Ja, man tager vad man haver. En klassisk fras. Det kan tyckas lite trist och, med moderna sätt att se på det, ha en lite negativ klang. Jag lovar att här hos oss ser vi på det med enbart positiva ögon.
Till vårt hushåll hör bland annat en huselektriker (en av makens bästa vänner som jag skulle kunna ringa vilken dag som helst med ett: "Kom och hjälp, säkringen har gått"- rop), en husrörmokare (av "ja, jag kommer och tittar på ert avlopp innan jag åker på första jobbet imorgon bitti- typen") och en husfinsnickare.
Vår husfinsnickare är helt klart i en klass för sig. Han bor i Farstorp och är helt klart allmänt känd i byn. Han är en fåordig, stor, kraftig man, med långt hår, kraftigt skägg och en volvo som låter aningens för mycket för att räknas som en modern bil. Ännu så länge är det ingenting av det som vi bett honom göra som han inte kunnat göra. Han producerar allt från lister, till lamphållare och dörrar. Framför allt är han dock känd för att ALDRIG bli klar med arbetena i tid. Han är fullt medveten om det själv och lägger liksom till det i avtalen han gör. (Ja, jag kan göra det, men du vet att jag inte får fram det i tid. - När kan du göra det då? - Nästa månad, eller nästa år. - Då ringer jag och påminner dig tills det är gjort. -Gör du det, men det går inte snabbare för det.) Hur tokig man än kan bli så är allt liksom förlåtet när han sedan en dag dyker upp med grejorna, ett litet finurligt leende bakom skägget och glasögonen och en varsin nalle till pojkarna. I priset ingår givetvis en och annan historia från när han växte upp med svärmor Anna och hennes syster Helene och jag är nöjd!
Så, det stämmer att vi tager vad vi haver. Vi vill använda oss av de personer och företag som finns här hemma hos oss, och VI ÄR SÅ NÖJDA med det!
Farstorp är litet. Här bor inte så många människor och ärligt talat så kan man inte vara så himla kräsen när man väljer sitt umgänge. Så, antingen kan man sitta själv på sin kammare och sura för att man inte hittar någon som exakt matchar det som man tänker sig av en person när det gäller kön, stil, utssende, smak, åsikter eller jag vet inte vad eller så kan man ta vad man har. Jag väljer det sistnämnda och det berikar mitt liv. Det gör att jag har en vänkrets bestående av personer med de mest skiljda bakgrunder, musiksmaker, yrken, intressen och frisyrer (eller något). Alla är de fantastiska människor och jag skulle sannolikt bara umgås med en bråkdel av dem om jag bodde i en storstad (och endast en bråkdel av dem skulle troligtvis välja att umgås med en så märklig person som jag). Vad mitt liv skulle vara fattigt utan mina vänner, grannar, FarstorpsFruars Fikaklubb, Föräldrar i Farstorp och alla andra damer och herrar jag möter på min väg!
Så man tager vad man haver och ser det som ett stort privilegium!
Jag struntar dessutom i att det är fisk till kvällsmat, tager vad jag haver; ett ordentligt glas rött och firar fredagkväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar