När surkålen kommer in åker vettet ut.

Jag har sagt det förr och tycker det är på plats att sägs det igen: jag tycker det är vansinnigt spännande med historia. Dvs historia om gammalt hantverk, eller gamla hus och gårdar och tro det eller ej; gammaldags matlagning. Jag går ju helt igång på att sylta, safta, salta och syra eller hur man nu gjorde för att laga och lagra mat. Det är som att kemisten och husmodern i mig möts i en svindlande förening och gör sitt yttersta för att ta fram den finaste mjölksyrabakterien till den krämigaste crème fraîche eller den bästa jäsningen till det syrligaste surdegsbrödet.

Så sitter jag då här hemma och läser i bibeln; dock inte den med stort B, utan den underbara Mandelmanns: Självhushållning på Djupadal. Jag bläddrar igenom kapitlet om höstens göromål och fastnar; i receptet på surkålen. Hur hemskt är inte det. Jag menar surkål! Sauerkraut! Kan man sjunka längre ner i töntträsket? Ändå är den där; dragningen. Jag liksom bara måste prova göra surkål! (Till mitt försvar kan jag kalla det mjölksyrad vitkål och låta lite professionell eller för den delen kimchi och till och med låta trendig)

I alla fall fram med bunkar, verktyg och ingredienser. Vitkål, lök, chili, salt och vassla. Vassla? Hur ska jag få tag i det? Låta filmjölk rinna av i kaffefilter. Bara att vänta. Hacka, hälla på salt och vassla och...vänta... Krydda, gosa och gegga runt och..., vänta 3 dagar... Häll upp på burkar och ... vänta 3 veckor... Smaka.

Tro det eller ej och kryss i taket och håll i hatten; det smakar jättegott! Syrligt, krispigt, kryddigt och lent på en och samma gång. Det kan väl inte vara sant. Det måste vara jag, som blivit från vettet, för vettet måste åkt ut i samma långsamma takt som surkålen kommit in i vårt liv.

Nils Hans gamla äpplen.

Vilken fantastisk höst vi har och har haft. Dag efter dag med sol och höstvärme. Ljuset reflekteras i våra knallgula lönner och löven har knappt börjat falla än! Vi har blivit bortskämda med att utan vidare kunna gå ut efter kvällsmaten och njuta av kvällarna.

Framför gården ligger våra åkrar och mellan åkrarna ligger "lilla vägen". Det är den gamla vägen ut från byn till "stora vägen", dvs landsvägen mellan Bjärnum och Farstorp. (Funderade just på om den ens har målade mittlinjer....) Lilla vägen är numera bara två gräsbevuxna hjulspår mellan två stengärsgårdar, men vår perfekta promenadväg.



Så, så här 100 år senare (eller jag har ingen aning) så tar vi oss en höstpromenad uppför backen, plockar ner några av Nils Hans äpplen och sätter oss i solen på stengäret och uppskattar livet. Det är hur häftigt som helst!

Helt uppfylld av detta måste jag ju bara plocka med mig äpplen hem. Tänk mos, underbart söt och len äppelmos. Jag sätter igång och kokar... och kokar...och kokar...och begriper mig bara inte på dessa äpplen. Så söta och fina, men vill bara inte vätska sig eller mosa sig. Jag kokar lite till, måste göra lite annat under tiden, bränner botten på kastrullen innan de såklart ger upp. Allt organiskt material har väl någon gräns... Mos på vårt moderna vis vill de tydligen inte bli, dessa Nils Hans gamla äpplen.

Avrapportering 3 - barnens mardröm

Jo då, jag har blivit barnens mardröm. Tack och lov är jag medveten om det själv.

I ett anfall av "nu är det dags att barnen börjar bli delaktiga i maten här hemma"-tankar fick stora sonen önska två av veckans måltider. Det blev de båda kulinariska höjdpunkterna korv med bröd och ketchup och så hamburgare så klart. Inget annat att göra än att tacka för förslagen och fixa hem ingredienser. För jag skulle kunna sucka, men icke; den här elaka mamman tänker: här ska bakas! För tji det barn som numera tänker att de ska få äta korvbrödbagarens här hemma...

Så med sann entusiasm och orubblig inställning sätter jag igång och bakar korvbröd och kokar korv. Med en oberörd röst (jo säkert) ropar jag: det är mat, fast besluten att signalera att mina oregelbundna, halvgråa är de mest naturliga i världen. Inom mig tänker jag; ja, jag är en mardröm, men den dag de är stora nog kan de själva äta vad de vill ( och så minns jag den där första månaden som jag bodde hemifrån som jag drack läsk till maten var och varannan kväll... bara för jag kunde välja själv).

Så barnen kommer till bordet, sätter sig, tittar, tittar lite till, och.... tja inte direkt äter, men klagar inte heller faktiskt. Ja ja, vinsten blir i alla fall att de i normala fall äter korvbröd på korvbröd på korvbröd med ketchup och nu åt de istället korv på korv på korv enbart skuffade genom korvbröden...

Skuffekorv får det väl bli då, mardröm eller ej.

Mammans dröm ligger i alla fall i konversationen som tydligen utspelats på Lyckans förskola ungefär så här någonting:
Fröken: bröd bakas på bageriet.
Sonen: eller bakar man bröd hemma.
Fröken: just det, men på bageriet bakar man mycket bröd.
Sonen: vi bakar mycket bröd hemma, då har vi ju ett bageri!

Just det är väl en lämplig rapport från läget just nu!