Så blev det lillejul.

Lillejulafton. Det är en av mina favoritdagar på året och ska vara på ett visst vis. Nämligen precis på det viset som när jag var liten.

Då ska dagen börja tidigt hemma, med alla mattor ute och inte en duk på bordet (har jag i och för sig inte i vanligs fall heller men ändå). Det ska städas och putsas och fejas här och där och lite överallt på en och samma gång. Så ska ju skinkan kokas och knäcken fixas (jo då, där fick man som barn stå och röra och röra och röra). En bit in på dag ger föräldrarna upp och tar väl in granen. Då är vi barn ju sysselsatta med det en stund. Jättefin blir den och det är nog den nästa upplevelsen av hela min uppväxt. Vi fick alltid prova göra saker och ting på vårt sätt och det kändes alltid som det blev jättefina. (Även om jag tror gränsen nåddes det året när storebror satt till snoppar på pepparkaksgubbarna.)
Sedan åker kartongerna med tomtar fram. Inte en plats i huset där man inte ser en tomte, till mammas förtret. När sedan vi barn tröttnat och dragit oss tillbaka till den vanligs leken på rummen så händer det: mamma lägger in en mystisk växel och kaoset förvandlas till ett julförberett hem i samma takt som skinkan griljeras. När vi kommer ut igen doftar det rent och juligt. Ljusen tända, rena juldukar på borden och skålar fyllda av nötter och frukt.
Uppesittarkväll på tv och de första nötterna knäcks. Hur mycket vi än försöker går det inte att undvika smulor.

Ja, så sitter vi nu framför uppesittarkvällen. Imorgon vankas jul! Ha en riktigt god sådan!

Så min moral:
Jag tror inte barnen tvunget måste få massor av julklappar för en lyckad jul, men nyktra, glada och ostressade föräldrar ökar chanserna ofantligt!

God jul!

Det ska kännas att man lever.

Jag har det stora privilegiet att via mitt jobb få träffa människor som fötts med olika funktionshinder. Det ger mitt liv ett visst djup och bredare perspektiv. För ett tag sedan träffade jag en kvinna som var fullt övertygad om att väder ska kännas, annars kan det vara. Så när de värsta höststormarna rasade stod hon där utanför sitt hus med ansiktet vänt mot vinden och lät regnet piska huden. Då kände hon vädret, då levde hon!
Jag tar det med mig och jag är böjd att hålla med: vad är det för mening med väder som inte känns, som inte märks. Ständigt 12 grader, mulet, varken regn eller sol, ingen vind. Bara rätt och slätt och tråkigt.

Det här började jag att skriva för två veckor sedan. Då hade vi väl 15 minusgrader, klarblå himmel och en strålande sol som gick i sin strama bana precis över trädtopparna på Himmelskull. Då var vi ute i pulkabacken på Himmelskull. Kylan bet i kinderna, den låga vintersolen i kontrast till den krispiga himmeln bländade och ansträngningen att dra uppför backen gjorde mig alldeles svettig under mössan och de stickade vantarna. Då levde jag, det kände jag tydligt!

Sedan då. Jo, då blev det precis någon plusgrad, natt som dag. Solen orkade knapp lysa genom det tjocka diset och snötäcket krympte långsamt, långsamt bort. Sedan kom de där svåra besluten på jobbet; de tråkiga mötena på förskolan; suckarna över den vanliga oförmågan att få balans. Eftersom jag nu har en övertygelse att det inte leder någon vart att vältra sig i mörker så lever jag efter att har jag inget positivt att förmedla så kan jag vara tyst. Så tyst blir det....

En kort tid. Ja, särskilt lång tid kan jag inte vara tyst. Sedan blev det nästan jul, rapporter om en väntande vinterstorm och tanken slog mig att det var ju precis det jag försökte sätta ord på. Det finns höjdpunkter och lågvattensmärke och när man har det så bra som vi har det så kan man kosta på sig att känna. Känna på höjdpunkter och lågvattensmärke. Känna på livet.

