, Elna och Anna tog jag fyra jordgubbsplantor och satte ner i det frenetiskt ogräsbekämpade trädgårdslandet. Fyra kraftiga plantor i en rad. Den hösten gav de tillingar till två rader till och nästa sommar kunde vi plötsligt skörda en varsin portion underbart söta, stora, röda jordgubbar. Tre rader blev fem, blev sju och idag har jag tagit upp, tro det eller ej, minst ett hundratal tillingar. Nu vet jag snart inte åt vilket håll jag ska utöka längre. Maken suckar..... Framför allt eftersom den där lusten att gå loss med hacka och spada inte riktigt har samma sting längre och det är ju så väldigt mycket roligt att syssla med skörden i stället; och äta den! Sylt, saft och curd. Mmmm.
Så var det ju en viktig sak till med kära Anna. När hon drabbats av sin sjukdom satt hon och jag och pratade. Jag frågade om hennes liv och vad hon skulle gjort om hon fick leva livet en gång till. Hon funderade ett kort ögonblick och svarade: Jag skulle leva livet en gång till, precis likadant!
Jag vill också svara: Jag skulle leva livet en gång till, precis likadant!
torsdag 4 oktober 2012
Det kom ett brev
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kära Frida
Jag skriver till dig, för att jag nu börjar bli riktigt irriterad. Jag försöker göra så gott jag kan för dig, men känner inte att du förstår mig.
Hur många gånger har jag inte hört dig säga: Jag är så glad för allt du gjort för mig. Du har givit mig min familj, gården vi bor på, denna underbara plats vi får leva på.... och så går du på med ditt eviga tjat om hur bra allting är och hur lyckligt lottad du är. Bla bla, underbara Farstorp bla bla härliga vänner bla bla. Frågan är: har du visat mig någon tacksamhet? Har du hedrat mig så som du säger att du borde göra? Jag är tveksam.
Du säger att jag är den ende för dig och att jag borde behandlas därefter. Ändå så ignorerar du mig så ofta och agerar som om det finns tusentals av mig. Jag vill bara tala om för dig: Det finns det inte!!
I min irritation så tänkte jag ändå, för jag älskar ju dig, att du kanske trots allt behöver ännu mer godhet och kärlek av mig. Så, idag tog jag med dig ut på promenad i den härliga höstluften. Såg du hur vackra dina älskade lönner var. Gröna inuti och alldeles lysande röda utanpå den maffiga lövkronan. Såg du det? Nej, det gjorde du inte, för du bara Facebookade!! Märkte du att i bilen som körde längs med grusvägen åkte en vänlig människa från byn som tittade upp log och vinkade glatt. Nej, knappt va?! Du hade ju fullt sjå med att springa och hämta posten snabbt för att hinna med tusen andra saker också. Sedan fixade jag en solnedgång som gjorde hela uppfarten röd och ovanpå det en regnbåge som sträckte sig över himlen över Nils Hans åkrar. Såg du det? Nej, för du facebookade, bloggade och sörplade kaffe. Man blir ju förbannad! Skärpning!
Hälsningar
Livet
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kära Frida
Jag skriver till dig, för att jag nu börjar bli riktigt irriterad. Jag försöker göra så gott jag kan för dig, men känner inte att du förstår mig.
Hur många gånger har jag inte hört dig säga: Jag är så glad för allt du gjort för mig. Du har givit mig min familj, gården vi bor på, denna underbara plats vi får leva på.... och så går du på med ditt eviga tjat om hur bra allting är och hur lyckligt lottad du är. Bla bla, underbara Farstorp bla bla härliga vänner bla bla. Frågan är: har du visat mig någon tacksamhet? Har du hedrat mig så som du säger att du borde göra? Jag är tveksam.
Du säger att jag är den ende för dig och att jag borde behandlas därefter. Ändå så ignorerar du mig så ofta och agerar som om det finns tusentals av mig. Jag vill bara tala om för dig: Det finns det inte!!
I min irritation så tänkte jag ändå, för jag älskar ju dig, att du kanske trots allt behöver ännu mer godhet och kärlek av mig. Så, idag tog jag med dig ut på promenad i den härliga höstluften. Såg du hur vackra dina älskade lönner var. Gröna inuti och alldeles lysande röda utanpå den maffiga lövkronan. Såg du det? Nej, det gjorde du inte, för du bara Facebookade!! Märkte du att i bilen som körde längs med grusvägen åkte en vänlig människa från byn som tittade upp log och vinkade glatt. Nej, knappt va?! Du hade ju fullt sjå med att springa och hämta posten snabbt för att hinna med tusen andra saker också. Sedan fixade jag en solnedgång som gjorde hela uppfarten röd och ovanpå det en regnbåge som sträckte sig över himlen över Nils Hans åkrar. Såg du det? Nej, för du facebookade, bloggade och sörplade kaffe. Man blir ju förbannad! Skärpning!
Hälsningar
Livet
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
tisdag 2 oktober 2012
Förutsättningslöst och utan begränsningar.
En av de mest roliga och spännande diskussioner jag kan tänka mig att ha är: Vad skulle du göra om livet var förutsättningslöst och utan begränsningar. Jag menar; tänk efter: Vad skulle just du sysselsätta dig med om du inte behövde bry dig om krav, ekonomiska förutsättningar, socialt arv, skatteregler eller vad det nu kan vara? Hur lever du ditt liv när du får drömma?
Jag har en dröm! Måhända är den naiv, men den är dock min dröm. Jag ser det tydligt framför mig:
Mjölkkammaren i ladugården (man måste liksom skriva lagårn, annars är det inte rätt på något vis) är omgjort till kök med blänkande ytor i rostfritt stål. Kastruller, skålar, burkar och slevar trängs om utrymmet. Det ångar, puttrar och doftar. Mitt i detta står jag och kokar min egen sylt! Receptet är hemligt, sylten är vida eftertraktad. Jag står där med mitt rutiga förkläde knutet om getingmidjan; kinderna är rosiga; det tjocka håret är fäst i en knut men en lock har lossnat och faller fram över ögonen..... Nja, okej, det var väl att gå lite långt.... Tillbaka! Lagårn är ombygg och längs väggarna står öppna trähyllor fyllda av flaskor och burkar, påsar och lådor. Saft, sylt, mos och inläggningar. Kryddor, grödor och traktens tanters gamla receptsamlingar! Den som kommer för att handla kan så klart inte motstå att stanna en extra stund, sätta sig ner och ta en kopp kaffe. Skyddade inne i det gamla stallet eller ute i solen med utsikt över Himmelskull .Till kaffet serveras nybakade scones och ett urval av smakbitar av de olika sylter och marmelader jag har att erbjuda. Allt tillverkat av byns grödor!
Jag vägrar att sluta drömma och jag tänker leva som om drömmen kan bli sann. (Kom och bevisa motsatsen, den som vågar! Jag tar fighten!) Så, den här sommare har jag suttit här på min kammare och filat på de hemliga recepten. Lite mindre socker där, lite längre koktid här, extra av den hemliga kryddan därtill! Grannen har stått för bär och därför tvingats smaka och utvärdera. Jag erkänner: den första satsen jordgubbssylt hade väldigt mycket karaktär av kräm, men det artade sig allt eftersom sommaren gick. Nu finns det recept för: (tada och en liten fanfar) Olgas jordgubbssylt (utprovat på makens mormors gamla jordgubbsplantor), Annas hallondröm (svärmor Anna skulle helt enkelt älskat den hemliga kryddan) och nu Äpplemos med syrlig vanilj.
