Ja, jag vill varna alla känsliga Jantelagsanhängare. Här efter kommer följa text som kan verka stötande för er. Så ni som känner med er att ni sympatiserar med just Jantelagen och lätt blir provocerade av motsatsen; er råder jag att sluta läsa nu med en gång. Ni kommer troligtvis ändå inte att ha något ut av detta. Jag kommer nämligen att helt ägna mig åt att berätta saker om mig själv som jag är stolt över. Jag kommer dessutom höja en av mina vänner till skyarna. Det kan vara jobbigt för er! Om ni däremot vet med er att ni tycker att det är spännande att läsa om vad andra människor gjort och kanske till och med låter er inspireras av detta; då kan jag bara säga: Välkommen in!
Så: se upp nu alla jantelagsanhängare för nu kommer den: historien om när jag gjorde mig av med min hästrädsla!
När jag tänker tillbaka så inser jag att jag hela mitt liv drömt om att kunna rida. När jag var liten tillbringade jag och min kompis Anna otaliga timmar åt att leka häst på alla möjliga vis. Jag ritade hästar på mina teckningar i skolan och jag skrev: Lycka är att ha en häst på min läxuppgift om lycka. Precis lika lång tid har jag varit rädd för hästar. Svår kombination! Min kära mamma tog med mig till en "prova på" på ridskolan. Det var så läskigt att jag aldrig bad om att får göra om det! Men drömmen fanns där likväl.
Så levde jag på i tron om att jag var hästrädd och det var inte så mycket mer med det. Tills jag kom till landet här i Fredskog, (Den historien känner ni ju till.) och inser att jag är ju inte rädd för hästar. Jag är ju fullkomligt skräckslagen!!! Det visste jag minsann inte om så länge jag bodde i stan och det närmsta jag kom en häst var på höjd en ridande polis på avstånd. Här däremot kryllade det av hästar överallt; hos grannar, hos vänner, på åkrar, på vägar och för alla del en och annan gång även lösspringande. Adrenalin. Hjärtklappning. Ångest. Vad gör man då när man inte ens vill gå på vägen förbi en hage som det finns en häst i? Kärleken (till landet....) eller paniken för hästarna? Återigen svår kombination.
Svärmor Anna kände till mitt lilla problem. Hon hade ju varit med mig ute på promenad och sett mig liksom trycka mig in mot träden vid vägens kant för att komma så långt från hasthagen på andra sidan som möjligt. Anna hade bara ett naturligt sätt att lösa detta på. Ja, man tar ju itu med det helt enkelt. Svårare än så var det inte. Så, Anna gick helt sonika upp till grannen, som är ridlärare, och köpte ett presentkort på en timmes ridlektion. Så då var ju det löst..... eller kanske nästan. Anna var riktigt tuff. Hon var inte rädd och det hon var osäker på det tog hon tag i, utan en massa sjåpande eller andra krusiduller. Det är jag avundsjuk på.
Jag är sjåparens och krusidullernas mästare och efter 3 år, en graviditet och spädbarnstid, så var liksom mina ursäkter inför grannen Bengt slut och jag var tvungen. Tro det eller ej, Bengt var skicklig och han fick upp mig på den stackars gamle ridskolehästen Hugo, och höll 30 minuters lektion med mig. Jag minns ingenting!! Turligt nog hade ju gamle Hugo gått där med nybörjare på ridbanan förr och ärligt talat hade jag inget som helst med att göra hur han gick. Han gjorde som han gjort tusentals gånger förr och jag hängde med.
Bara att inse. Tuff som Anna blir jag aldrig!
Dock började något gro...... Något som gjorde mig allt mer irriterad, och ännu mer irriterad och till slut riktigt förbannad. Jag menar: ska man bara acceptera detta. Nu bor jag ju ute på landet och gillar det livet. Ska jag bara gå runt och vara hindrad av hästskräck i hela mitt liv. Det är ju töntigt! Det är mesigt och det är otacksamt!
Så en dag bestämde jag mig och gick till min vän Lotta som bor i ett (långt) stenkast härifrån. Nästan inne i Farstorp faktiskt. I alla fall så yppade jag tanken för Lotta och jag tror minsann att hon tog sig an mig lite som det projekt jag var. Efter ett år av prat och gull med mig kunde jag faktiskt gå in i stallet och klappa en häst i boxen. Ja, alltså om jag stod utanför boxen och hästen lutade ut huvudet mot mig. Men utan hjärtklappning, minsann! Ja, så länge alla hästarna stod i sina boxar och ingen sparkade i väggarna eller rörde sig hastigt eller något sådant dumt.
Det var då, i våras, som jag tror att det började klia i Lottas pedagogiska fingrar och hon tyckte att jag vara mogen att börja på riktigt. Det var då som denna fantastiska kvinna tog fram oanade pedagogiska förmågor. Det var då som hon gick och hämtade sin gamla, kära ponny, stängde in henne i en box och sa åt mig att gå in där till den. VA!?! Skulle jag!!! Vet ni vad? Hon klarade det. Hon fick in mig! Jag hoppas ni förstår vilken kvinna hon är!
Efter detta följde våren och sommaren med fler tillfällen och jag lärde mig (denna delen är jag ytterst stolt över, om någon undrar):
- om jag puttar på en häst i stället så flyttar den sig ditåt. (Fantastiskt, den klämmer faktiskt inte medvetet in mig i boxvägen för att döda mig!)
- det går faktiskt oftast väldigt bra att hämta en häst i en hage. Om den gör något dumt så springer den från dig, inte mot dig för att attackera och döda dig.
- när du borstar hästen och den buffar huvudet mot dig, så är det för att kela, eller prata, eller något. Den vill inte bita dig hårt för att sedan döda dig.
- det kan faktiskt gå bra att lyfta en hov för att skrapa rent den. Hästen ser inte automatiskt detta som en chans att sparka för att döda dig. (Fast i ärlighetens namn känner jag mig fortfarande lite tveksam där.)
Framför allt:
- det är en fantastisk känsla att sitta där högt uppe på Empus rygg (och Empus är en stor häst, den lille ponnyn övergav vi redan där vid första tillfället) och känna att han går dit jag vill, när jag vill och som jag vill. Utan att jag varken känner mig yr, svimfärdig, stel av skräck eller något annat sånt. (Efter att vi tidigt upptäckt att jag av ren rädsla reagerade med att spänna in benen allt vad jag kunde närjag tyckte han gick för fort. Där kan vi också prata om jobbig kombination....)
Men viktigast av allt:
- det är en fantastisk känsla att besegra sig själv och fullfölja sin dröm. Prova på det du också!
Kan sjåparens och krusidullernas mästare så kan du!
PS. Kära Anna, om du nu kan läsa detta, nu är jag redo att och tänker utnyttja andra halvtimmen av presentkortet jag fick. Förlåt förseningen. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar