Höst kom sent om sidor

Hösten kom sent om sidor. Hos oss kom den med besked; med snickare, sinuit, Simone och avslutade med Sven sådär lagom till advent. Så snabbt gick det.

När livet plötsligt blir så där, vad ska man kalla det, fullt, så är jag ändå glad att jag har förmågan att prioritera lite. Där ligger internetuppkopplingen långt ner på listan! Så, sorry, blogspot, facebook och liknande: ni blev bortprioriterade framför barn, sjuk make, och snickarservice.

Jag tycker väl ändå att det här med snickeriet är värt att nämnas. Vi har nu bott på gården i 3,5 år. Redan innan vi flyttade hit hade vi gjort upp planer på hur vi skulle renovera huset. Vilken tur att vi skyndade långsamt! Då hade det inte blivit så som nu, det står klart och tydligt.

Huset är sisådär strax över 150 år gammalt. Det har stått pall för många höststormar innan Simone och Sven! Blixtar och dunder, hagel, regn och sol. När vi nu gläntar på ytan och tittar in i dess stomme så är det i ett utmärkt skick! 160 år senare. Så, nu när vi bygger och renoverar tänker vi då inte göra det i sämre skick än så. När stormen viner och regnet piskar om 150 år då ska minsann huset stå lika pall som idag. Dessutom ska de som gläntar på ytan då få ta sig en funderare kring om det där är byggt senare eller om det kanske kan vara gammalt original….

Så vi tänker så här: plast och annat konstgjort material? Nej tack! Trä, sten och annat traditionellt material är hur välkommet som helst. Det ska låta donk och inte klick när man tappar något i golvet.  Nytt? Ja, när det behövs men alltid enligt gammal sed. Gammalt? Allra helst, vad slår känslan av en gammal yta nedslipad av tidens tand och folkets slit.

Hösten har alltså gått och vår fantastiske hussnickare har hamrat, spikat, sågat och filat fram en risalit enligt gammal traditionell ritning. Vi har fått en ovanvåning med träplankor till golv och väggar isolerade med tidningspapper (i en aningens mer raffinerad metod än för 100 år sedan). De gamla ytterdörrarna som i många, många år legat på hönshusets vind (troligtvis för att ingen orkade göra något annat av dem, tack och lov) har nu fått se dagens ljus i en ny renoverad skrud och fick bli kronan på verket i höstens renovering.

Nu håller snickaren vintervila och honom får vi se igen till våren. Maken däremot ser vi inte röken av numera. Nej, han håller till uppe på nya övervåningen och spikar pärlspontspanel och talar sig lyrisk om alla fantastiska egenskaper linoljefärger har.

Jag däremot tänker hålla julefrid. Julefrid är vad det ska bli!

När surkålen kommer in åker vettet ut.

Jag har sagt det förr och tycker det är på plats att sägs det igen: jag tycker det är vansinnigt spännande med historia. Dvs historia om gammalt hantverk, eller gamla hus och gårdar och tro det eller ej; gammaldags matlagning. Jag går ju helt igång på att sylta, safta, salta och syra eller hur man nu gjorde för att laga och lagra mat. Det är som att kemisten och husmodern i mig möts i en svindlande förening och gör sitt yttersta för att ta fram den finaste mjölksyrabakterien till den krämigaste crème fraîche eller den bästa jäsningen till det syrligaste surdegsbrödet.

Så sitter jag då här hemma och läser i bibeln; dock inte den med stort B, utan den underbara Mandelmanns: Självhushållning på Djupadal. Jag bläddrar igenom kapitlet om höstens göromål och fastnar; i receptet på surkålen. Hur hemskt är inte det. Jag menar surkål! Sauerkraut! Kan man sjunka längre ner i töntträsket? Ändå är den där; dragningen. Jag liksom bara måste prova göra surkål! (Till mitt försvar kan jag kalla det mjölksyrad vitkål och låta lite professionell eller för den delen kimchi och till och med låta trendig)

I alla fall fram med bunkar, verktyg och ingredienser. Vitkål, lök, chili, salt och vassla. Vassla? Hur ska jag få tag i det? Låta filmjölk rinna av i kaffefilter. Bara att vänta. Hacka, hälla på salt och vassla och...vänta... Krydda, gosa och gegga runt och..., vänta 3 dagar... Häll upp på burkar och ... vänta 3 veckor... Smaka.

Tro det eller ej och kryss i taket och håll i hatten; det smakar jättegott! Syrligt, krispigt, kryddigt och lent på en och samma gång. Det kan väl inte vara sant. Det måste vara jag, som blivit från vettet, för vettet måste åkt ut i samma långsamma takt som surkålen kommit in i vårt liv.

Nils Hans gamla äpplen.

Vilken fantastisk höst vi har och har haft. Dag efter dag med sol och höstvärme. Ljuset reflekteras i våra knallgula lönner och löven har knappt börjat falla än! Vi har blivit bortskämda med att utan vidare kunna gå ut efter kvällsmaten och njuta av kvällarna.

Framför gården ligger våra åkrar och mellan åkrarna ligger "lilla vägen". Det är den gamla vägen ut från byn till "stora vägen", dvs landsvägen mellan Bjärnum och Farstorp. (Funderade just på om den ens har målade mittlinjer....) Lilla vägen är numera bara två gräsbevuxna hjulspår mellan två stengärsgårdar, men vår perfekta promenadväg.



