Idag var det begravning. Nej, det är aldrig roligt att behöva gå på begravning, det ligger ju i dess natur. Det är aldrig roligt att mista någon som är en när eller kär. Jag tycker dock aldrig att det är så väldigt jobbigt att gå på begravning. Det jobbiga är att just mista någon. Begravningen kan jag faktiskt finna en tröst i. Idag tog jag den stunden i kyrkan till att hedra Gösta, men jag gav mig själv också den stunden av eftertanke som en liten gåva. Jag gav mig själv en liten stund att sörja och sakna även de andra i mitt liv som inte längre finns hos mig. Jag gav mig själv en stund att reflektera över de nära och kära som jag fortfarande har hos mig. Jag gav mig själv en stund.
En kyrka fylld av människor. Alla med olika relation till den Gösta som inte finns med oss längre. Bjärnums manskör finns där för att hedra sin bortgångne vän och medan de fyller upp kyrkan med sin sång tänker jag på hur fantastiskt det faktiskt är att Gösta har deltagit i alla dessa människors liv, på ett eller annat sätt. Alla har vi olika minnen. Alla har vi en varsin Gösta som vi bär med oss. Min Gösta är inte pappan Gösta, men jag har sett honom när han tar upp sitt saftglas, möter min sons blick, utbringar en skål och har vunnit ett förtroende för alltid. Min Gösta är inte maken Gösta men han har, bara för att glädja mig, tagit en bit till av kakan jag bakat, och han lyckades! Min Gösta är inte den gode vännen Gösta men jag har sett honom ta sig något litet stärkande och säkerligen också stärkt både ett och annat vänskapsband.
Det må vara egoistiskt men jag önskar att när den dagen kommer, så kommer det att finnas dem som bär med sig en egen liten Frida in i det fortsatta livet.
Så måste jag ju då backa tillbaka till Bjärnums manskör. Det är väl kanske ett sidospår, men helt klart länkat till vad jag tidigare skrivit om engegemang. Jag fick idag veta att vår Gösta varit med i manskören i 70(!) år! 70 år! Det är respekt! Det tycker jag att vi 70-, 80-, 90-talister ska fundera över. Vi som tycker att vi engagerar oss när vi tar oss utanför dörren till en planerad fotbollsträning och faktiskt kommer i tid samt stannar tiden ut. Vi som tycker att vi är engagerade när vi följt en TV-serie i 5 hela säsonger! 70 år av veckolig sångträning, gemenskap, ansvar och engagemang. Det är något att skryta med det! Slå det den som kan!
Så kan jag inte annat än att gå in på min nästa ytterst högaktuella moralpredikan. Det är ju den här tiden på året. Vi är alla olika. Det finns absolut ingen vits med att klumpa samman oss och låtsas som att vi är en och samma. Var och en får vi vara som vi är, respekteras för den vi är och leva sida vid sida. Alla helgons dag och Halloween. Vår tillvaro är stor nog att rymma båda, bara inte sammanklumpad, bara inte på en och samma dag!!
Själv hoppas jag, så här dagen efter Halloween, på en härligt stämningsfull, kommande Alla helgons dag där jag kommer minnas alla de små som jag bär med mig genom livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar