Man tager vad man haver

Ja, man tager vad man haver. En klassisk fras. Det kan tyckas lite trist och, med moderna sätt att se på det, ha en lite negativ klang. Jag lovar att här hos oss ser vi på det med enbart positiva ögon.

Till vårt hushåll hör bland annat en huselektriker (en av makens bästa vänner som jag skulle kunna ringa vilken dag som helst med ett: "Kom och hjälp, säkringen har gått"- rop), en husrörmokare (av "ja, jag kommer och tittar på ert avlopp innan jag åker på första jobbet imorgon bitti- typen") och en husfinsnickare.

Vår husfinsnickare är helt klart i en klass för sig. Han bor i Farstorp och är helt klart allmänt känd i byn. Han är en fåordig, stor, kraftig man, med långt hår, kraftigt skägg och en volvo som låter aningens för mycket för att räknas som en modern bil. Ännu så länge är det ingenting av det som vi bett honom göra som han inte kunnat göra. Han producerar allt från lister, till lamphållare och dörrar. Framför allt är han dock känd för att ALDRIG bli klar med arbetena i tid. Han är fullt medveten om det själv och lägger liksom till det i avtalen han gör. (Ja, jag kan göra det, men du vet att jag inte får fram det i tid. - När kan du göra det då? - Nästa månad, eller nästa år. - Då ringer jag och påminner dig tills det är gjort. -Gör du det, men det går inte snabbare för det.) Hur tokig man än kan bli så är allt liksom förlåtet när han sedan en dag dyker upp med grejorna, ett litet finurligt leende bakom skägget och glasögonen och en varsin nalle till pojkarna. I priset ingår givetvis en och annan historia från när han växte upp med svärmor Anna och hennes syster Helene och jag är nöjd!

Så, det stämmer att vi tager vad vi haver. Vi vill använda oss av de personer och företag som finns här hemma hos oss, och VI ÄR SÅ NÖJDA med det!

Farstorp är litet. Här bor inte så många människor och ärligt talat så kan man inte vara så himla kräsen när man väljer sitt umgänge. Så, antingen kan man sitta själv på sin kammare och sura för att man inte hittar någon som exakt matchar det som man tänker sig av en person när det gäller kön, stil, utssende, smak, åsikter eller jag vet inte vad eller så kan man ta vad man har. Jag väljer det sistnämnda och det berikar mitt liv. Det gör att jag har en vänkrets bestående av personer med de mest skiljda bakgrunder, musiksmaker, yrken, intressen och frisyrer (eller något). Alla är de fantastiska människor och jag skulle sannolikt bara umgås med en bråkdel av dem om jag bodde i en storstad (och endast en bråkdel av dem skulle troligtvis välja att umgås med en så märklig person som jag). Vad mitt liv skulle vara fattigt utan mina vänner, grannar, FarstorpsFruars Fikaklubb, Föräldrar i Farstorp och alla andra damer och herrar jag möter på min väg!

Så man tager vad man haver och ser det som ett stort privilegium!

Jag struntar dessutom i att det är fisk till kvällsmat, tager vad jag haver; ett ordentligt glas rött och firar fredagkväll!  

Nu börjar det visst bli bråttom.

24 oktober idag och jag måste tyvärr och mycket motvilligt konstatera att hösten är här på allvar. Då pratar jag just nu inte i positiva ordalag om den där härliga, krispiga hösten, med klarblå himmel, rödsprängda träd och utegång iklädd endast fleecetröja och täckväst. Nej, det är den där mörka, fuktiga, kalla, mörka, dystra, mörka, besvärliga, mörka hösten. Ni förstår!

Sakta men säkert smyger sig mörkret på och drar med sig svårmodet in i hemmet. Eller, sakta men säkert? Nej, mer riktigt är nog att jag plötsligt tittar ut en kväll klockan 18 och inser att det är beckmörk, mörkt som i en påse, och då, pang, drabbar insikten mig: Nu är den här! Den mörka tiden. Nu ska vi ha det så här i ett antal månader. Tiden då det enda vi ser när vi tittar ut genom fönstret är vår egen spegelbild. Tiden då postlådan är en mörk oändlighet bort och soptunnan likaså. Pang igen och den där mörka höstångesten gör sig påmind. Mycket motvilligt måste jag väl också erkänna att det inte är i dessa stunder som jag tänker att livet på landet är det jag föredrar mest av allt.

Inser, efter gårdagens möte med Föräldraföreningen, att det finns en del kvar att jobba med. (eller ska jag skriva: att det finns en utvecklingspotential...) Mötet hålls kvällstid på skolan och min reflektion är att jag tycker det är mörkt, tomt och öde på en landsortsskola på kvällstid. Den vänliga personen och tillika infödde Farstorpsbon jag pratar med ger mig ett varmt leende och reflektionen tillbaka: just ja, du är uppvuxen i stan ju?! Inget mer sades. Inget mer behöver sägas; point taken. Kanske ligger det på flera plan något i det där som maken brukar hävda: Man är inte äkta Farstorpsbo förrän man är det 8 generationer bak! (Som ni förstår har någon i familjen något att vara stolt över...)

Ja ja, inget bättre sätt finns än att tränga undan denna höst. Glömma den och slå en ny blick i almanackan. 24 oktober. 2 månader kvar till julafton och genast kan jag börja drömma om pepparkaksbak och halmslöjd. Glögg och dekorerade apelsiner.

24 oktober. Inga-Maj, som ni som trogna läsare känner till, har ju en del att säga till om. Inga-Maj skulle nog inse att det är tight i det Fredskogska hushållet nu. Den 1 november ska nämligen allt utearbete vara klart enligt henne. På åkrar likväl som i trädgården. Trädgården skulle väl kunna bli klar.....1 november 2014 eller så..... Efter 1 november börjar nämligen sedan julstädningen så att allt är klart till jul. Förutseende! Skulle nämligen gissa att om jag börjar nästa vecka med leksaker, kläder, renoveringsplatser, fönster, stök, smuts, damm och dylikt så kanske det finns en rimlig chans att bli klar till jul.

Det börjar visst bli lite bråttom nu. Tack och lov! Det betyder ju att hösten snart är slut och den underbara, ljusa, varma julen snart här!

Lite väl grisigt för min smak.

De som känner mig, eller som läst bloggen här vet att jag inte är vän med skogens vildsvin! Jag kan inte bara säga att jag faktiskt avskyr dem, jag är dessutom rädd för dem! Detta resulterar i att jag sjunger/pratar/låter när jag promenerar i skogen; att jag inte gärna promenerar ensam förbi ställen där jag vet att de utfodrar dessa bestar; att jag inte joggar i skymning (eller gryning men det är ju inget alternativ av andra skäl), eller gärna rör mig runt på ställen där jag ser att det är nybökat.

På detta sätt skulle jag ändå vilja påstå att vi nått en viss, vad ska man säga, vapenvila i vår pågående konflikt. Jag rör mig inte i deras område och de rör sig inte i mina. Jag stör inte dem så stör de inte mig. Så har jag tänkt i alla fall. TILLS NU!!

Det hela började med att jag såg grannens barnbarn, 7 år, cykla förbi nere på vägen när vi satt och åt lunch. Observera: åt lunch. Efter bara en liten stund komma han farandes tillbaka i en betydligt snabbare hastighet och bara en kort stund senare komma han förbi igen denna gång tillsammans med sin morfar och dennes hund. Detta i sig var väl inget som jag direkt funderade över, mest observerade. Det är ju inte det konstigaste som hänt. Dock gick det bara en liten stund så kom han och knackade på och utbrast: Kom och titta! Ni har ett vildsvin på Lilla vägen! (Vår lilla väg som går mellan våra åkrar, reds anm.)

Därefter följde den här fantastiska konversationen:
- Vadå, vildsvin?
- Jag mötte ett vildsvin när jag cyklade på Lilla vägen.
- Vadå, levande eller?
- JA!
- Som går där eller?
-JAA!!

Nu kan man ju tro att det är betongbarnet som kommer fram och ter sig så här, men så mycket har jag faktiskt lärt mig av att bo på landet, att man i princip aldrig ser ett vildsvin dagtid. Nej, det är i skymningen de kommer fram. Sedan, när man ligger och sover gott, så tar de sig fram, hela tjocka släkten, för att harva en åker eller två för att sedan i gryningen gå upp i tomma intet igen. Så fungerar dem, de små luringarna.

I alla fall. Ut for vi. Ner på grässlänten framför staller för att där stanna upp och inse att där stod han, den svarte galten, precis på andra sidan vägen och bröt vapenvilan medan han mumsade ekollon som om han aldrig sett mat förr. Inte ett skvatt brydde han sig om oss utan betedde sig som om han tänkte: ha, där kan de stå och se mig när jag gör precis som jag själv vill. För er som nu händelsevis inte har sett ett vildsvin i verkligheten kan ni se det här bredvid och tänka er in i att bommen är lätt i min midjehöjd. Brrrr!

Jag tänker: hota min idyll och du hotar mig! Vapenvilan bruten, kriget börjat, vårt jaktlaget uppringt! 20 minuter senare kommer denna stjärna till jaktledare som han är och tro det eller ej denna grisiga galt går fortfarande runt där i godan ro och sprätter och äter ekollon! Jag kan riktigt höra honom när han tänker: skulle jag vara rädd för er?!

Tills jägaren går nerför vägen och sätter slutstycket (eller vad det nu heter) i geväret med ett litet diskret, metalliskt klick. Då vet galten att tiden är kommen! Så, vad gör han då tror ni? Jo, han tar gisslan, den (ursäkta ordvalet) grisfan och springer in bland hästarna på åkern. Hästarna börja springa runt och jaga tillbaka honom; jägaren har inte chans att skjuta utan att riskera hästarna, och abrakadabra, så har grisen sprungit bort och slukats upp av jorden!

Hur irriterad blir man?!

3-åringens funderingar kring det hela då? Mamma, om jägaren skjuter på grisen, går han sönder då?

Farstorps recept på Lycka

Som sagt: jag älskar levnadshistoria.

Olga och Elna var alltså makens mormor och hennes syster. De bodde och drev sitt lantbruk tillsammans i Luhr. Elna gifte sig aldrig och jag tror alldeles säkert att det fanns någon hjärtskärande men romantisk historia bakom detta. Olga gifte sig, unde relativt äldre år,  med prästgårdsarrendatorn i Farstorp; fick en dotter men blev sedan hastigt och oväntat änka då hon väntade sin andra dotter. Hennes alternativ var att ta sina döttrar och flytta tillbaka hem till sina föräldrar och syster och där levde hon sedan resten av sitt liv. Ett starkt levnadsöde i sig, men nu var det ju faktiskt inte Olga jag tänkte på idag utan Elna.

Jag fick aldrig träffa Elna, men jag är säker på att om jag skulle träffat henne skulle jag varit en smula rädd för henne. Det här är helt och hållet min egen historia om henne. Den kan vara fel men jag har fått för mig att hon var en stark och barsk kvinna. Inte en kvinna som man stötte sig med, helt enkelt. Däremot tror jag att jag hade kunnat tas med henne och att hon till och med, motvilligt, skulle tyckt om mig.

Elna var troende och bugade sig säkert inför det som livet hade för sig för henne. Elna brukade säga att hon bodde på den vackraste platsen på jorden. Jag undrar hur många gånger hon egentligen var utanför vår kommun, så hennes påstående hade kanske inte så mycket grund, men hon var starkt i sin övertygelse och och jag är böjd att hålla med henne. Jag är ju själv ganska stark i min övertygelse om man säger så. Hennes passion var hennes matlagning. Elna ordnade mat, bjöd på mat och ordnade kalas. På hur många av byns fester stod hon för maten? Många! För några dagar sedan fick jag också höra att Elna brukade säga: Har jag bara mat på bordet är jag lycklig!

Jag tycker det är ljuvligt! Har jag bara mat på bordet är jag lycklig! Ja, så enkelt kan det vara ibland.

Kan man inte bjuda mat kan man alltid bjuda kaffe. Där fångar Elna in mig direkt. Finns det något viktigare och mer välgörande än en kopp kaffe? Jag tror att jag aldrig i mitt liv ångrat att jag suttit ner och tagit en kopp kaffe, eller bjudit för den delen. Nej, mer kaffebjudningar åt folket! Tänker då på historien då Olga och Elna skulle elda under brygghusgryta och faktiskt höll på att bränna ner hela gården. Brandmännen arbetar med att rädda gården och systrarnas livsverk och vad gör systrarna? Springer fram och tillbaka och servar brandmännen med kaffe och smörgåsar. Utan kaffe och mat i magen kan ingen göra ett gott jobb! Så sant som det är sagt!

Så, jag tänker på Elna; jag tänker på mat; jag tänker på dessa livsöden och jag kommer på idén till mitt senaste projekt. (Det finns massor av projektideer, långt ifrån alla blir verklighet, men drömma ska man ju). En receptsamlig, kokbok, med de bästa recepten från Farstorps gamla husmödrar. Farstorps recept till lycka.

Det får bli mer om det en annan gång. Nu ska jag gå och ta mig en kopp kaffe och en macka.

...och så kom Inga-Maj...

Alla har vi väl någon knäpp grej. En fascination, intresse eller egenskap som kanske inte är det första vi tar upp på mingelpartyt eller anställningsintervjun, men som vi likväl i våra egna stunder gräver ner oss i och bara älskar. Utan att vi kanske vet eller förstår varför.

Jag bara älskar historia. Fast absolut inte "årtal/kungalängd/författningar/lagars- historia". Nej, den historian jag älskar är den där som har karaktären av levnadshistoria, eller ska jag skriva livsskildringar, eller.... I vilket fall som så går jag fullständigt igång på gamla bruksföremål som jag vet att människor har använt och brukat; en gammal stengrund som är det enda som finns kvar av ett gammalt torp; eller (håll i ert hårt) växter som en gång varit en köksträdgård och som är det enda kvarvarande beviset på att det en gång funnits ett hem på platsen. Vår historia är en del av oss och utan den kan vi aldrig vara hela.

Just av den anledningen går jag också fullständigt igång (muttrar, surar, suckar och tänker arga tankar) när jag ser gamla vägar misskötas och försvinna (inklusive vår egen "lilla vägen" som jag tvingar maken klippa med gräsklipare var och varannan vecka...), gamla stengärsgårdar som monteras eller grävs ner (i mina mörkaste stunder funderar jag då till och med på att agera för jag har en liten tanke på att det kan vara olagligt) eller gamla, fina åkrar som planteras igen och förändrar hela naturen till en mörk granplantering. Fast just när det gäller planteringen tänker jag: skyll er själva. Jag tror nämligen absolut att om 20 år när vi i Sverige inte vill/kan köpa importerade grödor så är Skånes finaste, bördigaste åkermark översållad med bostäder. Var ska man då bedriva lantbruk? Jo, i Norra Skåne! Då ska vi ta revansch för alla hundratals år som fattiga småbönder. Det var här ni läste det. Kom ihåg det!

Så vad har då Inga-Maj med det hela att göra? Jo, Inga-Maj kom till mig för några veckor sedan. Jag var helt oförberedd och hade inte en tanke på att jag skulle få besök av henne och framför allt inte att jag skulle ta hand om henne. En lång historia kort och det var vår granne Bengt som i förtroende och med stor respekt kom med henne. I form av två kollegieblock. Det är 92-åriga Inga-Maj som under sina senare 5 år skrivit ned sitt liv. Med kulspetspenna och sirlig 90-årig handstil har hon fyllt sidorna; rad efter rad, sida efter sida. Språket är kristallklart, konsist, utan krusiduller och helt underbart. Ett liv rakt upp och ner. Jag går ju inte bara igång, jag blir ju snudd på besatt!

