Det är Mikael som bestämmer.

Viktig dag idag! Mikaels dag! Inte bara Mikaels namnsdag, även om vi gärna skickar gratulationer till vår gode vän och tillika huselektriker Mikael. Nej, det är nu, när Mikaels dag har gått, som vi med säkerhet vet hur den där förfärliga väntande vintern ska bli.

Vintern. Ja, den önskar jag ska vara torr, mild och kort. Går det att ordna kanske? Med spänning ska vi låta Mikael bestämma.

Bondepraktikan har nämligen mycket att säga om just Mikael. Bondepraktikan, det är seriösa grejor det, och jag har kollat in läget här hemma!

1. "Mild vinter följer ock, om det regnar utan blåst på Mikael." Regnar det inte blir nyåret torrt, medan ett stilla regn tyder på en mild vinter. Så, vad säger vi då om dagens korta små spridda skurar och resten torra men blåiga väder. Svårt fall, men jag bestämmer att det regnat och att Mikael bestämmer att vi därför får en mild vinter! Ibland får man ju hjälpa honom lite på vägen. Så är det ju med de här männen, det vet ju alla.

2. "Mycket ekollon vid Mikaeltiden bådar mycket snö vid jul och stark kyla efteråt, äro ekollonen tomma och våta, inträffar en mild vinter. Konstaterade idag att vi hade massor av ekollon. På marken. Gälls det? Ja, det är ju klart, det betyder ju att de finns i alla fall. Men, tomma och våta? Nja, det var ju inte så att jag kollade så noga. Trodde ju det räckte att kolla lite lätt. Ja, jag tänker ju i alla fall inte gå ut i mörkret nu och kolla (huvalligen), så jag bestämmer lite i Mikaels ställe. Han tar säkert inte illa upp.  Mycket ekollon - vit jul - trevligt. Sedan mild vinter.

3. "Om flyttfåglarna ej draga sin kos före Mikael, betyder detta lindrigt väder åtminstone till jul." Nej, flyttfåglarna tror jag säkert är kvar, eller ärligt talat: Jag har ingen aning. Glöm inte att jag är ett betongbarn, och har en hel del kvar att lära. Duvor, skator och kråkor känner jag ju till men resten? Svårt fall. Vet ju bara att när maken är som mest pessimist säger han: När staren flugit ut är sommaren slut. Dvs när starens ungar flugit ut ur boet så där i början av juli (eller när det nu är) blir det inte mer fint väder. Det var ju ett sidospår, men det visar ju också att det är han i vår familj som är från landet. Ja ja! Jag röstar på lindrigt väder fram till jul! Den där Mikael kan ju inte få bestämma allt, något ska väl jag få säga till om.

4. "Om denna dag blåser nordlig eller ostlig vind, blir vintern ej sträng." Denna punkt tänker jag ignorera och inte låtsa om. Det blåste sydlig vind och jag tycker det verkar väldigt dumt det här med att Mikael ska bestämma. Nej minsann, det får någon annan göra.

Om jag så bara fick 20% skulle jag vara nöjd!

Det finns mycket som jag uppskattar hos andra människor, men det som jag framför allt beundrar är engagemang. Jag tycker det är fantastiskt med dessa människor som brinner för något, uppbådar oanad energi och på ett eller annat sätt förändrar världen. I smått och i stort. Jag som själv är glad över att jag tar mig ur sängen och till jobbet...

I vårt liv finns det en Tant Elsie. Jag är inte helt säkert på att hon uppskattar att hon är Tant Elsie för oss. Kanske är Elsie gott och väl för henne, men inte för oss. Vi säger Tant Elsie och vi säger det med värme och respekt. Jag är inte heller helt säker på att hon ens vet om att hon faktiskt är Tant Elsie i vårt liv.

Tant Elsie finns på familjecafét i Farstorp. Onsdag efter onsdag efter onsdag öppnar hon dörren och famnen för oss alla, barn som vuxna. Ingen är för liten, för stor och aldrig är vi för många för att få plats i Tant Elsies famn och alltid, alltid står hon där på barnens sida.

Jag kommer troligtvis alltid bära med mig det hon gav mig en gång för ett år sedan. Då såg hon mig där jag var. En nybliven tvåbarnsmamma, på en gård ute på det öde landet, utan sömn och med en make mitt i karriären, och på tjänsteresa efter tjänsteresa. Då sa hon lugnt, stilla och innerligt: Frida, om du någon gång känner dig ensam här hemma så kan du alltid ringa till mig, om inte annat så bara för att prata för en stund. Hon gav mig sann medmänsklighet. Jag har inte ringt, men jag har sedan dess burit med mig vetskapen om att jag är brydd om och jag är fast besluten om att föra det vidare. Hon förändrade den lilla, lilla, lilla del av världen som jag faktiskt är.

Inte nog med att vår Tant Elsie finns ideellt på failjecafeét. Hennes engagemang finns på många andra ställen i Farstorp. Jag kan inte ens ge mig in i att föröka återge det hon ger till byn. Om jag så bara fick 20% av hennes engagemang skulle jag vara nöjd!

Tant Elsie är en av flera kvinnor som jag ser som förebilder och som är del i att jag beslutat mig för att just engagera mig. Jag skulle vilja påstå att jag älskar det ställe som jag har förmånen att leva på. Mitt första steg på den här vägen är att engagera mig i Farstorps föräldraförening. Jag ska villigt erkänna att jag tidigare inte förstått vidden av vad den här föreningen gör. Här finns så många kompetenta och engagerade människor att jag blir alldeles nervös över att överhuvudtaget räcka till. (Vad har jag gett mig in på?) Det är inte så att den här föreningen förändrar världen, inte på något vis. Däremot visar den att om vi tillsammans verkar för ett gemensamt intresse och slår samman allas vårt engagemang så kan vi faktiskt påverka, göra saker lite, lite bättre och på så sätt kanske förändra lite, lite grann.

Kan jag så bara ge tillbaka 20% av allt vad den här byn ger till mig så kommer jag att vara nöjd!

Hur är det.... år 2030 eller så?

Fredagens Dagens Industri firade 10 år och hade följdaktligen även ett sedvanligt reportage om Livet om 10 år. Där kunde jag läsa hur de spår vår tillvaro 2022 och jag är böjd att hålla med. De beskriver hur vi kommer att eftersträva känsla och äkthet. Att maten vi äter känns äkta; består av fina, närproducerande råvaror. Att vi satsar på hållbarhet och identitet när det gäller mode och inredning. Helst gör vi själva möbler och kläder. Att vi satsar på att vara unika och alltså helt enkelt vara vi. Det här är min tolkning av deras artikel. Den går helt i linje med hur jag tänker och jag blev riktigt sugen på att utveckla detta tema. På att sticka ut hakan lite till och med.

Så här tror jag nämligen om framtidens trender.

Inflyttningen hit ut till oss på landet kommer öka och byn kommer fyllas av familjer som vill rota sig, helst i en gammal gård med anor, men i brist på detta kommer nya hus att poppa upp lite varstans. I gammal stil så klart, Carl Larsson är högsta mode. Plast är det mest otrendiga vi kan tänka oss och det är viktigare att sakerna vi inreder med har en historia än en design. Varje hem har små kaminer, rykande skorstenar, och vedhögar i storlek proportionerligt till hur le (elak för de som undrar) fru man har (som min far skulle uttrycka det). Fast vår huvudsakliga värmekälla kommer så klart från någon av de bekväma resurser som Moder Jord är vänlig nog att ge oss. Elen producerar vi själva. Varje hem med minsta gnutta värdighet har ett eget trädgårdsland, för skit under naglarna är just vad vi vill ha, och närhet till jorden.

I högsta möjliga mån kommer vi att undvika varor producerade och fraktade någon annastans ifrån. Till stora, plastiga, stressiga köpcentra i utkanten av städerna vill vi inte heller åka om vi kan undvika det. Gårdsbutiker, det är framtidens melodi. I byarna uteruppstår affärerna. Visst är det väl så att vi här i Farstorp kommer ha en liten affär driven som ett litet kooperativ som enbart säljer de egna lantbrukarnas kött, mejeri och andra grödor. Här köper vi mjölk, ost, rökt skinka, potatis, sylt, saft och till och med en flaska av det lokala vita vinet. Butiksbiträdet kan berätta precis vad det är vi handlat och hur vi ska tillaga det. Den som vill får också den populära veckoliga matkassen härifrån. Affären kommer ligga bredvid det lilla cafét och bageriet, som är den naturliga samlingspunkten i byn. I cafét stannar vi till och kan tänka oss att ta både en tio- och en trefika. För vi har liksom inte så bråttom längre. Utbudet på meny känner vi aldrig till i förväg. Den beror ju på konditorns humör för dagen och vilka råvaror denne fått tag på.

Kläderna vi bär är av bra kvalitet, hållbara, och egensinniga. Vi tar oss inte längre in till köpcentra utan vill handla i småbutiker, men framför allt Internet, internet, internet. Lite varstans finns sedan skräddare som rättar till kläder så som vi vill ha dem, lagar och lappar och gör oss unika. Så även här i byn.

Jobba? Jo, det fortsätter vi att göra, men vi har kommit på att vi inte behöver ta oss själva på så väldigt stort allvar. Det finns liksom viktigare saker i livet. Det viktigaste av allt: Känsla av sammanhang här i livet.

Hmmm, jag tror jag flyttar hit med en gång!

Lite spänning i tillvaron ska man ha.

Då skärper man till sig så där lite extra.

Hösten verkar vara helgens tema. Fuktigt, kallt, dimmigt och faktiskt alldeles fantastiskt skönt. Så här dagen efter höstdagjämningen är jag fullt och fast besluten om att ta vara på ljuset och dagen. Snart nog är vi inne i mörkaste november. Huvaligen!

Jag och sonen tar fram cykeln och hjälmarna. (Alltid bära hjälm vid cykling!!! En hjärtefråga och jag uppmanar alla som tycker att ni har något av värde i huvudet att göra det samma!) Jag låter sonen bestämma cykelrunda och han skriker bestämt: Grisarundan! där bak i barnsadeln. Själv suckar jag försynt. Inte direkt rundan jag hade valt, men vad gör man?

Grisarundan är då rundan genom våra tre byar Norra Fredskog, Södra Fredskog och Hörröd. En nätt liten runda på strax över 6 km, så sträckan är det inget fel på. Jag ska försöka guida er genom den.

Vi tar "stora grusvägen" förbi grannen Bengt. Vi kastar så klart en blick upp på hans gårdsplan för att se om där finns någon vardagsspänning att rapportera om. Det är ju bara så man gör helt enkelt. I det här läget är vi ju i början av rundan. Fulla av energi och entusiasm! Redan efter första kurvorna finns den första påminnelsen..... stigen där vildsvinen går över vägen för att hitta mat. Jag ryser lätt. Dessa vildsvin. Jag erkänner villigt att jag är rent av rädd för dem. Dessa förväxta, vilda bestar som äter upp allt av åker som kommer i deras väg. Men, men vi är ju fortfarande ute på "stora grusvägen". Tryggheten.

Snabbt kommer dock den lilla vägen ner mot Kjellsa ställe (ja, det måste sägas på dialekt, så är det bara!). Det som tidigare var två hjulspår med gräs emellan har till början blivit riktigt bra. Grus rätt och slätt och det går snabbt som bara den att susa ner för backarna ner mot Fredskogån (uttalas självklart Friskoån på klingande dialekt). Där börjar den första utmaningen. Att ta sig över bron över ån. Den är klart bred nog för att en gång i tiden burit bilar över och mellan de trasiga och ruttna plankorna kan vi se att syllarna nog är friska och hela. Historien säger att en dräng en gång för väldigt länge sedan gick från ett gille i byn ner till ån, gick ner sig och kom aldrig tillbaka. Tanken på det ökar spänningen ytterligare där vi precis kommit in från mellan åkrarna till det lite mörkare skogspartiet. Jag satsar på full fart, rak väg och så lite stötande kontakt som möjligt. Sonen ropar: Bra, mamma, vi kom över!

Efter detta kommer det lite trixigare partiet av rundan. Det som vi tror är vägen, lite svårt att avgöra för tillfället, slingrar sig fram i vegetationen. Vi väjer för långa grenar, höga växter och brännande nässlor, och vi tar oss framåt!

När vi klarat detta har vi kommit fram till grannbyn, Södra Fredskog. Skog, åkrar, några gamla gårdar men framför allt: Vildsvinshägnet. Hägnen där vildsvinen gått är helt kala. Då menar jag helt kala. Där växer inte ett grönt strå, inte en växt. Där är bara jord och sten kvar. Varelser som kan förgöra mark på det sättet är läskiga! Det är jag fullt och fast övertygad om. På håll ser jag en av bestarna i sin hage. Jag cyklar snabbt. Givetvis fullt koncentrerad på att inte visa det minsta rädsla för sonen samtidigt som jag spanar runt, runt vid vägens kanter. Huvaligen om jag skulle möta någon gris! Möjligtvis avslöjade sonen mig när jag med en någon för gäll röst föreslår: vi kan väl sjunga en sång när vi cyklar! Han var dock finkänslig och sa bara: Mamma, vi kan cykla hem nu. De norska turisterna som dök upp runt en kurva log och hälsade glatt.

För er som nu tänker, men vildsvinen är ju inhägnade kan jag säga: Marken är snart lika uppbökad utanför hägnen och hålen i stängslen i våras borgar för att många kullar kan ha fötts utanför.... Populärt? Nej knappast!

Vägen tar oss vidare i backarna mot Hörröd. Puh! Väl framme där väntar Asfalten! Äntligen känner jag mig lite hemma. Jag menar, vad är väl risken att möta biltrafik i jämförelse? Vi har ju hjälm! Dessutom möter vi ju så klart ingen, vi är ju på landet. Vi cyklar förbi (vatten)fallen i Hörröd. Sonen vill stanna och gå över spången för att se på där kvarnhjulet satt en gång, men nej tack, så spännande ska vi inte ha det.

Fulla av nyvunnen entusiasm tar vi oss helt sonika via Rullebacken hem. Sonen utbrister: Oj, vad jag blev trött, men jag höll mig vaken hela vagen! Jo, tack, jag med!

Klockan 6 och allt är väl!

Så hände det igen, fast jag hade lovat mig själv att det inte skulle ske. Så många gånger har det hänt, lika jobbigt varje gång. Fast, det mystiska är att hur jobbigt det än är så glömmer jag bort det emellan och så plötsligt, pang, så händer det igen!

Jag går upp på morgonen och inser: klockan är 6 och det är mörk!! Höstdagjämningen är här!

Vem uppfann hösten!? Ja, det var ju samma som uppfann vår och sommar så jag får väl vara tacksam, men kunde det inte bara vara kallt och inte så förbenat mörkt?

Rent meterologiskt är det visst inte höst än, och brukar inte bli det förrän om några veckor, men astronomin kommer vi inte undan. Nu är jorden i precis den vinkeln som gör att natten är lika lång som dagen. Eller hur det nu är? Fysiklektionerna känns långt borta.

Mörkret, detta mörker! Nu väntar en lång tid av inomhusaktiviteter. Här ute finns ju inte direkt gatubelysning och mörkrädd som jag är så rör jag mig inte utanför gårdsbelysningens sken. Jag, menar, tänk om jag skulle möta någon på vägen som jag inte ser! Sannolikheten är ju inte jättestor med tanke på hur många jag möter en promenad en sensommarkväll på allra bästa promenadsäsongen, men ändå: tänk om jag möter någon jag inte ser! Tja, ser jag inte denne någon så vet jag ju inte om det ändå, men ändå.....

Klockan 6 är allt väl. Förutom igår morse då hela familjen sov i tron att, med tanke på mörkret ute, klockan inte var så mycket och hantverkarna klockan 7 frenetiskt bankar på dörren. Maken som sprang ner för att öppna bad vänligt snickarna vänta en stund så att frun och barnen hann vakna till lite, men jag tror han egentligen menade att frun inte skulle visa sig i bara nattsärken. Dagislämning 10 minuter försenad och på arbetet 5 minuter försenad. Allt väl.

Klockan 6 och allt är väl, bara så förfärligt mörkt!

De hamrar, de spikar, de bygger....

Vårt hus byggdes 1850. Då skiftades byn Norra Fredskog ut från två mer eller mindre sammanväxta gårdar med byns marker runt omkring till fem utplacerade gårdar; var och en med sin mark omkring sig. Här hos oss placerades tre gårdar på rad, varav vår i mitten på en plats där ett boningshus tidigare låg. Vad det var för hus och vilka som bodde där vet vi inte, men en planka som troligen är därifrån finns kvar på vår gård med namnen på en kvinna och en man och ett årtal inskuret. Tänk om jag hade fått veta deras historia! 

Det jag vet är att gården uppfördes men mannen som byggde den hade troligtvis ekonomiska bekymmer och sålde till makens farfars far John och hans fru Johanna år 1870. Köpekontrakten finns kvar på vinden. Jag undrar hur det var för dem. Ett nygift par, båda från byar i Farstorp som letade efter något eget i trakten. En gård fanns till sälja, de ordnade betalningen och gården blev deras. Ungefär likt som idag fast så otroligt olikt! 

Huset bestod troligtvis av två kammare, kök, stora salen och två kammare till. Från ytterdörren gick trappan brant upp till sädesmagasinet ovanpå, och bredvid den fanns troligen sovplats för en och annan luffare som behövde värme, vila och vänlighet. Familjen bestod faktiskt bara av tre personer men är bodde ju så klart förutom dem både några pigor och en och annan dräng. 

Det är just det där sädesmagasinet ovanpå som är föremål för vår renoveringslusta. Tja, i alla fall vår lust och snickarnas arbete. Här låg ett gammalt, bågnande och otroligt slitet magasinsgolv med rejält med hål och grova springor. Jag avundas inte snickarna som skyfflade en hel tippvagn full med isolering och allsköns gamla rester som ramlat ner mellan springorna. 160 års magasineringsrester; det bär respekt med sig! 

Så öppnar det sig, golvet, och vi kan titta ner på de gamla bjälkarna och under dem de underbara breda plankorna som sitter i taket i rummet under. Bjälkarna är rejäla, kraftiga, handsågade. Med all säkerhet huggna i skogarna häromkring; sågade och hyvlade av någon snickare i byn. Transporterade hit med häst och uppförda av ren mankraft. Jag känner mig andäktigt inför detta arbete. Så stolta de varit den gången huset stod färdigt. 

Så när de nu hamrar och spikar så håller vi andan, vi som befinner oss så där mittemellan byggnadsvårds fanatikerna och det bekväma familjelivet , så blåser vi ut sådär någon gång när de 160 åriga kornen, dammet och abstrakta djurresterna fösvunnit och bara de nationalromantiska resterna finns kvar. 

En pigg och glad 50 åring.

Eller hur är det som det brukar skrivas i tidningens rubriker?

I alla fall är det vad som står på agendan idag. Farstorps skola fyller 50 år! Farstorps föräldraförening har gjort upp ett seriöst program och alla i bygden är inbjudna. Föreningarna hjälper till. Det blir lek, tal, underhållning, korvgrillning och kaffe och tårta. Jag sticker ut hakan och gissar på att hundratals personer kommer dit!

Firas, och det är vad jag tänker fira än mer, ska även att utbyggnaden av Lyckans förskola nu äntligen är klar. Eller, ja, nästan klar i alla fall. Den skulle varit klar är väl kanske mer korrekt om det inte vore för de där skälvande veckorna i våras. De veckorna då kommunpolitiker (eller i varje fall en politiker, ingen nämnd men helst glömd, kommunstyrelsens ordförande och en man vars åsikter kring landsbygden och vars beteende jag inte sympatiserar med) hotade att riva upp beslutet kring en utbygd förskola. De veckor då boende i Farstorp gick man ur huse, bildligt talat marscherade mot kommunhuset och tog upp striden. Rent konkret var det så att det ringdes mängder av personliga samtal till politikerna, det skrevs mail, brev och insändare till tidningen. Vi vann striden. Det var viktigt! Dessutom upptäckte jag att det faktiskt går att påverka vad som beslutar bara vi engagerar oss tillräckligt! Engegemang, ja det finns!!!

Det är det vi ska fira idag! (Dessutom hoppas vi kunna göra det igen om 50 år)

Tills döden skiljer oss åt!

Så, var var jag nu? Hm...uppväxt...mannen i mitt liv...ja just det! Jag blev förälskad!

Så, efter att ha bott flera år i lägenheter i Malmö och tagit en tur till USA så flyttade vi då äntligen hit; till vår gård i Fredskog, Farstorp. Med Himmelskull bakom oss och SvenPers- och NilsHansåkrarna som sträcker ut sig framför oss. På andra sidan åkrarna skymtar vi vägen genom träden, där vi sitter under de hundraåriga lönnerna som breder ut sig som stora parasoll och skyddar oss vänligt mot både sol och regn. På samma sätt som de skyddat makens far, farfar, farfars far. Hisnande! Undras vad de tänkte på när de satt här som jag sitter idag?

Jag erkänner det villigt! Jag har blivit en Farstorpspatriot. Jag blir barnsligt förtjust när någon frågar var jag kommer ifrån och jag kan sträcka på mig och med ett stolt leende säga Farstorp! Troligtvis blir jag också lite glasartad i blicken för jag tänker på de vackra vägarna som slingrar mellan växelvis åkrar och skog; på människorna som bor här och den gemenskap som råder och som jag upptagits i trots min bakgrund som betongbarn och korta tid här byn.

Ska sanningen fram så älskar jag nämligen känslan av att vara någon. Inte någon anonym person man möter på gatan i stan. Utan någon som folk vet bor i Fredskog, vilken bil jag kör, vilken släkt jag har, var jag handlar min mat (ja, nästan i alla fall) och vilket telefonnummer jag har.

Det är ju just det här med telefonnumret också. Möt mig någonstans och fråga vilket nummer vi har. Vi har nämligen ett 77... nummer! Är man insatt vet man att alla gamla Farstorps nummer har 6 siffror och börjar på 77. Eftersom vi är barnsligt stolta över vå by är vi ju närmast odrägligt stolta över våra gamla 77 nummer.

Gilla det eller inte! Det är jag och mitt 77 nummer, tills döden skiljer oss åt.

Hur i hela fridens namn gick det till?

Jag hade väl aldrig kunnat tänka mig att jag skulle bo på landet!

I hela mitt liv har jag varit mörkrädd. Så där "jag vill inte gå ut ensam ens i stan när det är mörkt" - mörkrädd. Jag har visserligen vistats på landet under min uppväxt, framför allt eftersom både mina mor- och farföräldrar bodde på landet. Tro mig! Man blir inte lantlolla av det. Jag är född och uppvuxen i ett villakvarter i en småstad. Cykelavstånd till allt. Bilen till för veckohandling och helgutflykter. Uppväxttiden gick ut på att cykla runt, runt, runt kvarteren för att i perioder utvecklas till gå, gå, gå runt i kvarteren (och kanske in till stan en sen kväll utan föräldrarnas vetskap). Så var jag född och så skulle det bli!

Tills dagen jag träffade mannen (som det visade sig skulle vara) i mitt liv. Snygg, trevlig student i Lund med framtidsvisioner och så visar det sig att han är....från landet. Inte nog med det! Hans föräldrar är lantbrukare. Inte bara lantbrukare utan tvättäkta mjölkbönder. Halleda! Jag som knapt träffat en mjölkbonde sedan de där sedvanliga studiebesöket på lågstadiet.

Ja, ja tänkte jag! Han kommer väl inte att vilja bo på landet för det. Frid och fröjd.

Tills den dag kom då jag officiellt var hembjuden till föräldrarna för middag och presentation. Huvaligen, det är inga lätta tillställningar det. Mannen hämtade mig en vacker, tidig vårkväll för vidare färd till Fredskog och det är där och då det händer:

Jag blev förälskad! -Jag kom hem!

Inte en ända gång sedan dess har jag hittat en plats där jag hellre skulle bo än denna; och nu bor jag här (betongbarn som jag är).

(och mannen har fått belysa gården så det snart inte står en mörk plats att finna)