Hmmm, kanske dags att återgå till verkligen. Nu tänker jag minsann ta mig en rejäl bit av äppelpanacottan som kom till av den där sista äppelmosen som inte fick plats i burken. Mjukt, lent men syrligt. Mmmm, vilken dröm! Förutsättningslös och utan begränsning.
Vilken är din dröm?
Jag har en dröm! Måhända är den naiv, men den är dock min dröm. Jag ser det tydligt framför mig:
Mjölkkammaren i ladugården (man måste liksom skriva lagårn, annars är det inte rätt på något vis) är omgjort till kök med blänkande ytor i rostfritt stål. Kastruller, skålar, burkar och slevar trängs om utrymmet. Det ångar, puttrar och doftar. Mitt i detta står jag och kokar min egen sylt! Receptet är hemligt, sylten är vida eftertraktad. Jag står där med mitt rutiga förkläde knutet om getingmidjan; kinderna är rosiga; det tjocka håret är fäst i en knut men en lock har lossnat och faller fram över ögonen..... Nja, okej, det var väl att gå lite långt.... Tillbaka! Lagårn är ombygg och längs väggarna står öppna trähyllor fyllda av flaskor och burkar, påsar och lådor. Saft, sylt, mos och inläggningar. Kryddor, grödor och traktens tanters gamla receptsamlingar! Den som kommer för att handla kan så klart inte motstå att stanna en extra stund, sätta sig ner och ta en kopp kaffe. Skyddade inne i det gamla stallet eller ute i solen med utsikt över Himmelskull .Till kaffet serveras nybakade scones och ett urval av smakbitar av de olika sylter och marmelader jag har att erbjuda. Allt tillverkat av byns grödor!
Jag vägrar att sluta drömma och jag tänker leva som om drömmen kan bli sann. (Kom och bevisa motsatsen, den som vågar! Jag tar fighten!) Så, den här sommare har jag suttit här på min kammare och filat på de hemliga recepten. Lite mindre socker där, lite längre koktid här, extra av den hemliga kryddan därtill! Grannen har stått för bär och därför tvingats smaka och utvärdera. Jag erkänner: den första satsen jordgubbssylt hade väldigt mycket karaktär av kräm, men det artade sig allt eftersom sommaren gick. Nu finns det recept för: (tada och en liten fanfar) Olgas jordgubbssylt (utprovat på makens mormors gamla jordgubbsplantor), Annas hallondröm (svärmor Anna skulle helt enkelt älskat den hemliga kryddan) och nu Äpplemos med syrlig vanilj.
Hmmm, kanske dags att återgå till verkligen. Nu tänker jag minsann ta mig en rejäl bit av äppelpanacottan som kom till av den där sista äppelmosen som inte fick plats i burken. Mjukt, lent men syrligt. Mmmm, vilken dröm! Förutsättningslös och utan begränsning.
Vilken är din dröm?
söndag 30 september 2012
Det är Mikael som bestämmer.
Viktig dag idag! Mikaels dag! Inte bara Mikaels namnsdag, även om vi gärna skickar gratulationer till vår gode vän och tillika huselektriker Mikael. Nej, det är nu, när Mikaels dag har gått, som vi med säkerhet vet hur den där förfärliga väntande vintern ska bli.
Vintern. Ja, den önskar jag ska vara torr, mild och kort. Går det att ordna kanske? Med spänning ska vi låta Mikael bestämma.
Bondepraktikan har nämligen mycket att säga om just Mikael. Bondepraktikan, det är seriösa grejor det, och jag har kollat in läget här hemma!
1. "Mild vinter följer ock, om det regnar utan blåst på Mikael." Regnar det inte blir nyåret torrt, medan ett stilla regn tyder på en mild vinter. Så, vad säger vi då om dagens korta små spridda skurar och resten torra men blåiga väder. Svårt fall, men jag bestämmer att det regnat och att Mikael bestämmer att vi därför får en mild vinter! Ibland får man ju hjälpa honom lite på vägen. Så är det ju med de här männen, det vet ju alla.
2. "Mycket ekollon vid Mikaeltiden bådar mycket snö vid jul och stark kyla efteråt, äro ekollonen tomma och våta, inträffar en mild vinter. Konstaterade idag att vi hade massor av ekollon. På marken. Gälls det? Ja, det är ju klart, det betyder ju att de finns i alla fall. Men, tomma och våta? Nja, det var ju inte så att jag kollade så noga. Trodde ju det räckte att kolla lite lätt. Ja, jag tänker ju i alla fall inte gå ut i mörkret nu och kolla (huvalligen), så jag bestämmer lite i Mikaels ställe. Han tar säkert inte illa upp. Mycket ekollon - vit jul - trevligt. Sedan mild vinter.
3. "Om flyttfåglarna ej draga sin kos före Mikael, betyder detta lindrigt väder åtminstone till jul." Nej, flyttfåglarna tror jag säkert är kvar, eller ärligt talat: Jag har ingen aning. Glöm inte att jag är ett betongbarn, och har en hel del kvar att lära. Duvor, skator och kråkor känner jag ju till men resten? Svårt fall. Vet ju bara att när maken är som mest pessimist säger han: När staren flugit ut är sommaren slut. Dvs när starens ungar flugit ut ur boet så där i början av juli (eller när det nu är) blir det inte mer fint väder. Det var ju ett sidospår, men det visar ju också att det är han i vår familj som är från landet. Ja ja! Jag röstar på lindrigt väder fram till jul! Den där Mikael kan ju inte få bestämma allt, något ska väl jag få säga till om.
4. "Om denna dag blåser nordlig eller ostlig vind, blir vintern ej sträng." Denna punkt tänker jag ignorera och inte låtsa om. Det blåste sydlig vind och jag tycker det verkar väldigt dumt det här med att Mikael ska bestämma. Nej minsann, det får någon annan göra.
Vintern. Ja, den önskar jag ska vara torr, mild och kort. Går det att ordna kanske? Med spänning ska vi låta Mikael bestämma.
Bondepraktikan har nämligen mycket att säga om just Mikael. Bondepraktikan, det är seriösa grejor det, och jag har kollat in läget här hemma!
1. "Mild vinter följer ock, om det regnar utan blåst på Mikael." Regnar det inte blir nyåret torrt, medan ett stilla regn tyder på en mild vinter. Så, vad säger vi då om dagens korta små spridda skurar och resten torra men blåiga väder. Svårt fall, men jag bestämmer att det regnat och att Mikael bestämmer att vi därför får en mild vinter! Ibland får man ju hjälpa honom lite på vägen. Så är det ju med de här männen, det vet ju alla.