Jag känner inte Inga-Maj. Jag har aldrig träffat henne, men jag har hela hennes sköra liv i mina händer. Vad i hela fridens namn ska jag göra med det.

En gång till, precis likadant.

Min svärmor, Anna, gick bort sommaren 2008 efter att hon insjuknat i en svår och obotlig form av aggressiv cancer. Sorgen var stor och jag antar att det var ren och skär sorgehantering som gjorde att jag med kraft, energi, spade och hacke gick loss på hennes trädgårdsland här i Fredskog. (Vi bodde inte här då, och stackars svärfar som hade oss hängade här titt som tätt betraktade oroligt vad som hände. Jag gissar att han fasade för att behöva ta över de arbete som jag påbörjade när min sorgebearbetning var över.)

Anna var en fantastisk kvinna och hon hade inte bara ett stort trädgårdsland i Fredskog. Hon vårdade dessutom det stora bärlandet i hennes föräldrahem i Luhr. Där hade hennes mor Olga och moster Elna sina hallon, jordgubbs och vinbärsodlingar. De odlade, hackade, rensade och skördade. Bären såldes till musteriet när de inte åts av dem själva (och alla nära och kära och andra som kunde tänkas behöva dem.) När Olga och Elna inte fanns där längre tog alltså Anna över och när sedan Anna plötsligt inte fanns hos oss längre och vi insåg att ingen annan kommer åka dit och sköta om det så blev jag liksom så sorgsen. Inte ska det väl bara få växa igen och försvinna, tänkte jag. Så, i minnet av Olga, Elna och Anna tog jag fyra jordgubbsplantor och satte ner i det frenetiskt ogräsbekämpade trädgårdslandet. Fyra kraftiga plantor i en rad. Den hösten gav de tillingar till två rader till och nästa sommar kunde vi plötsligt skörda en varsin portion underbart söta, stora, röda jordgubbar. Tre rader blev fem, blev sju och idag har jag tagit upp, tro det eller ej, minst ett hundratal tillingar. Nu vet jag snart inte åt vilket håll jag ska utöka längre. Maken suckar..... Framför allt eftersom den där lusten att gå loss med hacka och spada inte riktigt har samma sting längre och det är ju så väldigt mycket roligt att syssla med skörden i stället; och äta den! Sylt, saft och curd. Mmmm.

Så var det ju en viktig sak till med kära Anna. När hon drabbats av sin sjukdom satt hon och jag och pratade. Jag frågade om hennes liv och vad hon skulle gjort om hon fick leva livet en gång till. Hon funderade ett kort ögonblick och svarade: Jag skulle leva livet en gång till, precis likadant!

Jag vill också svara: Jag skulle leva livet en gång till, precis likadant!

Det kom ett brev

------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kära Frida

Jag skriver till dig, för att jag nu börjar bli riktigt irriterad. Jag försöker göra så gott jag kan för dig, men känner inte att du förstår mig.

Hur många gånger har jag inte hört dig säga: Jag är så glad för allt du gjort för mig. Du har givit mig min familj, gården vi bor på, denna underbara plats vi får leva på.... och så går du på med ditt eviga tjat om hur bra allting är och hur lyckligt lottad du är. Bla bla, underbara Farstorp bla bla härliga vänner bla bla. Frågan är: har du visat mig någon tacksamhet? Har du hedrat mig så som du säger att du borde göra? Jag är tveksam.

Du säger att jag är den ende för dig och att jag borde behandlas därefter. Ändå så ignorerar du mig så ofta och agerar som om det finns tusentals av mig. Jag vill bara tala om för dig: Det finns det inte!!

