Höstens höjdpunkt

Jag vaknar inte särskilt tidigt. Det är ljust ute men det fredskogska hemmet är tyst och familjen sover.

Jag går nerför trappan och in i salen. Bordet är fortfarande utdraget och duken linneduken ligger redo för tvättning. Inne i köket står glasen från igår snyggt uppradade. Som en sann husmor skulle jag så klart diskat och torkat dem igår men det orkade jag inte. En hel dags matlagning fick räcka. Nu står de där i stället och ger ifrån sig en, till viss del charmig, doft av vinet från igår.

Jag funderar på frukost och öppnar kylen. Det nästan ramlar mat över mig. Det doftar en blandning av äpplekaka, vaniljljus, brysselkål, rödkål, gräddsås och gås. Ja, gås. Mmmmm.

Igår var det nämligen gåsagille i Fredskog, precis så som jag älskar och önskar. Goda vänner var här, dimman låg tät, ljusen var tända i storstugan och vi alla, inklusive barnen, åt så det formligen sprutade ur öronen. Det finns få saker som är så upplyftande än att få bjuda goda och uppskattade vänner på riktigt gille!

När det gäller gille måste jag verkligen slå ett slag för gåsen. En högtid mitt i hösten. Inga krav på massa shopping av presenter eller godis i överflöd. Inte firande i flera dagar med massor av krav på städning och pyntning. Nej, bara en dag av massor av god mat och dryck. Gott humör och goda vänners lag! En riktig höstens höjdpunkt! Även så här morgonen efter.

En kofta till mig och klänning till barnen.

Först måste jag bara börja med: Jag är klar med min Peggy Sue!! Jag är så tokstolt att det bara inte är sant! Jag har den på mig precis just nu och den är så mjuk och skön mot min hud. Den ger mig en så härlig känsla av sammanhang för det är denna jag suttit om kvällarna och knåpat ihop och den är helt unik och bara min!  Jag hade en stor plan på att lägga upp en selfie men den sprack. Ni som tar så bra sådan: hur i hela fridens namn lyckas ni?? Hur jag än vrider och vänder på mig och på kameran så blir jag bara oproportionerlig, utanför bild eller ser folkomligt tokig ut. Håll i stället till godo med det här bildbeviset.

Nu är jag helt såld och började genast (eller ärligt talat innan jag var färdig) att genomsöka Ravelry efter nya projekt. Nästa gång får det bli en tröja och vis av denna erfarenheten så ska jag gå ner i storlek och prova bättre under arbetets gång. Det är tydligt att jag tenderar att sticka löst. Någon som har tips?

Dagens symötesprojekt, som är mitt bidrag till dagen virtuella möte med husmorsskolans nya syförening (kolla in alla bidrag här) skulle dock inte handla om stickning utan om att sy av rester eller annat gammalt avlagt material. Det bästa och roligaste som finns att göra är utklädningskläder till barnen. Idag har jag tjuvbörjat. Jag har nämligen varit hemma med två förkylda och febriga söner som mest har legat i TV soffan och kollar film. Så jag kombinerade det med rester av tyg som kommer från mormors gömmor och som jag inte kommer att använda själv och att barnens dagis alltid önskar och behöver mer kläder till utklädnad. Resultatet blev:

Kraven på kläderna (som kommer från egna barn och erfarenheter och som jag generaliserar till att gälla alla barn) är att 

- de ska kunna tas på och av i ett nafs, allt annat är obrukbart. Därför lägger jag skönheten åt sidan i det läget och satsar på stora öppningar och kardborre. Denna klänningen kan öppnas ända ner till under rumpan och knäpps med tre kardborrar.

- det får inte vara krångligt. Man ska kunna kränga av sig den till en korv, sedan ångra sig, skaka upp den och i ett nafs dra på den igen. Inga långaärmar som vänds ut och in eller band som ska knytas eller knappar som ska matchas. 

- less is more i total motsats. Färg, flärd, glitter, tryck , ja vad som helst är bättre än stilrent och stramt. Det finns så mycket i gömmorna man kan hitta. Denna klänningen kommer från ett retrotyg.som eventuellt skulle blivit ett draperi och så en sådan där härlig 80-tals spetsgardin som hängde omlott med en spetskant längd hela längden. Bara att klippa och sy fast!

Nu vankas en klänning till och sedan hoppas jag på att ge mig in på min senaste idé- en kattdräkt av två gamla tights.... Jag återkommer, kanske nästa vecka. 

Baksidan

Lika roligt och spännande som det är att sätta igång ett renoveringsprojekt lika säkert är det att jag efter ett tag HATAR ATT RENOVERA!

Ja, jag är bortskämd, det är ett mycket delikat problem jag vet, men när vi för att komma till både kök och badrum måste gå över golvet täckt med golvpapp som inte kan dammsugas, (På sin höjd kan den borstas och med vårt hus med självtagen innebär det mest att allt byggdamm även sprids till resten av huset) då tänker jag mörka tankar. När jag för femtonde dagen i rad dammsugar nedanvåningen efter att hantverkarna gått hem blir jag inte mer positiv. När jag på kvällen går genom det helmörka rummet som just nu inte har belysning och jag snubblar på verktyg och trampar på spik då svär jag!

När sonen dessutom blir magsjuk, men inte tillräckligt sjuk för att vara riktigt sjuk bara tillräckligt för att karensen till förskolan ska gälla, och gångjärnet till kylskåpet gått sönder så dörren bara kan öppnas med en liten springa om man vill att den ska kunna stängas då börjar jag tro på Murphys lag (eller att jag straffas för mina otacksamma tankar)

Men, idag ska tapeterna upp så ikväll är jag säkert positiv igen!!

Veckans symöte - inte riktigt som jag tänkt mig

Mitt i all renovering och mitt i all min egen pepp så jag verkligen fram emot veckans symöte på husmorsföreningen. Kolla in här. Det blev inte riktigt som jag tänkt men först måste jag ju visa hur långt jag kommit (hade inte hänt utan peppen från syföreningen!!)

Här skulle det komma en bild men bildverktyget är helt värdelöst idag och vägrar medverka! Grr!

Det ska bli en Peggy Sue och jag har hämtat mönstret på Ravelry. Den stickas, precis som jag fick tips om, uppifrån och ner och jag kan bara konstatera att hade jag lärt mig det tidigare hade jag stickat  tröjor och koftor för länge sedan!! Det passar min mentalitet perfekt!

Nu har jag kommit till nedanför bysten och har börjat ge mig på flätstickning för första gången och det är ju lite utmanande.... och pilligt.... och koncentrationskrävande...

Så var det ju det där med varför det inte blev som jag tänkt. Jo hela måndagen satt jag hemma med stillasittande arbete. Renoveringsarbetet gjorde att det var kallt och att ta på raggsockor kändes helt rätt. Sedan skulle jag bara springa ner i källaren ett ärende. Till källaren löper en gammal brant trätrappa och.... tjoffs... så låg jag i trappans botten med ett bultande bultande ringfinger och två ömma svullnande knogar. Aj aj aj. Så nu är fingrarna tejpade för att inte kunna böjas och jag kan konstatera att hålla stickor med raka lill- och ringfingrar det är en utmaning för sig!!

Bland linolja, terpentin och gamla musalortar

Renovering är spännande, intressant, kaosartat och förfärligt!

Ja, då är vi inne på vecka två av salens renovering. Skurgolvet har ju helt kommit fram, men tyvärr var det inte i lika fint skick som vid första anblick. Då man drog in vattenburen värme i huset sågade man upp brädorna vid elementen och så gjorde man uppenbarligen ett håll på mitten för att kunna dra rören under golvet. Den lagningen var den värsta och fick oss lite lätt gråtfärdiga för en stund. Det är då man säger tack och liv för en hederlig hantverkare med ett genuint intresse för byggnadsvård. Vår käre hussnickare fixade nämligen till en närmst perfekt lagning till mitten av en av brädorna under elementet (som trots allt måste kasseras) och i stället för en ful lagning har vi nu ett underbart charmigt litet lönnfack i golvet! (Ja, som en spännande historia i alla fall, att det bara är ett gapande hål rakt ner i grunden under luckan spelar väl mindre roll....) Det fick bli några nya golvbrädor i sidorna men till dem har vi nu beställt ett så kallat mullvadsvax som vi ska behandla dem med för att de ska få samma gamla färg och finish som de andra. Efter det är det bara att gå loss med skurborsten och såpan! Jag samlar aggressioner redan nu..,,

Taket är ju i en liga för sig. Vilka plankor. Efter att spännpappen tagits ner och kritafärgen tvättats och skrapats bort var det ju bara de underbara breda handhyvlade plankorna kvar.....och en miljon spik som man spänt upp papptaket med. Jag har aldrig sett så många spik på en och samma plats! De var i alla fall inte rädda för att spika sig trötta! Med liv och lust och en dust av ångest tog sig maken an spikarna och drog tills händerna bildligt och faktiskt blödde. ( och jag fick agera Nightingale och plåstra och pussa och gilla). Nu är dock taket spikfritt och ska "bara" linoljemålas en sisådär 3-4 gånger. Vart lager så tunt att det knappt märks var man målat och inte.

Just det, när nu golvet blivit ett gäng cm lägre är ju så klart dörrfoder och lister för korta så det fick plockas bort. Bakom dem strömmade ett lätt lager av gammal säd från det forna sädesmagasinet på vinden, gamla träbitar, isolering och så, så klart, dessa eviga gamla musalortar.

Så, nu sitter jag här bland linolja, terpentin och gamla musalortar, njuter av det faktum att jag ett helt sekel senare fortfarande kan förnimma en doft av vedeldad kamin från golvet och tänker att renovering är ganska mysigt också.

En liten skymt av ett tvättäkta skurgolv - renovering dag 2 och 3

Efter en dag i totalt mörker (där inne i alla fall) med träskivor spikade för de gapande hålet där de tre hela fönsterrutorna suttit //Fönster à la 60-tal med lite bredare bredd och släta karmar och stolpar. Stort ljusinsläpp och inga krusiduller. // så har de nya fönstrena kommit på plats. Nytillverkade fönster med allt vad det innebär men med riktiga spröjts och kulturglas (dvs glas med öjämnheter precis som förr, väl nördigt-oerhört vackert.) Vi (liksom så oerhört många andra fast ur en äldre generation) har en sådan där gammal tavla med ett flygfoto över gården. Lätt färglagd och aningen taffligt retuscherad. På den syns i alla fall fönstrena sedan innan funkisbytet och där finns det bara två, placerade med lite mellanrum. Fram och tillbaka har vi velat och diskuterat huruvida det blir för lite ljus in i rummet men till slut tog vi beslutet att "go with the original" och nu är de där. Plötsligt faller rummet på plats och det ät bara att konstatera att vart hus har sin stil och det är klokt att hålla sig till den!

Så är der ju golvet, en historia för sig. Det började med att snickaren tog bort parketten. Där under låg en filtmatta som kändes aningens sunkig efter ett gäng år under en parkett. Det var ju dock ganska praktisk att ha den kvar medan vår käre husmålare tog sig an att tvätta manér den gamla kritafärgen på takbrädorna (pust säger jag, enbart åt städningen efteråt).  Med taket tvättat kunde han sedan lyfta filtmattan, isoleringen, träskivorna, plastmattan och där blotta det tvättäkta gamla skurgolvet. Underbara syn! Efter, vad tror vi, 100 år under lager av golv, tar jag en borste för att få bort lite spån, en våt trasa med lite linsåpa och vips är golvet åter redo för 2004. Det är ett tvättäkta skurgolv det!

Nu får huset hjärta luft igen, eller höstens renovering dag 1.

Vi bor i en gård från 1850-talet. Från början var det en klassisk skånsk långlänga. Mest troligt gick man in i en farstu. Därifrån hade man stora salen på ena sidan med två kammare bortanför den och så så stora kammaren på andra sidan och bakom alltihop låg köket med skafferi och köksfarstu. Med dagens mått mätt enkelt och charmigt. Salen var husets hjärta och jag gissar att det var där man var alla mörka kvällar efter det att utesysslorna var gjorda och innesysslorna tog vid.
Någon gång en bit in på 1900-talet byggde man så till ett undantag, en del av huset där den äldre generationen kunde bo när den yngre generationen tog över. Då slog man upp en dörr i den ena lilla kammaren så man kunde gå genom till ytterligare två rum med en liten kokplatta och så en liten kammare ovanpå. Huset blev betydligt längre och fick två ytterdörrar.

Nu har vi flyttat in och får lov att äga den ett tag och därmed sätta vår prägel på den. Vi har som mål och dröm att återinföra 1850-talets charm fast med moderna bekvämligheter och det har vi gjort i etapper under några år nu. Renovering ska göras långsamt och med känsla är min fasta övertygelse.

Vi har, vad vi kallar, vår egen hussnickare. Vi har hittat en byggfirma med intressre för det gamal hantverket och vi anlitar dem med förutsättning att vi får "vår egen hussnickare" som vet precis hur vi vill ha det. Han dyker punktligt upp klockan 7 på morgon. Hoppar ur sin bil, börjar jobba, samtidgt som vi har vår dagliga överrapportering. Han förstår vårt intresse för det gamla, han vårdar vård gårds själv med den respekt som vi anser den behöver och vi litar på honom! Det är vansinnigt viktigt. Vårt hus är ju vårt hem och en del av oss.

Igår kom han så uppkörande på gården kl 6.55 efter en tids byggpaus och han var varmt välkommen. Det är dags att ta itu med huset hjärta, salen. Nu ska den få tillbaka sin värme och sin själ. Bort med parkett och gipsat tak. Ut med 60-talens funkisfönster. Vi vet inte vad som väntar under alla lagren materiel som byggts på under tidens gång men vi är övertygade om att nu ska salen få andas igen!

Så, igår kväll kom vi hem till den första ljuva nyheten. Under lagren med innertak fanns det faktiskt där. Det ursprungliga brädtaket. Ljuvliga breda plankor i hela längder i långa rader. Redo att borstas av och bättras på med en gammal traditionell linoljefärg.

Det är som om huset får luft igen!