Så, så här 100 år senare (eller jag har ingen aning) så tar vi oss en höstpromenad uppför backen, plockar ner några av Nils Hans äpplen och sätter oss i solen på stengäret och uppskattar livet. Det är hur häftigt som helst!

Helt uppfylld av detta måste jag ju bara plocka med mig äpplen hem. Tänk mos, underbart söt och len äppelmos. Jag sätter igång och kokar... och kokar...och kokar...och begriper mig bara inte på dessa äpplen. Så söta och fina, men vill bara inte vätska sig eller mosa sig. Jag kokar lite till, måste göra lite annat under tiden, bränner botten på kastrullen innan de såklart ger upp. Allt organiskt material har väl någon gräns... Mos på vårt moderna vis vill de tydligen inte bli, dessa Nils Hans gamla äpplen.

Avrapportering 3 - barnens mardröm

Jo då, jag har blivit barnens mardröm. Tack och lov är jag medveten om det själv.

I ett anfall av "nu är det dags att barnen börjar bli delaktiga i maten här hemma"-tankar fick stora sonen önska två av veckans måltider. Det blev de båda kulinariska höjdpunkterna korv med bröd och ketchup och så hamburgare så klart. Inget annat att göra än att tacka för förslagen och fixa hem ingredienser. För jag skulle kunna sucka, men icke; den här elaka mamman tänker: här ska bakas! För tji det barn som numera tänker att de ska få äta korvbrödbagarens här hemma...

Så med sann entusiasm och orubblig inställning sätter jag igång och bakar korvbröd och kokar korv. Med en oberörd röst (jo säkert) ropar jag: det är mat, fast besluten att signalera att mina oregelbundna, halvgråa är de mest naturliga i världen. Inom mig tänker jag; ja, jag är en mardröm, men den dag de är stora nog kan de själva äta vad de vill ( och så minns jag den där första månaden som jag bodde hemifrån som jag drack läsk till maten var och varannan kväll... bara för jag kunde välja själv).

Så barnen kommer till bordet, sätter sig, tittar, tittar lite till, och.... tja inte direkt äter, men klagar inte heller faktiskt. Ja ja, vinsten blir i alla fall att de i normala fall äter korvbröd på korvbröd på korvbröd med ketchup och nu åt de istället korv på korv på korv enbart skuffade genom korvbröden...

Skuffekorv får det väl bli då, mardröm eller ej.

Mammans dröm ligger i alla fall i konversationen som tydligen utspelats på Lyckans förskola ungefär så här någonting:
Fröken: bröd bakas på bageriet.
Sonen: eller bakar man bröd hemma.
Fröken: just det, men på bageriet bakar man mycket bröd.
Sonen: vi bakar mycket bröd hemma, då har vi ju ett bageri!

Just det är väl en lämplig rapport från läget just nu!

Doften är underbar!

Äppelmust på gång

Färgen likaså.

Enkelt är det också. Den liksom bara står där och gör jobbet själv efter att jag satt igång det.

Smaken? Som doften och färgen. De matchar.

Alla ni som har för mycket äpplen hemma: Sätt igång och musta!!

Fan och hans moster

Jag har en vän som också hon skriver en blogg (här). Ibland tänker vi helt olika men ofta tänker vi faktiskt helt lika. Däremot  lägger jag ut orden i långa rader medan Ida är razor-sharp. Jag kan därför inte låta bli att lägga ut Idas inlägg från Facebook från igår (Ida kommer att låta mig veta om hon inte gillar att bli citerad, jag lovar, men jag tar chansen).

”Kravmärkt, Fairtrade, ekologiskt, närodlat och helst undvika onaturliga e-nummer å citronsyra… När blev d så svårt att äta naturligt??? Dessutom undvika plast i barnrum å i kök. Undvika flamskyddsmedel i möbler å annat gift å skit som parabener, färgämnen å allergiframkallande parfymer. Hur man än vrider å vänder sig så har man röven bak å känner sig lurad som konsument!”

Tack för det golvstampet! Jag håller med men skulle vilja lägga ut texten ännu lite till (på mitt eget luddiga, snälla och ordrika sätt).

Så ska jag jobba, jobba, jobba för att få pengar till att köpa fina prylar som jag inte hinner använda för att när jag inte jobbar, jobbar, jobbar så måste jag städa, fixa och dona så att mitt hem är tipp topp när det kommer gäster som jag inte orkar prata ordentligt med för jag är så trött efter att ha städat, städat, städat samtidigt som jag bråkat med barnen som inte vill underhålla sig själva med någon av alla de fina leksaker som vi köpt för de pengar som vi tjänat när vi jobbat, jobbat, jobbat. Så på ledig tid måste jag handla också innan det kan bli mat i huset. Två ungar i släptåg. –Nej, bråka inte nu, vi ska handa lite snabbt, -Nej, inte…-Nej, inte…-Nej inte… Ja, vi tar väl korv då, det går snabbt. Ja, okej, ta några kex då, de är ju billiga… Hem och packa upp och laga och fixa och dona och fan och hans moster.

Dock tror jag i min orubbliga optimism att det finns en ljusning. Sedan jag aktivt valt att baka allt bröd själv har jag märkt att jag inte behöver handla lika ofta. Det i sin tur betyder mindre stress, mindre bråk och tro det eller ej barnen vill antingen hjälpa till med baket eller väljer att underhålla sig själva under tiden med någon av sina leksaker som vi köpt….

Så har jag ju blivit lite utav en matsnobb också (ett nytt motto?). Fast matsnobb för mig innebär att när jag köper något så vill jag också att det ska vara på riktigt och inte tillfuskat. Det måste inte vara tjusigt bara det är äkta. Ska jag fuska så vill jag välja att fuska själv. Så nu planerar jag bättre, äter upp rester och äter hellre ugnspannkaka var och varannan vecka bara den är gjord på grannens ägg och mjölk utan tillsatser. I alla fall önskar jag det.

Fan och hans moster kan åka till affären själv och bråka och handla e-nummer.

Vad är väl en ledig dag mot en dröm på jobbet?

Från att jag hör det första:-MAMMA! klockan 5.50 på morgonen var jag att okej, det blir en sådan dag idag.... Inget annat att göra än att stiga upp och ta itu med dagen. Dags att sila av äpplena i musten och hälla över på flaskor. Två små barn vill givetvis vara med hela tiden och hjälpa till med allt vad de kan. Sedan väntas det regelbundna brödbaket (jajamen, har inte handlat på brödavdelningen på 7 veckor om det nu kan klassas som en merit) och barnens uthållighet är minsann inte slut än... Den lille ingenjören i mig satte sig för att få ihop gamla moster Elnas assistent och lyckas bara nästan (den minste har nu gett upp och gått loss på lekrummet i stället.) Men vad gör väl det för vid ett besök hos mamma kom den ännu äldre mekaniska köttkvarnen från mormor och morfars tid som nygifta på starten av 1950-talet. Den gick så klart bra att få låna hem så nu ska här malas.

Tänk att man kan veta det redan från början; att det blir en alldeles perfekt ledig onsdag!

Så nästa dag sitter jag i stället där; på långmöte på jobbet. En lång diskussion rullar upp, produktionsmått, måltal, miljömål... Viktiga saker men jag kan inte låta bli att låta tanken sväva bort mot hur stor äggproduktion 5 hönor skulle ge, eller hur mycket jord som behövs för att producera familjens potatis ett år..  Bondromantik kan det visst också kallas, eller en snabb, härlig flykt från verkligen i en stund när det behövs.

För är det något jag känner igen från början så är det en bra dagdröm!

-------------------------------

Till helgen startar det: stora ombyggnaden som vi drömt om länge.

Kvällslycka!

Lycka är en kväll på Lyckan!

Ja, jag inser att jag kan vara aningen tjatig (till och med mer än aningen ibland) men jag är en sann Farstorpspatriot och tycker att den som förtjänar sin stund i berömmens rampljus ska också få det!
Varje höst anordnar Förskolan Lyckans personal grillkväll för all barn och dess familjer. En riktigt trevlig kväll brukar det vara. Så, förväntningarna är höga när vi i år åker dit och redan på parkeringen inser att ikväll blir det knökfullt! Tja, kanske inte knökfullt det är ju landsbygden, vi har gott om plats  men nästan... Deltagandet var i alla fall i princip mangrannt! Knökfullt av mina barn och andras ungar (skämt, brukar mest vara andras barn och mina ungar...); kända, okända och ökända föräldrar; hej, det var länge sedan! eller hur gick det sedan igår?; ta ett korvbröd här; får jag smaka det där; har någon fler servetter här; kaffe och kaka, låt er väl smaka; nej men har det redan blivit sent; borde vi gå hem nu?

En kväll på Lyckan, tänka sig, vilken höjdpunkt!

Nästa Lycka bara måste vara lyckan att våga skriva en blogg. För tro det eller ej; hade jag inte bloggat hade jag inte skrivit om den där turen i skogen som inte gav någon svamp. Då hade inte de där släktingarna från sydligare breddgrader läst det och dessutom tänkt på det när de gav sig ut på svamptur, och kommit inom på ett oannonserat besök och lämnat en del av deras skörd! Underbara färska kantareller!

I övrigt så har idag hösten tagit sig in över Fredskog. Enough is enough tänkte sommaren och hällde ut allt regn som tänkas kan. Regn, mörker och en oemotståndlig längtan efter te och tända ljus. Vi firade in med kalops, inlagda rödbetor och härliga smörstekta kantareller. Kvällslycka!!.

Ständigt denna tid...

Det är väldigt bekvämt att:
- till och med i vår lilla stad har mataffären öppet till kl 22; alla dagar! Med tanke på min dygnsrytm kan jag alltså i princip välja att handla alla mina vakna timmar, nästan.
- att vårdcentralen har kvällsöppet och helgöpper. Vilken tur! Inte ens när jag är i behov av läkarhjälp behöver jag avstå från att jobba. (Ironi).
- att det också där alltid finns tillgång till trådlöst nätverk. Jag kan ju ha missat ett mail/chansen att göra en bra statusuppdatering/missat senaste väderuppdateringen.
Det är väldigt bekvämt och det gör mig helt tokig!

Det gör mig också helt tokig att det pratas om att öka tillgängligheten på arbetet och därmed utöka arbetstider till att innefatta kvällstid. Att tillgängligheten till barnen minskar i motsvarade mängd är ju inte så mycket att bry sig om, det går ju att utöka tillgängligheten till förskolan. Förskolepersonalen spenderar säkert gärna hellre kvällen med mina barn än sina egna.. (Ironi igen)

Det gör mig dock glad att jag upptäckt det faktum att till exempel för att göra något så komplicerar sim filmjölk själv krävs mjölk och...tid.
För att få något så exotiskt som två nöjda och glada barn här hemma krävs en tillgänglig förälder och.... tid.  För två sovande barn i rättan tid (!) krävs dock den stora insatsen: en lugn och närvarande förälder och ....tid.
En lyxig kväll: två sovande barn i rättan tid, två lugna föräldrar och ...tid.

Tid är fantastiskt!

Jag är ju så stolt...

...så jag skulle kunna falla isär!

Du, som redan nu, blir lite irriterad behöver nog inte fortsätta läsa för jag tänkte berätta vad som gjort mig så stolt!

Jag har nämligen gjort egen pasta; på gamla potatisar! Gamla potatisar som är det tråkigaste som finns. Som vi av samvete sparar i kylen tills de blir alldeles smetiga och sedan ändå måste kasta. Dessa små raringar pressade jag, rörde ut med ett ägg, mjöl och parmesan. Bakade ihop, rullade ut, delade och kastade i kokande lättsaltat vatten på sant husmorsmaner. Vips, så flöt små pastafingrar upp till ytan 1 minut senare. Otroligt.

Till det koktes en egen pastasås på tomater, lök och vitlök och som pricken över i:et; resterna av 29 kronors kasslern!

Det var nämligen så att i söndags inhandlades fil, yoghurt, leverpastej, mjölk, grädde och så 29 kronors kasslern. Så bestämde jag att vi skulle ta en hel vecka till att bara äta från frys och skafferi. Kan tyckas banalt och vardagligt för alla er ordentliga, men exceptionellt för oorganiserade, lata och impulsiva jag. Men, man ska inte ge upp i för väg och nu vet jag att vi lyckas: leva en vecka på all sparad mat vi har lagrad i frys och skafferi.

Blir ju så stolt så jag skulle kunna falla isär.

Även det fulaste bröd...

Nu har jag plötsligt ett förslag på brödbak, tänka sig!

Sätt en stor skål på golvet och två baksugna småkillar bredvid. Blunda för tankar som att golvet kan vara smutsigt eller för den delen kan bli smutsigt. Tänk i stället på att ingen kommer att trilla i golvet. Häll 6 dl fingervarmt vatten i skålen. Låt små fingrar smula i ett halvt paket jäst och rör om. Häll på sådär ungefär 14 dl mjöl av varierat slag (ex 5 dl graham och 9 dl vetemjöl) och någon tesked salt. Rör runt med elvispens degkrokar tills ni tröttnat (och det blivit en någorlunda deg. Själv vill jag ha den lite kladdig...) Häll i lite gott som passar små och stora; solrosfrön, oliver, nötter....

Ställ på jäsning 2 timmar eller till rätt läge. Häll sedan upp den kladdiga degen i någon brödform eller gryta eller kastrull eller... Låt jäsa lite till och sedan in i ugnen. 200 grader en 20 minuter eller så. 

Så vad försöker jag säga med det? Tja, varför göra det så svårt att man inte bara vågar chansa, prova, träna och lära. Det värsta som kan hända är ju att det blev en rolig stund men brödet fick åka i soptunnan. Det bästa är att det blev en rolig stund som följs av lång rad langning av rykande heta brödskivor drypande av smältande smör. Mer brödbak åt folket!

Även det fulaste bröd blir gott när det bakas med lite kärlek.

Vi skulle ju vara lite mer medvetna.

Ja, så försvarade maken sig när jag ifrågasatte hans inköp av billig dansk kassler. Vi ska ju vara lite medvetna och kostnadseffektiva; den kostade bara 29 kronor kilot.
Ja! Det var ju precis så jag......inte menade!
Det är möjligt att detta gäller all kassler jag har inte undersökt så noga, men alldeles särskilt billiga danska kasslern innehöll förvånande nog 90% kött. Ursäkta mig, tänker jag då (eventuellt i min okunnighet) men om en köttbit bara är 90% kött vad är resten då? Jo: vatten, stärkelse (nativ och modifierad, E450, E451, E407, torkad glukossirap, druvsocker, animaliskt protein, E250, E301 och så lite rökarom minsann. 10 %, det är 1/10 det...
Nej tack,  tänker jag då och känner mig än mer beslutsam. Jag måste nog börja koka min skinka själv.
Kasslern då? Ja, nu har ju den här livskrisen (eller vad det är) fört med sig beslutet att inte slösa och grisen har ju inte satt livet till för att slängas så en gratäng fick det bli. Fast efter den lusläsningen av innehållsförteckningen blev det mest till rester. Katten däremot; han brydde sig inte om 10% tillsatser.

Det svarta guldet

Igår gjorde vi det! Jag och store sonen gav oss ut i skogen för att leta svamp. I ärlighetens namn ska det sägas att vi är lika mycket nybörjare båda två. Jag önskar så att jag kunde gå ut där i skogen och sedan komma hem med den där hela kassen med prunkande kantareller, trattkantareller och Karl Johan. Det verkar ju helt underbart; och gott; och perfekt att spara och slippa köpa champinjonerna i affären för resten av året. Jag inser dock att jag inte vet var jag ska leta. Jag inser att det enda jag vet hur det ser ut är vanliga kantareller, allt annat är okänd mark. Jag inser till och med att jag inte vet om det är rätt tid än, eller har det varit? Kunskap mottages å det tacksammaste! (Är det dessutom någon som vet något gammalt, hemligt ställe i Fredskog så får ni gärna viska det i mitt öra…..)

I alla fall gav vi oss ut, chansade, tog oss över stock och sten och hittade… inte en endaste svamp. Jag suckade sonen hoppade lyckligt från stock till sten och över gren och tillbaka.

Vi bestämde oss för att strunta i projektet och promenera den gamla övergivna vägen hem. Vägen som förr användes frekvent men som idag knappt är två hjulspår mellan gärdsgårdarna. Förr upptrampat idag uppväxt. Så pekar sonen in åt sidan av åkern och säger: -mamma vad är det för stora bär? Vilken lycka! Vi hittade Fredskogs svarta guld! Buskar dignande av stora, svarta, ljuvliga Björnbär.  Ännu inte funna av några andra och då gäller det ju att passa på. Plocka, plocka, plocka.

Helt ärligt är jag ju mer utav en bärmänniska än svampmänniska så lyckan är gjord! Här vankas bästa frukostmarmeladen!

Leva mer för mindre - avstämning

Då är vi (eller kanske mest jag) igång. Projekt Leva mer för mindre. Idén som jag fick av bloggaren Maria på just bloggen Leva mer för mindre. (Se länken vid sidan, läs och inspireras!) Nämligen Leva mer, dvs äta bättre och mycket godare, vara mer närvarande, till en billigare peng, så att jag kan jobba mindre för att få in pengar, för att leva mer, dvs äta bättre och godare.... Ja, ni förstår! Mindre tillsatser, mer från grunden. I alla fall lite grann...

Första veckan i projekten har inneburit:

- Det sista brödet från affären är uppätet (förutom en liten rest i frysen, man vet ju inte om maken/barnen överlever mina nybakat bröd...). Grahamsbröd och plattemackor har provbakats. Inte alls tokigt minsann. Vi får se hur det går. Entusiasmen är hög i alla fall.

- Det köptes inga några hekto lösgodis från det digna men relativt kostsamma sortimentet i den lokala nöjesbutiken. Nej, i stället kokade jag och sönerna choklafudge. Socker, grädde, kakao, sirap och smör. Visst är det pretentiöst, men dessa läckerheter... Så gott, så gott. Med tanke på att sönerna inte får äta dessa E-nummer fyllda färgämnesbomber till vardags (det är bara jag som göadeligen vräker i mig) så var glädjen stor och entusiasmen än högre!

Inte så mycket vi gör, men tanken är stor och någonstans måste vi börja! Fortsättning följer (hoppas jag.)

Denna ljuva fröjd

Rabarbercurd! Denna ljuva fröjd! Len som sammet i gommen och så plötsligt stinger den till i smaklökarna och salivet rusar till och ropar på mer, mer mer!

Mitt i bästa rabarberskörden i månadsskiftet maj/juni så hade vi den otäcka smaken att renovera köket. Det gamla ut, en liten kokplatta i vardagsrummet i väntan på att det nya skulle komma in. Det fanns med andra ord inte direkt rum för det stora rabarberkoket. Så jag syltade upp lite för husbehov och sedan fick det bli några kilo i bitar ner i frysen.

Tack för det! Det innebär att jag nu kan plocka upp lite i taget och med gott samvete göra curd av det. Curd har ju inte samma hållbarhet som marmelad eller saft så det blir ju inte så stora mängder i taget. Fast det är klart; jag har aldrig varit med om att en curd finns kvar efter att hållbarheten antas vara slut...... 

Vägen dit må vara lång

-Vad är väl som egen skörd?

Nu är jag där (och här) igen. Jag sitter här med mina tankar, drömmar och funderingar. Någonstans här inne i mitt inre kan jag ändå samla alla dessa tankar till en och samma dröm. Det går att läsa om den här och här till exempel.

De senaste veckorna har små tankemoln bara surrat, snurrat, surrat och snurrat ige. De dyker upp och så försvinner de just precis när jag trodde jag fått tag på dem. De säger:

-Borde inte jorden på vår gård ge oss mer än bara bete till hästar........ -Ska livet innehålla vakna, jobba, äta, sova, vakna, jobba, äta, sova....... -Ja, och så handla, äta, kasta, handla, äta, kasta. ..... -Vad vill jag med just mitt liv, egentligen?

Ja, tankarna följde med mig till min första dag på jobb efter 4 härliga semesterveckor. (Finns ingenting att klaga på här inte). Jag kan säga att jobbmoralen inte var på topp där efter lunchen (på hemodlad sallad) och så där förstrött greppade jag en tanke och googlade: självförsörjning.

Det var där och då det hände! Jag träffade Maria Österåker. Ja, träffade ju inte personligen så klart, men jag blev fullkomligt träffad! Jag är fast! Jag är förlorad! Jag är kär! (ja, alltså inte så bokstavligt, maken är fortfarande föremålet för denna kärlek).

Tankarna fördubblas för var minut! De blir kanske inte klarare, och definitivt inte enklare, men tusenfalt mer inspirerande.

Vägen dit må vara lång, men den som inte börjar gå kommer inte heller närmre.

Nu sker det!

Den här vintern!!

Jag behöver nog inte skriva mer. Den här vintern! Lång, kall och bister. I ett par veckor har jag ständigt (känns det som) muttrat något som ungefär: jag bor inte i Skåne för att ha -10 grader och snö i Mars. (Så ett par tre varianter med samma innebörd.)

Idag beslutade jag ändå våga vägra vintern. Solen sken ju faktiskt och på sydsidan här hemma gick det faktiskt att låtsas som att tempen inte var så låg, och så kisa och försöka se bilden av att trädgårdens lökar faktiskt kommit upp. Ja, i alla fall den korta stunden innan den isande vinden började igen....

Så några timmar senare gick jag ut igen och det var då det hade hänt!! Vinden obefintlig. Bara skymning trots att klockan blivit kväll, och så doften: VÅR. Den omisskänliga doften av fuktig jord och gräs. Som om jorden förstått att nu är det dags och öppnat varenda por för att släppa ut energin som legat lagrad hela vintern. Den omisskänliga doften av fuktig jord, gräs och vår!

Jag måsta bara stanna upp och andas; in med nyfunnen vår, ut med gammal vinter, in med vår, ut med vinter.... Nu sker det!!

Man ska våga

Man ska våga drömma.

De drömmar, eller kalla det önskningar, jag har haft i livet har så klart varierat. Allt från en viss Barbie, till en viss pojkvän, till att få familj osv. Vissa önskningar har ratats under tids gång; vissa gick helt enkelt inte i uppfyllelse och en del gjorde det faktiskt. En del drömmar finns kvar att uppfyllas och en del är faktiskt bäst som just vad de är: drömmar.

Det är ju lite konstigt när man tänker på de där drömmarna som faktiskt slagit in. Jag som alltid drömt att kunna våga rida, som ni trogna känner till, sitter så då på hästryggen och kämpar med balansen, rytmen och att hålla tyglarna lagom. Som om tiden aldrig fanns när detta bara var en dröm.

Jag tror att vi är väldigt många som skulle svara: ett rikt socialt liv med många goda vänner, om vi fick frågan om vad vi önskar oss i livet framöver. Utan att jag riktigt kan förklara hur det gått till så har jag en hel liten mängd goda vänner och väldigt många av dem bor här, på cykelavstånd (om man är lite hurtig och drömmer om att kunna dricka vin tillsammans). Jag är helt säker på att vi, på randen av pensionsåldern kommer att prata om vad vi gjorde då för 30 år sedan, och det kommer kännas som vi är barndomsvänner fast vi alla varit småbarnsföräldrar när vi lärde känna varandra på allvar. Jag har sagt det förr och säger det igen: det måste vara atmosfären eller vattnet eller något. Tänk så det bara kan bli.

Jag tillåter mig att hålla en dröm ständigt levande. Jag drömmer om att driva min gårdsbutik med café och min sylttillverkning. Litet, mysigt men viktigt för mig. Får som betar, och så klart två hästar som jag både kan rida och som besökare kan titta på. Alltid vackert väder och trevliga människor....

Man ska våga drömma.

En del drömmar ratas under tids gång. En del drömmar går helt enkelt inte i uppfyllelse men en del gör det!

Om man låter dem göra det.

Jag får ta del av drömmar de har

Jag går och nynnar på Olle Ljungströms låt Jag och min far, som Magnus Uggla gjorde en bejublad version av i programmet Så mycket bättre.

Jag har tack och lov mina fina föräldrar kvar i mitt liv, men jag har tyvärr varit med om erfarenheten av att maken mist sina föräldrar. Dock tänker jag inte att låten egentligen fokuserar på att mista sin far, utan jag har i stället fastnat för texten:

"Jag saknar hans humor, som var hans sigill  

Den som la grunden för att jag finns till 

Som präglat min uppväxt, ända fram till I dag 

Som gjort att min son är densamma som jag 

Jag får ta del av drömmar han har 

På samma vis som då det var jag, och min far"

Livets kretslopp i ett nötskal. 

Jag tänker: När jag läser kvällens godnattsaga är det frukten av alla de sagor min mamma läste för mig som liten.  Samtalen vi har härstammar från alla timmars samtal jag haft förut och lekarna likaså. Förhoppningsvis kommer det att bära frukt i framtiden, för andra små barn som ser upp till och älskar sina föräldrar så förbehållslöst som bara barn kan. 

Jag vet ännu inte vad mina små pojkar har för drömmar i livet, men jag drömmer för dem, om dem, med dem. 

Jag drömmer om att vi ska kunna dela intressen. Kanske ska vi kunna ge oss ut på gemensamma långa, tysta, meditativa joggingrundor. Kanske får vi se vår skog och mark från hästryggen. Ska vi cykla tillsammans ner till sjön för ett kvällsdopp? 

Jag drömmer om att någon av våra pojkar ska vilja bo här på gården efter oss och driva släktens arv vidare.

Framför allt drömmen jag om att mina pojkar ska stå där en dag som två vuxna individer och ha fått med sig det som jag fått genom åren som gjort mig till den trygga person jag känner mig.

Fast, ärligt talat, just nu drömmer jag helst om att jag för alltid skulle få lägga mig där i sängen bredvid en liten, trött kille, hålla hans hand, klappa hans kind och lyssna på någon historia om dagen som varit. En historia som går allt långsammare medan ögonlocken blir allt tyngre.

Den drömmen som är just nu. 

Helig höjdpunkt

Onsdagar är min lediga dag, min heliga dag.

Idag tog och gav jag mig utetid med minste sonen och hans favoritaktivitet: att gunga.

Så vi sitter där på varsin gunga. Jag gillar själv att gunga, man blir aldrig för gammal, och jag är så tacksam för den stabila gungställningen byggt till oss. Utsikten är mot Himmelskull och åkern är täckt av vit snö. Himmeln är grå av det kommande snövädret men det är alldeles stilla i luften och snön ligger kvar på alla träden högst upp på kullen.

Jag ser att det är vackert.

Jag lyssnar och jag hör...ingenting.....tystnad.....en häst som gnäggar och sonen som reflexmässigt trots att han verkar befinna sig i djupa tankar kommenterar: häst......tystnad.....en motorsåg någonstans väldigt långt bort....tystnad...... en fågel av obekant art....

Jag känner...balans.

Jag tänker...alla borde då och då få gunga som ett litet barn en tyst och stilla vinterdag.

Men, ursäkta mig!

Ja, jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men jag måste få skriva detta.

Jag tycker att du är något av det tråkigaste jag vet! Du är i och för sig kort och kompakt, bara drygt 4 äpplen, men likväl lång och dryg som det längsta ösregn. Fast just nu tänker jag att till och med ett ösregn lockar.

Du är nämligen kall, hård och bister. Till och med en inbiten positivist som jag påverkas av dig och plötsligt har du tagit hand om och kvävt all min kreativitet och gnista. Jag blir riktigt sur över att jag låter mig påverkas så av alla dina mörka sidor! Kan du vara snäll och ge dig och lämna mig i fred.

Så ursäkta mig så mycket men, februari, dig har jag inte något till övers för!!

Vägen till sammanhang!

Forskningen säger att en av förutsättningarna för ett hälsosamt liv, ett gott välbefinnande, att kunna hantera livets motgångar utan att rubbas är begreppet ”känsla av sammanhang”. (Vi som jobbar människovårdande och vill stila lite slänger oss rätt och slätt med förkortningen KASAM.) Så där vid första tanken på det tänker jag att låter ju rimligt, men sedan börjar jag fundera lite mer och så plötsligt inser jag att jag inte riktigt fattar vad det betyder egentligen. Känlsa av sammanhang. Ja, som vanligt är det väl så att ju mer jag tänker på något desto mer förvirrad blir jag. Är det bara jag eller…?

Skolvägen har jag i alla fall lärt mig de tre mantra som Känsla av sammanhang är byggt på: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Med andra ord så är mitt liv hälsosamt om det som sker i och runt mig är förutsägbart, begripligt och strukturerat; att det finns resurser för att hantera det som sker och att det är värt att investera mitt engagemang i livets utmaningar. Stort men grundläggande.

Så tar jag bilvägen hem. Jag älskar att köra bilen hem. Det är den ensamma tysta stunden i bilen. Återhämtning av krafter som har gått åt under arbetsdagen. Så är det ju att snart komma hem, till ljuva hem. Så är det ju vägen.

Det är inte så att det är jättemycket trafik i Hässleholm. Inte alls, men då vid 16 tiden är det ju faktiskt en strid, jämn ström med bilar som kör väg 117 ut och in från stan. Jag ger mig ut och in i strömmen. Det är vackert ute på Vankivafälten, med snön som ligger och den röda solen som håller på att gå ner och färgar både himmel och mark lite lätt orangerosa. Jag kör på i behaglig takt och utan några större ansträngningar. Än bättre blir det när jag, i Vankiva,  svänger av mot Farstorp. Bil efter bil droppar av och jag kan köra så som jag själv. Jag har kört här hundratals gånger och jag känner vägen, kurvorna, gårdarna jag kör förbi och ibland också människorna som rör sig runt dem. Förutsägbart och begripligt.

Någon gång då och då springer det i och för sig lite vilt runt om kring, men det är ju hanterbart, så länge där inte finns andra vildar i trafiken. Ett rådjur var sannerligen både bildligt och konkret bara en hårsmån ifrån en gång, men tack och lov har grisarna hittills hållit sig på avstånd från min bil. Jag hoppas de fortsätter med det, annars ska de minsann få hanteras med mig. (Säger jag nu tills jag ser en sådan läskig sak, brrrr).

Det här filosoferar jag över när jag kör den kyliga, mörka sträckan inom skogen, men sedan kommer jag ut vid åkrarna i Gammalstorp, innan Farstorp. Solen har sänkt sig ytterligare och snart är det mörkt. Fortfarande går det att se vilka bilar jag möter och vem som är ute och rör sig kring sina gårdar. Viktiga fakta att notera, nu när jag börjar närma mig hemmet!

Jag möter barnens kompisars föräldrar, hälsar och tänker att: jaha idag hann de hämta före mig, eller jasså de brukar ju inte komma vid denna tiden, eller något liknande. Så kommer en granne körande: hej hej, och så handen upp till den sedvanliga hälsningen. (Att de bor 1,5 km bort spelar mindre roll.

Sedan dröjer det en stund, och så inser jag att även meningsfullheten uppfylls, när jag får ett till synes enkelt men ack så betydelsefullt meddelande: Hej, lampan fram på din bil har gått sönder. Ha en bra kväll!

Grannen som bor 1,5 km bort hade kunnat se detta och fullkomligt strunta i det, men kan också välja att bry sig så mycket att han bemödar sig att i ens ärende meddela det till mig. För att grannen är en gid medmänniska som väljer att bry sig och engagera sig. Kan som sagt tyckas enkelt, men hur ofta händer det? Det hände mig inte en enda gång i storstan, om jag ska raljera. Det gör mig glad och det får mig att förstå att det är människorna runt omkring mig som skapar meningsfullhet!

Underbara människor

Planerna var ju egentligen att jag skulle göra någon årskrönika, så klart, det ska man väl göra. Nu har ju dock dagarna gått, och gått, och så plötsligt känns nyåret aningen avlägset. Livet snurrar ju liksom på igen. Så, någon krönika blir det inte, men dock tänker jag beröra och spinna vidare på några viktiga händelser från förra året.

En av de mest annorlunda händelser, för mig i alla fall (det tillhör kanske vanligheten för en del), var helt klart och tydligt när beskedet nådde oss att man i kommunen tänkte på att ta tillbaka löftet att bygga ut förskolan och i stället hänvisa oss och våra barn till förskolor i andra byar. Vilken energi som frigjordes och mobiliserades här i byn. På något vis kunde man liksom känna det i hela atmosfären. Det var verkligen annorlunda och fantastiskt att få vara med om. Våra ansträngningar gjorde nytta, vi fick vår utbyggnad och dessutom var det i och med det som jag på allvar lärde känna några av mina nu riktigt goda vänner här i byn. Vad kan inte ha en massa gott med sig?

Så varför mobiliserades då denna kraft i Farstorp. Ja, det ligger ju något i atmosfären här i byn, som är svårbeskriven och som jag inte idag har kraft och skärpa att skriva om. Lättast är det nog dock att förstå genom att besöka den fantastiska förskolan vi har. (ja, inte på riktigt helst, det blir inte så bra...) En liten förskola i en glänta i byn, med inhängnad plats för lek in i skogen där barnen springer på små stigar mellan träd och blåbärssnår. Ingen trafik inpå och inga särskilt nära grannar. Bäst av allt dock, denna engagerade personal! Det var en fröjd att komma dit den där morgonen när den första snön fallit och personalen är ute redan tidigt på morgonen för att göra första åket i backen, trots att rutinen säger något helt annat. När första snön kommer så måste man ju bara helt enkelt! Det var en fröjd att komma och hämta barn i somras när solen gassade och filtarna var utbredda i skuggan och alla uppslagna böcker berättar om att långa, varma sagostunder har skett. Vad annat kan man göra, liksom? Det är en fröjd att komma tidigt på morgonen med stresshormonen på topp och så sitter de bara där på golvet, tar barnen i sin famn, och säger: hejdå, ta det lugnt  och ha en bra dag! Då blir ju också min dag bra! Jag skulle dessutom kunna fortsätta länge, länge men väljer iställt:

Underbara människor, idag hyllar jag dem!

Vilken tur vi tog upp kampen och inte nöjde oss med annat än det allra bästa!

Urban gav mig Urban

Det finns väl inget som gör så gott för tankeverksamheten som lite hederlig motion som sätter fart på cirkulationen och det där onämnbara som ökat på sig under helgerna. I alla fall så har jag haft något i tankarna ett tag och efter en uppfriskande blåsig promenad längs landsvägen klarnade tankarna något.

Det här blir faktiskt ett inlägg i gränslandet till den politiska debatten. Förhoppningsvis det enda för det är inte tanken att jag ska lägga mig i den, men nu kan jag inte låta bli.

Det var för några månader sedan som jag läste kommunstyrelsens ordförandes inlägg i sociala medier  om begreppet Urban landsbygd. Jag är inte helt säker på hur seriöst menat det var, och måhända är jag aningen färgad av den historia som varit, men han beskrev i alla fall detta begrepp som passande för Hässleholm. Något att satsa på. Urban landsbygd, hmm, låter riktigt intressant tyckte jag minsann.

Så, lite eftersökning tänkte jag minsann skulle behövas, för man vet ju faktiskt aldrig när ett begrepp som Urban landsbygd kan komma till användning. Dock gav min seriösa forskning av begreppet på Google.com inga vidare resultat. En hel del träffar fick jag så klart, fast då främst använda inom politiken av personer med en annan politisk läggning än kommunstyrelsens ordförande. Ja, och så fanns där ju en rapport från självaste EU.

Här kommer då i stället min alldeles egen tolkning, tänka sig, byggt på den fakta jag "plöjt". Urban landsbygd; boende på landsbygden i nära anslutning till staden och all den service och möjligheter det innebär. Så för Hässleholm gäller väl det, Hässleholms kommun alltså. För landsbygden i Hässleholms kommun runt omkring staden alltså. För inte kan man väl kalla det landsbygd att bo inne i Hässleholm eller? Storstad är det ju inte, men knappast landsbygd.

Urban landsbygd det är väl precis det som Farstorp är tänker jag. Här bor vi på landet med bara 15 minuter till Hässleholm och 1,5 timmar till Köpenhamn. Det bästa av två världar skulle jag vilja säga. Urban landsbygd.

Det rimmar gott med den diskussion jag haft flera gånger med goda vänner här i byarna. Här omkring finns så klart många lantbrukare som idag driver seriösa företag. Vi är också väldigt många som aktivt valt det vi tycker är det bästa stället att bo på (och haft privilegiet att kunna göra det) och som arbetar i stan eller driver företag mot stan. Urban landsbygd!

Det bästa av två världar och nu har jag fått ett namn på det också. (...som jag tolkar det i alla fall...)