2. "Mycket ekollon vid Mikaeltiden bådar mycket snö vid jul och stark kyla efteråt, äro ekollonen tomma och våta, inträffar en mild vinter. Konstaterade idag att vi hade massor av ekollon. På marken. Gälls det? Ja, det är ju klart, det betyder ju att de finns i alla fall. Men, tomma och våta? Nja, det var ju inte så att jag kollade så noga. Trodde ju det räckte att kolla lite lätt. Ja, jag tänker ju i alla fall inte gå ut i mörkret nu och kolla (huvalligen), så jag bestämmer lite i Mikaels ställe. Han tar säkert inte illa upp. Mycket ekollon - vit jul - trevligt. Sedan mild vinter.
3. "Om flyttfåglarna ej draga sin kos före Mikael, betyder detta lindrigt väder åtminstone till jul." Nej, flyttfåglarna tror jag säkert är kvar, eller ärligt talat: Jag har ingen aning. Glöm inte att jag är ett betongbarn, och har en hel del kvar att lära. Duvor, skator och kråkor känner jag ju till men resten? Svårt fall. Vet ju bara att när maken är som mest pessimist säger han: När staren flugit ut är sommaren slut. Dvs när starens ungar flugit ut ur boet så där i början av juli (eller när det nu är) blir det inte mer fint väder. Det var ju ett sidospår, men det visar ju också att det är han i vår familj som är från landet. Ja ja! Jag röstar på lindrigt väder fram till jul! Den där Mikael kan ju inte få bestämma allt, något ska väl jag få säga till om.
4. "Om denna dag blåser nordlig eller ostlig vind, blir vintern ej sträng." Denna punkt tänker jag ignorera och inte låtsa om. Det blåste sydlig vind och jag tycker det verkar väldigt dumt det här med att Mikael ska bestämma. Nej minsann, det får någon annan göra.
fredag 28 september 2012
Om jag så bara fick 20% skulle jag vara nöjd!
Det finns mycket som jag uppskattar hos andra människor, men det som jag framför allt beundrar är engagemang. Jag tycker det är fantastiskt med dessa människor som brinner för något, uppbådar oanad energi och på ett eller annat sätt förändrar världen. I smått och i stort. Jag som själv är glad över att jag tar mig ur sängen och till jobbet...
I vårt liv finns det en Tant Elsie. Jag är inte helt säkert på att hon uppskattar att hon är Tant Elsie för oss. Kanske är Elsie gott och väl för henne, men inte för oss. Vi säger Tant Elsie och vi säger det med värme och respekt. Jag är inte heller helt säker på att hon ens vet om att hon faktiskt är Tant Elsie i vårt liv.
Tant Elsie finns på familjecafét i Farstorp. Onsdag efter onsdag efter onsdag öppnar hon dörren och famnen för oss alla, barn som vuxna. Ingen är för liten, för stor och aldrig är vi för många för att få plats i Tant Elsies famn och alltid, alltid står hon där på barnens sida.
Jag kommer troligtvis alltid bära med mig det hon gav mig en gång för ett år sedan. Då såg hon mig där jag var. En nybliven tvåbarnsmamma, på en gård ute på det öde landet, utan sömn och med en make mitt i karriären, och på tjänsteresa efter tjänsteresa. Då sa hon lugnt, stilla och innerligt: Frida, om du någon gång känner dig ensam här hemma så kan du alltid ringa till mig, om inte annat så bara för att prata för en stund. Hon gav mig sann medmänsklighet. Jag har inte ringt, men jag har sedan dess burit med mig vetskapen om att jag är brydd om och jag är fast besluten om att föra det vidare. Hon förändrade den lilla, lilla, lilla del av världen som jag faktiskt är.
Inte nog med att vår Tant Elsie finns ideellt på failjecafeét. Hennes engagemang finns på många andra ställen i Farstorp. Jag kan inte ens ge mig in i att föröka återge det hon ger till byn. Om jag så bara fick 20% av hennes engagemang skulle jag vara nöjd!
Tant Elsie är en av flera kvinnor som jag ser som förebilder och som är del i att jag beslutat mig för att just engagera mig. Jag skulle vilja påstå att jag älskar det ställe som jag har förmånen att leva på. Mitt första steg på den här vägen är att engagera mig i Farstorps föräldraförening. Jag ska villigt erkänna att jag tidigare inte förstått vidden av vad den här föreningen gör. Här finns så många kompetenta och engagerade människor att jag blir alldeles nervös över att överhuvudtaget räcka till. (Vad har jag gett mig in på?) Det är inte så att den här föreningen förändrar världen, inte på något vis. Däremot visar den att om vi tillsammans verkar för ett gemensamt intresse och slår samman allas vårt engagemang så kan vi faktiskt påverka, göra saker lite, lite bättre och på så sätt kanske förändra lite, lite grann.
Kan jag så bara ge tillbaka 20% av allt vad den här byn ger till mig så kommer jag att vara nöjd!
I vårt liv finns det en Tant Elsie. Jag är inte helt säkert på att hon uppskattar att hon är Tant Elsie för oss. Kanske är Elsie gott och väl för henne, men inte för oss. Vi säger Tant Elsie och vi säger det med värme och respekt. Jag är inte heller helt säker på att hon ens vet om att hon faktiskt är Tant Elsie i vårt liv.
Tant Elsie finns på familjecafét i Farstorp. Onsdag efter onsdag efter onsdag öppnar hon dörren och famnen för oss alla, barn som vuxna. Ingen är för liten, för stor och aldrig är vi för många för att få plats i Tant Elsies famn och alltid, alltid står hon där på barnens sida.
Jag kommer troligtvis alltid bära med mig det hon gav mig en gång för ett år sedan. Då såg hon mig där jag var. En nybliven tvåbarnsmamma, på en gård ute på det öde landet, utan sömn och med en make mitt i karriären, och på tjänsteresa efter tjänsteresa. Då sa hon lugnt, stilla och innerligt: Frida, om du någon gång känner dig ensam här hemma så kan du alltid ringa till mig, om inte annat så bara för att prata för en stund. Hon gav mig sann medmänsklighet. Jag har inte ringt, men jag har sedan dess burit med mig vetskapen om att jag är brydd om och jag är fast besluten om att föra det vidare. Hon förändrade den lilla, lilla, lilla del av världen som jag faktiskt är.
Inte nog med att vår Tant Elsie finns ideellt på failjecafeét. Hennes engagemang finns på många andra ställen i Farstorp. Jag kan inte ens ge mig in i att föröka återge det hon ger till byn. Om jag så bara fick 20% av hennes engagemang skulle jag vara nöjd!
Tant Elsie är en av flera kvinnor som jag ser som förebilder och som är del i att jag beslutat mig för att just engagera mig. Jag skulle vilja påstå att jag älskar det ställe som jag har förmånen att leva på. Mitt första steg på den här vägen är att engagera mig i Farstorps föräldraförening. Jag ska villigt erkänna att jag tidigare inte förstått vidden av vad den här föreningen gör. Här finns så många kompetenta och engagerade människor att jag blir alldeles nervös över att överhuvudtaget räcka till. (Vad har jag gett mig in på?) Det är inte så att den här föreningen förändrar världen, inte på något vis. Däremot visar den att om vi tillsammans verkar för ett gemensamt intresse och slår samman allas vårt engagemang så kan vi faktiskt påverka, göra saker lite, lite bättre och på så sätt kanske förändra lite, lite grann.
Kan jag så bara ge tillbaka 20% av allt vad den här byn ger till mig så kommer jag att vara nöjd!
tisdag 25 september 2012
Hur är det.... år 2030 eller så?
Fredagens Dagens Industri firade 10 år och hade följdaktligen även ett sedvanligt reportage om Livet om 10 år. Där kunde jag läsa hur de spår vår tillvaro 2022 och jag är böjd att hålla med. De beskriver hur vi kommer att eftersträva känsla och äkthet. Att maten vi äter känns äkta; består av fina, närproducerande råvaror. Att vi satsar på hållbarhet och identitet när det gäller mode och inredning. Helst gör vi själva möbler och kläder. Att vi satsar på att vara unika och alltså helt enkelt vara vi. Det här är min tolkning av deras artikel. Den går helt i linje med hur jag tänker och jag blev riktigt sugen på att utveckla detta tema. På att sticka ut hakan lite till och med.
Så här tror jag nämligen om framtidens trender.
Inflyttningen hit ut till oss på landet kommer öka och byn kommer fyllas av familjer som vill rota sig, helst i en gammal gård med anor, men i brist på detta kommer nya hus att poppa upp lite varstans. I gammal stil så klart, Carl Larsson är högsta mode. Plast är det mest otrendiga vi kan tänka oss och det är viktigare att sakerna vi inreder med har en historia än en design. Varje hem har små kaminer, rykande skorstenar, och vedhögar i storlek proportionerligt till hur le (elak för de som undrar) fru man har (som min far skulle uttrycka det). Fast vår huvudsakliga värmekälla kommer så klart från någon av de bekväma resurser som Moder Jord är vänlig nog att ge oss. Elen producerar vi själva. Varje hem med minsta gnutta värdighet har ett eget trädgårdsland, för skit under naglarna är just vad vi vill ha, och närhet till jorden.
I högsta möjliga mån kommer vi att undvika varor producerade och fraktade någon annastans ifrån. Till stora, plastiga, stressiga köpcentra i utkanten av städerna vill vi inte heller åka om vi kan undvika det. Gårdsbutiker, det är framtidens melodi. I byarna uteruppstår affärerna. Visst är det väl så att vi här i Farstorp kommer ha en liten affär driven som ett litet kooperativ som enbart säljer de egna lantbrukarnas kött, mejeri och andra grödor. Här köper vi mjölk, ost, rökt skinka, potatis, sylt, saft och till och med en flaska av det lokala vita vinet. Butiksbiträdet kan berätta precis vad det är vi handlat och hur vi ska tillaga det. Den som vill får också den populära veckoliga matkassen härifrån. Affären kommer ligga bredvid det lilla cafét och bageriet, som är den naturliga samlingspunkten i byn. I cafét stannar vi till och kan tänka oss att ta både en tio- och en trefika. För vi har liksom inte så bråttom längre. Utbudet på meny känner vi aldrig till i förväg. Den beror ju på konditorns humör för dagen och vilka råvaror denne fått tag på.
Kläderna vi bär är av bra kvalitet, hållbara, och egensinniga. Vi tar oss inte längre in till köpcentra utan vill handla i småbutiker, men framför allt Internet, internet, internet. Lite varstans finns sedan skräddare som rättar till kläder så som vi vill ha dem, lagar och lappar och gör oss unika. Så även här i byn.
Jobba? Jo, det fortsätter vi att göra, men vi har kommit på att vi inte behöver ta oss själva på så väldigt stort allvar. Det finns liksom viktigare saker i livet. Det viktigaste av allt: Känsla av sammanhang här i livet.
Hmmm, jag tror jag flyttar hit med en gång!
Så här tror jag nämligen om framtidens trender.
Inflyttningen hit ut till oss på landet kommer öka och byn kommer fyllas av familjer som vill rota sig, helst i en gammal gård med anor, men i brist på detta kommer nya hus att poppa upp lite varstans. I gammal stil så klart, Carl Larsson är högsta mode. Plast är det mest otrendiga vi kan tänka oss och det är viktigare att sakerna vi inreder med har en historia än en design. Varje hem har små kaminer, rykande skorstenar, och vedhögar i storlek proportionerligt till hur le (elak för de som undrar) fru man har (som min far skulle uttrycka det). Fast vår huvudsakliga värmekälla kommer så klart från någon av de bekväma resurser som Moder Jord är vänlig nog att ge oss. Elen producerar vi själva. Varje hem med minsta gnutta värdighet har ett eget trädgårdsland, för skit under naglarna är just vad vi vill ha, och närhet till jorden.
I högsta möjliga mån kommer vi att undvika varor producerade och fraktade någon annastans ifrån. Till stora, plastiga, stressiga köpcentra i utkanten av städerna vill vi inte heller åka om vi kan undvika det. Gårdsbutiker, det är framtidens melodi. I byarna uteruppstår affärerna. Visst är det väl så att vi här i Farstorp kommer ha en liten affär driven som ett litet kooperativ som enbart säljer de egna lantbrukarnas kött, mejeri och andra grödor. Här köper vi mjölk, ost, rökt skinka, potatis, sylt, saft och till och med en flaska av det lokala vita vinet. Butiksbiträdet kan berätta precis vad det är vi handlat och hur vi ska tillaga det. Den som vill får också den populära veckoliga matkassen härifrån. Affären kommer ligga bredvid det lilla cafét och bageriet, som är den naturliga samlingspunkten i byn. I cafét stannar vi till och kan tänka oss att ta både en tio- och en trefika. För vi har liksom inte så bråttom längre. Utbudet på meny känner vi aldrig till i förväg. Den beror ju på konditorns humör för dagen och vilka råvaror denne fått tag på.
Kläderna vi bär är av bra kvalitet, hållbara, och egensinniga. Vi tar oss inte längre in till köpcentra utan vill handla i småbutiker, men framför allt Internet, internet, internet. Lite varstans finns sedan skräddare som rättar till kläder så som vi vill ha dem, lagar och lappar och gör oss unika. Så även här i byn.
Jobba? Jo, det fortsätter vi att göra, men vi har kommit på att vi inte behöver ta oss själva på så väldigt stort allvar. Det finns liksom viktigare saker i livet. Det viktigaste av allt: Känsla av sammanhang här i livet.
Hmmm, jag tror jag flyttar hit med en gång!
söndag 23 september 2012
Lite spänning i tillvaron ska man ha.
Då skärper man till sig så där lite extra.
Hösten verkar vara helgens tema. Fuktigt, kallt, dimmigt och faktiskt alldeles fantastiskt skönt. Så här dagen efter höstdagjämningen är jag fullt och fast besluten om att ta vara på ljuset och dagen. Snart nog är vi inne i mörkaste november. Huvaligen!
Jag och sonen tar fram cykeln och hjälmarna. (Alltid bära hjälm vid cykling!!! En hjärtefråga och jag uppmanar alla som tycker att ni har något av värde i huvudet att göra det samma!) Jag låter sonen bestämma cykelrunda och han skriker bestämt: Grisarundan! där bak i barnsadeln. Själv suckar jag försynt. Inte direkt rundan jag hade valt, men vad gör man?
Grisarundan är då rundan genom våra tre byar Norra Fredskog, Södra Fredskog och Hörröd. En nätt liten runda på strax över 6 km, så sträckan är det inget fel på. Jag ska försöka guida er genom den.
Vi tar "stora grusvägen" förbi grannen Bengt. Vi kastar så klart en blick upp på hans gårdsplan för att se om där finns någon vardagsspänning att rapportera om. Det är ju bara så man gör helt enkelt. I det här läget är vi ju i början av rundan. Fulla av energi och entusiasm! Redan efter första kurvorna finns den första påminnelsen..... stigen där vildsvinen går över vägen för att hitta mat. Jag ryser lätt. Dessa vildsvin. Jag erkänner villigt att jag är rent av rädd för dem. Dessa förväxta, vilda bestar som äter upp allt av åker som kommer i deras väg. Men, men vi är ju fortfarande ute på "stora grusvägen". Tryggheten.
Snabbt kommer dock den lilla vägen ner mot Kjellsa ställe (ja, det måste sägas på dialekt, så är det bara!). Det som tidigare var två hjulspår med gräs emellan har till början blivit riktigt bra. Grus rätt och slätt och det går snabbt som bara den att susa ner för backarna ner mot Fredskogån (uttalas självklart Friskoån på klingande dialekt). Där börjar den första utmaningen. Att ta sig över bron över ån. Den är klart bred nog för att en gång i tiden burit bilar över och mellan de trasiga och ruttna plankorna kan vi se att syllarna nog är friska och hela. Historien säger att en dräng en gång för väldigt länge sedan gick från ett gille i byn ner till ån, gick ner sig och kom aldrig tillbaka. Tanken på det ökar spänningen ytterligare där vi precis kommit in från mellan åkrarna till det lite mörkare skogspartiet. Jag satsar på full fart, rak väg och så lite stötande kontakt som möjligt. Sonen ropar: Bra, mamma, vi kom över!
Efter detta kommer det lite trixigare partiet av rundan. Det som vi tror är vägen, lite svårt att avgöra för tillfället, slingrar sig fram i vegetationen. Vi väjer för långa grenar, höga växter och brännande nässlor, och vi tar oss framåt!
När vi klarat detta har vi kommit fram till grannbyn, Södra Fredskog. Skog, åkrar, några gamla gårdar men framför allt: Vildsvinshägnet. Hägnen där vildsvinen gått är helt kala. Då menar jag helt kala. Där växer inte ett grönt strå, inte en växt. Där är bara jord och sten kvar. Varelser som kan förgöra mark på det sättet är läskiga! Det är jag fullt och fast övertygad om. På håll ser jag en av bestarna i sin hage. Jag cyklar snabbt. Givetvis fullt koncentrerad på att inte visa det minsta rädsla för sonen samtidigt som jag spanar runt, runt vid vägens kanter. Huvaligen om jag skulle möta någon gris! Möjligtvis avslöjade sonen mig när jag med en någon för gäll röst föreslår: vi kan väl sjunga en sång när vi cyklar! Han var dock finkänslig och sa bara: Mamma, vi kan cykla hem nu. De norska turisterna som dök upp runt en kurva log och hälsade glatt.
För er som nu tänker, men vildsvinen är ju inhägnade kan jag säga: Marken är snart lika uppbökad utanför hägnen och hålen i stängslen i våras borgar för att många kullar kan ha fötts utanför.... Populärt? Nej knappast!
Vägen tar oss vidare i backarna mot Hörröd. Puh! Väl framme där väntar Asfalten! Äntligen känner jag mig lite hemma. Jag menar, vad är väl risken att möta biltrafik i jämförelse? Vi har ju hjälm! Dessutom möter vi ju så klart ingen, vi är ju på landet. Vi cyklar förbi (vatten)fallen i Hörröd. Sonen vill stanna och gå över spången för att se på där kvarnhjulet satt en gång, men nej tack, så spännande ska vi inte ha det.
Fulla av nyvunnen entusiasm tar vi oss helt sonika via Rullebacken hem. Sonen utbrister: Oj, vad jag blev trött, men jag höll mig vaken hela vagen! Jo, tack, jag med!
Hösten verkar vara helgens tema. Fuktigt, kallt, dimmigt och faktiskt alldeles fantastiskt skönt. Så här dagen efter höstdagjämningen är jag fullt och fast besluten om att ta vara på ljuset och dagen. Snart nog är vi inne i mörkaste november. Huvaligen!
Jag och sonen tar fram cykeln och hjälmarna. (Alltid bära hjälm vid cykling!!! En hjärtefråga och jag uppmanar alla som tycker att ni har något av värde i huvudet att göra det samma!) Jag låter sonen bestämma cykelrunda och han skriker bestämt: Grisarundan! där bak i barnsadeln. Själv suckar jag försynt. Inte direkt rundan jag hade valt, men vad gör man?
Grisarundan är då rundan genom våra tre byar Norra Fredskog, Södra Fredskog och Hörröd. En nätt liten runda på strax över 6 km, så sträckan är det inget fel på. Jag ska försöka guida er genom den.
Vi tar "stora grusvägen" förbi grannen Bengt. Vi kastar så klart en blick upp på hans gårdsplan för att se om där finns någon vardagsspänning att rapportera om. Det är ju bara så man gör helt enkelt. I det här läget är vi ju i början av rundan. Fulla av energi och entusiasm! Redan efter första kurvorna finns den första påminnelsen..... stigen där vildsvinen går över vägen för att hitta mat. Jag ryser lätt. Dessa vildsvin. Jag erkänner villigt att jag är rent av rädd för dem. Dessa förväxta, vilda bestar som äter upp allt av åker som kommer i deras väg. Men, men vi är ju fortfarande ute på "stora grusvägen". Tryggheten.
Snabbt kommer dock den lilla vägen ner mot Kjellsa ställe (ja, det måste sägas på dialekt, så är det bara!). Det som tidigare var två hjulspår med gräs emellan har till början blivit riktigt bra. Grus rätt och slätt och det går snabbt som bara den att susa ner för backarna ner mot Fredskogån (uttalas självklart Friskoån på klingande dialekt). Där börjar den första utmaningen. Att ta sig över bron över ån. Den är klart bred nog för att en gång i tiden burit bilar över och mellan de trasiga och ruttna plankorna kan vi se att syllarna nog är friska och hela. Historien säger att en dräng en gång för väldigt länge sedan gick från ett gille i byn ner till ån, gick ner sig och kom aldrig tillbaka. Tanken på det ökar spänningen ytterligare där vi precis kommit in från mellan åkrarna till det lite mörkare skogspartiet. Jag satsar på full fart, rak väg och så lite stötande kontakt som möjligt. Sonen ropar: Bra, mamma, vi kom över!
Efter detta kommer det lite trixigare partiet av rundan. Det som vi tror är vägen, lite svårt att avgöra för tillfället, slingrar sig fram i vegetationen. Vi väjer för långa grenar, höga växter och brännande nässlor, och vi tar oss framåt!