I min irritation så tänkte jag ändå, för jag älskar ju dig, att du kanske trots allt behöver ännu mer godhet och kärlek av mig. Så, idag tog jag med dig ut på promenad i den härliga höstluften. Såg du hur vackra dina älskade lönner var. Gröna inuti och alldeles lysande röda utanpå den maffiga lövkronan. Såg du det? Nej, det gjorde du inte, för du bara Facebookade!! Märkte du att i bilen som körde längs med grusvägen åkte en vänlig människa från byn som tittade upp log och vinkade glatt. Nej, knappt va?! Du hade ju fullt sjå med att springa och hämta posten snabbt för att hinna med tusen andra saker också. Sedan fixade jag en solnedgång som gjorde hela uppfarten röd och ovanpå det en regnbåge som sträckte sig över himlen över Nils Hans åkrar. Såg du det? Nej, för du facebookade, bloggade och sörplade kaffe. Man blir ju förbannad! Skärpning!

Hälsningar

Livet

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förutsättningslöst och utan begränsningar.

En av de mest roliga och spännande diskussioner jag kan tänka mig att ha är: Vad skulle du göra om livet var förutsättningslöst och utan begränsningar. Jag menar; tänk efter: Vad skulle just du sysselsätta dig med om du inte behövde bry dig om krav, ekonomiska förutsättningar, socialt arv, skatteregler eller vad det nu kan vara? Hur lever du ditt liv när du får drömma?

Jag har en dröm! Måhända är den naiv, men den är dock min dröm. Jag ser det tydligt framför mig:

Mjölkkammaren i ladugården (man måste liksom skriva lagårn, annars är det inte rätt på något vis) är omgjort till kök med blänkande ytor i rostfritt stål. Kastruller, skålar, burkar och slevar trängs om utrymmet. Det ångar, puttrar och doftar. Mitt i detta står jag och kokar min egen sylt! Receptet är hemligt, sylten är vida eftertraktad. Jag står där med mitt rutiga förkläde knutet om getingmidjan; kinderna är rosiga; det tjocka håret är fäst i en knut men en lock har lossnat och faller fram över ögonen..... Nja, okej, det var väl att gå lite långt.... Tillbaka! Lagårn är ombygg och längs väggarna står öppna trähyllor fyllda av flaskor och burkar, påsar och lådor. Saft, sylt, mos och inläggningar. Kryddor, grödor och traktens tanters gamla receptsamlingar! Den som kommer för att handla kan så klart inte motstå att stanna en extra stund, sätta sig ner och ta en kopp kaffe. Skyddade inne i det gamla stallet eller ute i solen med utsikt över Himmelskull .Till kaffet serveras nybakade scones och ett urval av smakbitar av de olika sylter och marmelader jag har att erbjuda. Allt tillverkat av byns grödor!

Jag vägrar att sluta drömma och jag tänker leva som om drömmen kan bli sann. (Kom och bevisa motsatsen, den som vågar! Jag tar fighten!) Så, den här sommare har jag suttit här på min kammare och filat på de hemliga recepten. Lite mindre socker där, lite längre koktid här, extra av den hemliga kryddan därtill! Grannen har stått för bär och därför tvingats smaka och utvärdera. Jag erkänner: den första satsen jordgubbssylt hade väldigt mycket karaktär av kräm, men det artade sig allt eftersom sommaren gick. Nu finns det recept för: (tada och en liten fanfar) Olgas jordgubbssylt (utprovat på makens mormors gamla jordgubbsplantor), Annas hallondröm (svärmor Anna skulle helt enkelt älskat den hemliga kryddan) och nu Äpplemos med syrlig vanilj.

Hmmm, kanske dags att återgå till verkligen. Nu tänker jag minsann ta mig en rejäl bit av äppelpanacottan som kom till av den där sista äppelmosen som inte fick plats i burken. Mjukt, lent men syrligt. Mmmm, vilken dröm! Förutsättningslös och utan begränsning.

Vilken är din dröm?