Vägen till sammanhang!

Forskningen säger att en av förutsättningarna för ett hälsosamt liv, ett gott välbefinnande, att kunna hantera livets motgångar utan att rubbas är begreppet ”känsla av sammanhang”. (Vi som jobbar människovårdande och vill stila lite slänger oss rätt och slätt med förkortningen KASAM.) Så där vid första tanken på det tänker jag att låter ju rimligt, men sedan börjar jag fundera lite mer och så plötsligt inser jag att jag inte riktigt fattar vad det betyder egentligen. Känlsa av sammanhang. Ja, som vanligt är det väl så att ju mer jag tänker på något desto mer förvirrad blir jag. Är det bara jag eller…?

Skolvägen har jag i alla fall lärt mig de tre mantra som Känsla av sammanhang är byggt på: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Med andra ord så är mitt liv hälsosamt om det som sker i och runt mig är förutsägbart, begripligt och strukturerat; att det finns resurser för att hantera det som sker och att det är värt att investera mitt engagemang i livets utmaningar. Stort men grundläggande.

Så tar jag bilvägen hem. Jag älskar att köra bilen hem. Det är den ensamma tysta stunden i bilen. Återhämtning av krafter som har gått åt under arbetsdagen. Så är det ju att snart komma hem, till ljuva hem. Så är det ju vägen.

Det är inte så att det är jättemycket trafik i Hässleholm. Inte alls, men då vid 16 tiden är det ju faktiskt en strid, jämn ström med bilar som kör väg 117 ut och in från stan. Jag ger mig ut och in i strömmen. Det är vackert ute på Vankivafälten, med snön som ligger och den röda solen som håller på att gå ner och färgar både himmel och mark lite lätt orangerosa. Jag kör på i behaglig takt och utan några större ansträngningar. Än bättre blir det när jag, i Vankiva,  svänger av mot Farstorp. Bil efter bil droppar av och jag kan köra så som jag själv. Jag har kört här hundratals gånger och jag känner vägen, kurvorna, gårdarna jag kör förbi och ibland också människorna som rör sig runt dem. Förutsägbart och begripligt.

Någon gång då och då springer det i och för sig lite vilt runt om kring, men det är ju hanterbart, så länge där inte finns andra vildar i trafiken. Ett rådjur var sannerligen både bildligt och konkret bara en hårsmån ifrån en gång, men tack och lov har grisarna hittills hållit sig på avstånd från min bil. Jag hoppas de fortsätter med det, annars ska de minsann få hanteras med mig. (Säger jag nu tills jag ser en sådan läskig sak, brrrr).

Det här filosoferar jag över när jag kör den kyliga, mörka sträckan inom skogen, men sedan kommer jag ut vid åkrarna i Gammalstorp, innan Farstorp. Solen har sänkt sig ytterligare och snart är det mörkt. Fortfarande går det att se vilka bilar jag möter och vem som är ute och rör sig kring sina gårdar. Viktiga fakta att notera, nu när jag börjar närma mig hemmet!

Jag möter barnens kompisars föräldrar, hälsar och tänker att: jaha idag hann de hämta före mig, eller jasså de brukar ju inte komma vid denna tiden, eller något liknande. Så kommer en granne körande: hej hej, och så handen upp till den sedvanliga hälsningen. (Att de bor 1,5 km bort spelar mindre roll.

Sedan dröjer det en stund, och så inser jag att även meningsfullheten uppfylls, när jag får ett till synes enkelt men ack så betydelsefullt meddelande: Hej, lampan fram på din bil har gått sönder. Ha en bra kväll!

Grannen som bor 1,5 km bort hade kunnat se detta och fullkomligt strunta i det, men kan också välja att bry sig så mycket att han bemödar sig att i ens ärende meddela det till mig. För att grannen är en gid medmänniska som väljer att bry sig och engagera sig. Kan som sagt tyckas enkelt, men hur ofta händer det? Det hände mig inte en enda gång i storstan, om jag ska raljera. Det gör mig glad och det får mig att förstå att det är människorna runt omkring mig som skapar meningsfullhet!

Underbara människor

Planerna var ju egentligen att jag skulle göra någon årskrönika, så klart, det ska man väl göra. Nu har ju dock dagarna gått, och gått, och så plötsligt känns nyåret aningen avlägset. Livet snurrar ju liksom på igen. Så, någon krönika blir det inte, men dock tänker jag beröra och spinna vidare på några viktiga händelser från förra året.

En av de mest annorlunda händelser, för mig i alla fall (det tillhör kanske vanligheten för en del), var helt klart och tydligt när beskedet nådde oss att man i kommunen tänkte på att ta tillbaka löftet att bygga ut förskolan och i stället hänvisa oss och våra barn till förskolor i andra byar. Vilken energi som frigjordes och mobiliserades här i byn. På något vis kunde man liksom känna det i hela atmosfären. Det var verkligen annorlunda och fantastiskt att få vara med om. Våra ansträngningar gjorde nytta, vi fick vår utbyggnad och dessutom var det i och med det som jag på allvar lärde känna några av mina nu riktigt goda vänner här i byn. Vad kan inte ha en massa gott med sig?

Så varför mobiliserades då denna kraft i Farstorp. Ja, det ligger ju något i atmosfären här i byn, som är svårbeskriven och som jag inte idag har kraft och skärpa att skriva om. Lättast är det nog dock att förstå genom att besöka den fantastiska förskolan vi har. (ja, inte på riktigt helst, det blir inte så bra...) En liten förskola i en glänta i byn, med inhängnad plats för lek in i skogen där barnen springer på små stigar mellan träd och blåbärssnår. Ingen trafik inpå och inga särskilt nära grannar. Bäst av allt dock, denna engagerade personal! Det var en fröjd att komma dit den där morgonen när den första snön fallit och personalen är ute redan tidigt på morgonen för att göra första åket i backen, trots att rutinen säger något helt annat. När första snön kommer så måste man ju bara helt enkelt! Det var en fröjd att komma och hämta barn i somras när solen gassade och filtarna var utbredda i skuggan och alla uppslagna böcker berättar om att långa, varma sagostunder har skett. Vad annat kan man göra, liksom? Det är en fröjd att komma tidigt på morgonen med stresshormonen på topp och så sitter de bara där på golvet, tar barnen i sin famn, och säger: hejdå, ta det lugnt  och ha en bra dag! Då blir ju också min dag bra! Jag skulle dessutom kunna fortsätta länge, länge men väljer iställt:

Underbara människor, idag hyllar jag dem!

Vilken tur vi tog upp kampen och inte nöjde oss med annat än det allra bästa!

Urban gav mig Urban

Det finns väl inget som gör så gott för tankeverksamheten som lite hederlig motion som sätter fart på cirkulationen och det där onämnbara som ökat på sig under helgerna. I alla fall så har jag haft något i tankarna ett tag och efter en uppfriskande blåsig promenad längs landsvägen klarnade tankarna något.

Det här blir faktiskt ett inlägg i gränslandet till den politiska debatten. Förhoppningsvis det enda för det är inte tanken att jag ska lägga mig i den, men nu kan jag inte låta bli.

Det var för några månader sedan som jag läste kommunstyrelsens ordförandes inlägg i sociala medier  om begreppet Urban landsbygd. Jag är inte helt säker på hur seriöst menat det var, och måhända är jag aningen färgad av den historia som varit, men han beskrev i alla fall detta begrepp som passande för Hässleholm. Något att satsa på. Urban landsbygd, hmm, låter riktigt intressant tyckte jag minsann.

Så, lite eftersökning tänkte jag minsann skulle behövas, för man vet ju faktiskt aldrig när ett begrepp som Urban landsbygd kan komma till användning. Dock gav min seriösa forskning av begreppet på Google.com inga vidare resultat. En hel del träffar fick jag så klart, fast då främst använda inom politiken av personer med en annan politisk läggning än kommunstyrelsens ordförande. Ja, och så fanns där ju en rapport från självaste EU.

Här kommer då i stället min alldeles egen tolkning, tänka sig, byggt på den fakta jag "plöjt". Urban landsbygd; boende på landsbygden i nära anslutning till staden och all den service och möjligheter det innebär. Så för Hässleholm gäller väl det, Hässleholms kommun alltså. För landsbygden i Hässleholms kommun runt omkring staden alltså. För inte kan man väl kalla det landsbygd att bo inne i Hässleholm eller? Storstad är det ju inte, men knappast landsbygd.

Urban landsbygd det är väl precis det som Farstorp är tänker jag. Här bor vi på landet med bara 15 minuter till Hässleholm och 1,5 timmar till Köpenhamn. Det bästa av två världar skulle jag vilja säga. Urban landsbygd.

Det rimmar gott med den diskussion jag haft flera gånger med goda vänner här i byarna. Här omkring finns så klart många lantbrukare som idag driver seriösa företag. Vi är också väldigt många som aktivt valt det vi tycker är det bästa stället att bo på (och haft privilegiet att kunna göra det) och som arbetar i stan eller driver företag mot stan. Urban landsbygd!

Det bästa av två världar och nu har jag fått ett namn på det också. (...som jag tolkar det i alla fall...)