När vi klarat detta har vi kommit fram till grannbyn, Södra Fredskog. Skog, åkrar, några gamla gårdar men framför allt: Vildsvinshägnet. Hägnen där vildsvinen gått är helt kala. Då menar jag helt kala. Där växer inte ett grönt strå, inte en växt. Där är bara jord och sten kvar. Varelser som kan förgöra mark på det sättet är läskiga! Det är jag fullt och fast övertygad om. På håll ser jag en av bestarna i sin hage. Jag cyklar snabbt. Givetvis fullt koncentrerad på att inte visa det minsta rädsla för sonen samtidigt som jag spanar runt, runt vid vägens kanter. Huvaligen om jag skulle möta någon gris! Möjligtvis avslöjade sonen mig när jag med en någon för gäll röst föreslår: vi kan väl sjunga en sång när vi cyklar! Han var dock finkänslig och sa bara: Mamma, vi kan cykla hem nu. De norska turisterna som dök upp runt en kurva log och hälsade glatt.
För er som nu tänker, men vildsvinen är ju inhägnade kan jag säga: Marken är snart lika uppbökad utanför hägnen och hålen i stängslen i våras borgar för att många kullar kan ha fötts utanför.... Populärt? Nej knappast!
Vägen tar oss vidare i backarna mot Hörröd. Puh! Väl framme där väntar Asfalten! Äntligen känner jag mig lite hemma. Jag menar, vad är väl risken att möta biltrafik i jämförelse? Vi har ju hjälm! Dessutom möter vi ju så klart ingen, vi är ju på landet. Vi cyklar förbi (vatten)fallen i Hörröd. Sonen vill stanna och gå över spången för att se på där kvarnhjulet satt en gång, men nej tack, så spännande ska vi inte ha det.
Fulla av nyvunnen entusiasm tar vi oss helt sonika via Rullebacken hem. Sonen utbrister: Oj, vad jag blev trött, men jag höll mig vaken hela vagen! Jo, tack, jag med!
lördag 22 september 2012
Klockan 6 och allt är väl!
Så hände det igen, fast jag hade lovat mig själv att det inte skulle ske. Så många gånger har det hänt, lika jobbigt varje gång. Fast, det mystiska är att hur jobbigt det än är så glömmer jag bort det emellan och så plötsligt, pang, så händer det igen!
Jag går upp på morgonen och inser: klockan är 6 och det är mörk!! Höstdagjämningen är här!
Vem uppfann hösten!? Ja, det var ju samma som uppfann vår och sommar så jag får väl vara tacksam, men kunde det inte bara vara kallt och inte så förbenat mörkt?
Rent meterologiskt är det visst inte höst än, och brukar inte bli det förrän om några veckor, men astronomin kommer vi inte undan. Nu är jorden i precis den vinkeln som gör att natten är lika lång som dagen. Eller hur det nu är? Fysiklektionerna känns långt borta.
Mörkret, detta mörker! Nu väntar en lång tid av inomhusaktiviteter. Här ute finns ju inte direkt gatubelysning och mörkrädd som jag är så rör jag mig inte utanför gårdsbelysningens sken. Jag, menar, tänk om jag skulle möta någon på vägen som jag inte ser! Sannolikheten är ju inte jättestor med tanke på hur många jag möter en promenad en sensommarkväll på allra bästa promenadsäsongen, men ändå: tänk om jag möter någon jag inte ser! Tja, ser jag inte denne någon så vet jag ju inte om det ändå, men ändå.....
Klockan 6 är allt väl. Förutom igår morse då hela familjen sov i tron att, med tanke på mörkret ute, klockan inte var så mycket och hantverkarna klockan 7 frenetiskt bankar på dörren. Maken som sprang ner för att öppna bad vänligt snickarna vänta en stund så att frun och barnen hann vakna till lite, men jag tror han egentligen menade att frun inte skulle visa sig i bara nattsärken. Dagislämning 10 minuter försenad och på arbetet 5 minuter försenad. Allt väl.
Klockan 6 och allt är väl, bara så förfärligt mörkt!
Jag går upp på morgonen och inser: klockan är 6 och det är mörk!! Höstdagjämningen är här!
Vem uppfann hösten!? Ja, det var ju samma som uppfann vår och sommar så jag får väl vara tacksam, men kunde det inte bara vara kallt och inte så förbenat mörkt?
Rent meterologiskt är det visst inte höst än, och brukar inte bli det förrän om några veckor, men astronomin kommer vi inte undan. Nu är jorden i precis den vinkeln som gör att natten är lika lång som dagen. Eller hur det nu är? Fysiklektionerna känns långt borta.
Mörkret, detta mörker! Nu väntar en lång tid av inomhusaktiviteter. Här ute finns ju inte direkt gatubelysning och mörkrädd som jag är så rör jag mig inte utanför gårdsbelysningens sken. Jag, menar, tänk om jag skulle möta någon på vägen som jag inte ser! Sannolikheten är ju inte jättestor med tanke på hur många jag möter en promenad en sensommarkväll på allra bästa promenadsäsongen, men ändå: tänk om jag möter någon jag inte ser! Tja, ser jag inte denne någon så vet jag ju inte om det ändå, men ändå.....
Klockan 6 är allt väl. Förutom igår morse då hela familjen sov i tron att, med tanke på mörkret ute, klockan inte var så mycket och hantverkarna klockan 7 frenetiskt bankar på dörren. Maken som sprang ner för att öppna bad vänligt snickarna vänta en stund så att frun och barnen hann vakna till lite, men jag tror han egentligen menade att frun inte skulle visa sig i bara nattsärken. Dagislämning 10 minuter försenad och på arbetet 5 minuter försenad. Allt väl.
Klockan 6 och allt är väl, bara så förfärligt mörkt!
måndag 17 september 2012
De hamrar, de spikar, de bygger....
Vårt hus byggdes 1850. Då skiftades byn Norra Fredskog ut från två mer eller mindre sammanväxta gårdar med byns marker runt omkring till fem utplacerade gårdar; var och en med sin mark omkring sig. Här hos oss placerades tre gårdar på rad, varav vår i mitten på en plats där ett boningshus tidigare låg. Vad det var för hus och vilka som bodde där vet vi inte, men en planka som troligen är därifrån finns kvar på vår gård med namnen på en kvinna och en man och ett årtal inskuret. Tänk om jag hade fått veta deras historia!
Det jag vet är att gården uppfördes men mannen som byggde den hade troligtvis ekonomiska bekymmer och sålde till makens farfars far John och hans fru Johanna år 1870. Köpekontrakten finns kvar på vinden. Jag undrar hur det var för dem. Ett nygift par, båda från byar i Farstorp som letade efter något eget i trakten. En gård fanns till sälja, de ordnade betalningen och gården blev deras. Ungefär likt som idag fast så otroligt olikt!
Huset bestod troligtvis av två kammare, kök, stora salen och två kammare till. Från ytterdörren gick trappan brant upp till sädesmagasinet ovanpå, och bredvid den fanns troligen sovplats för en och annan luffare som behövde värme, vila och vänlighet. Familjen bestod faktiskt bara av tre personer men är bodde ju så klart förutom dem både några pigor och en och annan dräng.
Det är just det där sädesmagasinet ovanpå som är föremål för vår renoveringslusta. Tja, i alla fall vår lust och snickarnas arbete. Här låg ett gammalt, bågnande och otroligt slitet magasinsgolv med rejält med hål och grova springor. Jag avundas inte snickarna som skyfflade en hel tippvagn full med isolering och allsköns gamla rester som ramlat ner mellan springorna. 160 års magasineringsrester; det bär respekt med sig!
Så öppnar det sig, golvet, och vi kan titta ner på de gamla bjälkarna och under dem de underbara breda plankorna som sitter i taket i rummet under. Bjälkarna är rejäla, kraftiga, handsågade. Med all säkerhet huggna i skogarna häromkring; sågade och hyvlade av någon snickare i byn. Transporterade hit med häst och uppförda av ren mankraft. Jag känner mig andäktigt inför detta arbete. Så stolta de varit den gången huset stod färdigt.
Så när de nu hamrar och spikar så håller vi andan, vi som befinner oss så där mittemellan byggnadsvårds fanatikerna och det bekväma familjelivet , så blåser vi ut sådär någon gång när de 160 åriga kornen, dammet och abstrakta djurresterna fösvunnit och bara de nationalromantiska resterna finns kvar.
lördag 15 september 2012
En pigg och glad 50 åring.
Eller hur är det som det brukar skrivas i tidningens rubriker?
I alla fall är det vad som står på agendan idag. Farstorps skola fyller 50 år! Farstorps föräldraförening har gjort upp ett seriöst program och alla i bygden är inbjudna. Föreningarna hjälper till. Det blir lek, tal, underhållning, korvgrillning och kaffe och tårta. Jag sticker ut hakan och gissar på att hundratals personer kommer dit!
Firas, och det är vad jag tänker fira än mer, ska även att utbyggnaden av Lyckans förskola nu äntligen är klar. Eller, ja, nästan klar i alla fall. Den skulle varit klar är väl kanske mer korrekt om det inte vore för de där skälvande veckorna i våras. De veckorna då kommunpolitiker (eller i varje fall en politiker, ingen nämnd men helst glömd, kommunstyrelsens ordförande och en man vars åsikter kring landsbygden och vars beteende jag inte sympatiserar med) hotade att riva upp beslutet kring en utbygd förskola. De veckor då boende i Farstorp gick man ur huse, bildligt talat marscherade mot kommunhuset och tog upp striden. Rent konkret var det så att det ringdes mängder av personliga samtal till politikerna, det skrevs mail, brev och insändare till tidningen. Vi vann striden. Det var viktigt! Dessutom upptäckte jag att det faktiskt går att påverka vad som beslutar bara vi engagerar oss tillräckligt! Engegemang, ja det finns!!!
Det är det vi ska fira idag! (Dessutom hoppas vi kunna göra det igen om 50 år)
I alla fall är det vad som står på agendan idag. Farstorps skola fyller 50 år! Farstorps föräldraförening har gjort upp ett seriöst program och alla i bygden är inbjudna. Föreningarna hjälper till. Det blir lek, tal, underhållning, korvgrillning och kaffe och tårta. Jag sticker ut hakan och gissar på att hundratals personer kommer dit!
Firas, och det är vad jag tänker fira än mer, ska även att utbyggnaden av Lyckans förskola nu äntligen är klar. Eller, ja, nästan klar i alla fall. Den skulle varit klar är väl kanske mer korrekt om det inte vore för de där skälvande veckorna i våras. De veckorna då kommunpolitiker (eller i varje fall en politiker, ingen nämnd men helst glömd, kommunstyrelsens ordförande och en man vars åsikter kring landsbygden och vars beteende jag inte sympatiserar med) hotade att riva upp beslutet kring en utbygd förskola. De veckor då boende i Farstorp gick man ur huse, bildligt talat marscherade mot kommunhuset och tog upp striden. Rent konkret var det så att det ringdes mängder av personliga samtal till politikerna, det skrevs mail, brev och insändare till tidningen. Vi vann striden. Det var viktigt! Dessutom upptäckte jag att det faktiskt går att påverka vad som beslutar bara vi engagerar oss tillräckligt! Engegemang, ja det finns!!!
Det är det vi ska fira idag! (Dessutom hoppas vi kunna göra det igen om 50 år)
torsdag 13 september 2012
Tills döden skiljer oss åt!
Så, var var jag nu? Hm...uppväxt...mannen i mitt liv...ja just det! Jag blev förälskad!
Så, efter att ha bott flera år i lägenheter i Malmö och tagit en tur till USA så flyttade vi då äntligen hit; till vår gård i Fredskog, Farstorp. Med Himmelskull bakom oss och SvenPers- och NilsHansåkrarna som sträcker ut sig framför oss. På andra sidan åkrarna skymtar vi vägen genom träden, där vi sitter under de hundraåriga lönnerna som breder ut sig som stora parasoll och skyddar oss vänligt mot både sol och regn. På samma sätt som de skyddat makens far, farfar, farfars far. Hisnande! Undras vad de tänkte på när de satt här som jag sitter idag?
Jag erkänner det villigt! Jag har blivit en Farstorpspatriot. Jag blir barnsligt förtjust när någon frågar var jag kommer ifrån och jag kan sträcka på mig och med ett stolt leende säga Farstorp! Troligtvis blir jag också lite glasartad i blicken för jag tänker på de vackra vägarna som slingrar mellan växelvis åkrar och skog; på människorna som bor här och den gemenskap som råder och som jag upptagits i trots min bakgrund som betongbarn och korta tid här byn.
Ska sanningen fram så älskar jag nämligen känslan av att vara någon. Inte någon anonym person man möter på gatan i stan. Utan någon som folk vet bor i Fredskog, vilken bil jag kör, vilken släkt jag har, var jag handlar min mat (ja, nästan i alla fall) och vilket telefonnummer jag har.
Det är ju just det här med telefonnumret också. Möt mig någonstans och fråga vilket nummer vi har. Vi har nämligen ett 77... nummer! Är man insatt vet man att alla gamla Farstorps nummer har 6 siffror och börjar på 77. Eftersom vi är barnsligt stolta över vå by är vi ju närmast odrägligt stolta över våra gamla 77 nummer.
Gilla det eller inte! Det är jag och mitt 77 nummer, tills döden skiljer oss åt.
Så, efter att ha bott flera år i lägenheter i Malmö och tagit en tur till USA så flyttade vi då äntligen hit; till vår gård i Fredskog, Farstorp. Med Himmelskull bakom oss och SvenPers- och NilsHansåkrarna som sträcker ut sig framför oss. På andra sidan åkrarna skymtar vi vägen genom träden, där vi sitter under de hundraåriga lönnerna som breder ut sig som stora parasoll och skyddar oss vänligt mot både sol och regn. På samma sätt som de skyddat makens far, farfar, farfars far. Hisnande! Undras vad de tänkte på när de satt här som jag sitter idag?
Jag erkänner det villigt! Jag har blivit en Farstorpspatriot. Jag blir barnsligt förtjust när någon frågar var jag kommer ifrån och jag kan sträcka på mig och med ett stolt leende säga Farstorp! Troligtvis blir jag också lite glasartad i blicken för jag tänker på de vackra vägarna som slingrar mellan växelvis åkrar och skog; på människorna som bor här och den gemenskap som råder och som jag upptagits i trots min bakgrund som betongbarn och korta tid här byn.
Ska sanningen fram så älskar jag nämligen känslan av att vara någon. Inte någon anonym person man möter på gatan i stan. Utan någon som folk vet bor i Fredskog, vilken bil jag kör, vilken släkt jag har, var jag handlar min mat (ja, nästan i alla fall) och vilket telefonnummer jag har.
Det är ju just det här med telefonnumret också. Möt mig någonstans och fråga vilket nummer vi har. Vi har nämligen ett 77... nummer! Är man insatt vet man att alla gamla Farstorps nummer har 6 siffror och börjar på 77. Eftersom vi är barnsligt stolta över vå by är vi ju närmast odrägligt stolta över våra gamla 77 nummer.
Gilla det eller inte! Det är jag och mitt 77 nummer, tills döden skiljer oss åt.
tisdag 11 september 2012
Hur i hela fridens namn gick det till?
Jag hade väl aldrig kunnat tänka mig att jag skulle bo på landet!
I hela mitt liv har jag varit mörkrädd. Så där "jag vill inte gå ut ensam ens i stan när det är mörkt" - mörkrädd. Jag har visserligen vistats på landet under min uppväxt, framför allt eftersom både mina mor- och farföräldrar bodde på landet. Tro mig! Man blir inte lantlolla av det. Jag är född och uppvuxen i ett villakvarter i en småstad. Cykelavstånd till allt. Bilen till för veckohandling och helgutflykter. Uppväxttiden gick ut på att cykla runt, runt, runt kvarteren för att i perioder utvecklas till gå, gå, gå runt i kvarteren (och kanske in till stan en sen kväll utan föräldrarnas vetskap). Så var jag född och så skulle det bli!
Tills dagen jag träffade mannen (som det visade sig skulle vara) i mitt liv. Snygg, trevlig student i Lund med framtidsvisioner och så visar det sig att han är....från landet. Inte nog med det! Hans föräldrar är lantbrukare. Inte bara lantbrukare utan tvättäkta mjölkbönder. Halleda! Jag som knapt träffat en mjölkbonde sedan de där sedvanliga studiebesöket på lågstadiet.
Ja, ja tänkte jag! Han kommer väl inte att vilja bo på landet för det. Frid och fröjd.
Tills den dag kom då jag officiellt var hembjuden till föräldrarna för middag och presentation. Huvaligen, det är inga lätta tillställningar det. Mannen hämtade mig en vacker, tidig vårkväll för vidare färd till Fredskog och det är där och då det händer:
Jag blev förälskad! -Jag kom hem!
Inte en ända gång sedan dess har jag hittat en plats där jag hellre skulle bo än denna; och nu bor jag här (betongbarn som jag är).
(och mannen har fått belysa gården så det snart inte står en mörk plats att finna)
I hela mitt liv har jag varit mörkrädd. Så där "jag vill inte gå ut ensam ens i stan när det är mörkt" - mörkrädd. Jag har visserligen vistats på landet under min uppväxt, framför allt eftersom både mina mor- och farföräldrar bodde på landet. Tro mig! Man blir inte lantlolla av det. Jag är född och uppvuxen i ett villakvarter i en småstad. Cykelavstånd till allt. Bilen till för veckohandling och helgutflykter. Uppväxttiden gick ut på att cykla runt, runt, runt kvarteren för att i perioder utvecklas till gå, gå, gå runt i kvarteren (och kanske in till stan en sen kväll utan föräldrarnas vetskap). Så var jag född och så skulle det bli!
Tills dagen jag träffade mannen (som det visade sig skulle vara) i mitt liv. Snygg, trevlig student i Lund med framtidsvisioner och så visar det sig att han är....från landet. Inte nog med det! Hans föräldrar är lantbrukare. Inte bara lantbrukare utan tvättäkta mjölkbönder. Halleda! Jag som knapt träffat en mjölkbonde sedan de där sedvanliga studiebesöket på lågstadiet.
Ja, ja tänkte jag! Han kommer väl inte att vilja bo på landet för det. Frid och fröjd.
Tills den dag kom då jag officiellt var hembjuden till föräldrarna för middag och presentation. Huvaligen, det är inga lätta tillställningar det. Mannen hämtade mig en vacker, tidig vårkväll för vidare färd till Fredskog och det är där och då det händer:
Jag blev förälskad! -Jag kom hem!
Inte en ända gång sedan dess har jag hittat en plats där jag hellre skulle bo än denna; och nu bor jag här (betongbarn som jag är).
(och mannen har fått belysa gården så det snart inte står en mörk plats att finna)
tisdag 17 juli 2012
Vad är det som prasslar i skogen denna otursdag?
Fick reda på att enligt Bondepraktikan ska man minsann absolut inte resa iväg idag. Risken är nämligen stor att man, denna otursdag, inte kommer hem igen. Så dags att läsa det när man packat in sig själv och familjen och sitter på E22 till Malmö.
Det var dags att ta vår återkommande dos av stadsluft. Måste erkänna att en biltur längs Föreningsgatan, kryssande mellan stadsbussar och parkerade bilar, förbi triangeln och sedan in på Davidshalls torg för att slåss för en trång parkeringsplats kan göra mig lite så där härligt adrenalinfylld och stressad som bara stadstrafik kan göra. Härligt!
Dags också för sönernas återkommande stadsexponering inför framtiden. När sonen utbrister: oj, vad nära den bussen kör eller Kommer det bilar på den här gatan? inser jag att han är min mysige lantisunge!
Flitens lampa då?
Jo då träningsdag idag och bor man på landet och inte vill lägga en kvart i bil på att ta sig till ett träningsställe så är det jogging som gäller. Synd bara då att jag är så himla rädd för allt som rör sig, och kan tänkas röra sig i skogen. Nej, intervaller hemma på landsvägen får det bli och snabbt går det. Vad det är som prasslar i skogen bredvid vägen? Ingen aning, jag bara hoppas det inte kommer och tar mig!
Bondepraktikan: det är seriösa grejer det!
måndag 16 juli 2012
Högsommar, semestertider och flitens lampa lyser.
Högsommar: ja i almanackan kanske, men absolut inte på termometern. Regn, blåst och blygsamma 14,5 grader. Inte direkt "ett glas vitt i hängmattan"-väder. Fast vi har ju ingen hängmatta, så varför sörja...?
Semestertider är det i alla fall. Fast semester och semester. Min älskade trädgård prunkar av allt det där marktäckande gröna mellan alla färggladaväxter. Trösterikt är dock att även ogräset vissnar ner till höst och vinter och jag får en ny chans att jaga ikapp nästa säsong. Ja, och så var det ju det där med att ha en trotsig 3-åring och en mammig 1-åring i hemmet. (förutom en make som är van vid att vara hemifrån från det där 10 timmar per dag). Städning innebär att med en 1-åring fasthängande i ena benet gå från rum till rum och inse att under tiden man städat det ena har 3-åringen lagt tid på att göra nästa än värre!
Flitens lampa? Ja den lyser starkt! På maken som just nu, som den fantastiske make, hus-bonde och hobbysnickare han är, klär om södergaveln på hönshuset.
Själv tar jag, enligt väderprincipen (sol, +20 och däröver = vitt; moln +20 och därunder = rött), ett litet glas rött där jag bäst kan och förtjänar det; i soffan.
Livet ska levas och njutas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)