I vilket fall som tänker jag inte gå ut och känna p vädret ikväll!! Men point taken! Det ska kännas att man lever!

När det knackar på min dörr.

Idag hörde jag plötsligt någon (annan än vanligt) som pratade i vår hall. Det var faster Tina som kom på spontanbesök när hon ändå hade vägarna förbi.

Jag älskar spontanbesök!

Den där känslan när man hör något som kan ha varit ett knackande på dörren och man tittar ut och faktiskt ser en bil på gården. Den där sekundsnabba ångesten som följer med frågan: Är jag klädd? eller kanske Är jag representabel? eller till och med Hur ska dölja det som ska föreställa mitt hem? Sedan är det bara att stänga dörren till garderober och badrum, röja en väg med fötterna genom hallens alla ditlagda, bortlagda, tillagda grejor, öppna dörren och se så glad ut som man är.

Jag älskar nämligen verkligen spontanbesök!

Det är nämligen just det där med att man bara står där i hallen i sina bortglömda hemmakläder, med den sanna röran bakom sig och bara är den man är och ingen annan. Inte lönt att förställa sig och när man väl setts så där så finns det ju ingen mening att förställa sig framöver heller. Prestigelöst och kravlöst.
Det är det där med att man inte behöver bry sig om dukningen på bordet eller när köttet är färdigt och hur barnen egentligen beter sig. Den som kommer på spontanbesök får ju faktiskt skylla sig själv om de inte gillar vad de ser.
Det är ju det där med kaffet, och det vet ni ju vad det är med det, och tjusningen med att öppna skafferiet i jakten på de där enda små överblivna Digestivekexen som man får dela i halvor för att de ska räcka. Fika blir det dock; för fika är ju mer än bara äta och dricka. Jag har sagt det förr, säger det igen och kommer fortsätta säga det, så länge jag kan säga det: det är sällan fel att fika! Spontant eller ej.

Här ute på landet har ju också spontanbesöken en annan dimension. Det ligger ju liksom i sin natur, eller kanske naturen, att spontanbesök inte blir till för att någon råkade promenera förbi på gatan när jag var ute och vi hade något gemensamt att prata om. Nej, de blir ju faktiskt till för att någon aktivt tar beslutet att vilja träffa oss, eller eventuellt vill komma och få bekräftat att det där ryktet som går på byn stämmer eller det behövs något nytt att prata om vid nästa föreningsmöte/ fotbollsträning/eller vad det kan vara, och sätter sig i bilen eller på cykeln och tar sig ända upp på gården. Hedersamt tycker jag.

Därför älskar jag stunden när grannen Andreas kom över en söndag med barnen med kommentaren: ni sa ju vi skulle komma bort någon dag, så nu kommer vi! Eller när en annan granne ringer och säger: jag har köpt 2 fastlagsbullar, kan jag komma över?  Eller när vänninan ringer med ett: jag står och gör ugnspannkaka vill ni komma bort och äta lunch? Eller när makens fastrar kommer körande förbi bara för att säga hej, men mest troligt vill få supa in lite atmösfär från barndomshemmet. Ni är så välkomna hem till Fredskog! Det är bara att knacka på min dörr.

Jag älskar nämligen spontanbesök, och chansen att få fika!

Dessa lyckliga människor.

Dessa lyckliga barn som en stilla, snöig vinterkväll får åka med i traktorn när gårdsplanen ska plogas fast det egentligen är nära nog läggdags!
Dessa lyckliga, beundrade pappor som får ge sig ut och ploga gårdsplanen med ett "barnen tycker det är roligt".
Denna lyckliga mamma som får stanna inne i värmen och baka en plåt kardemummaskorpor.
Dessa lycklig föräldrar som får slå sig ner i soffan, när barnen somnat tungt i ett "efter snöleks-rus", och avnjuta en kopp rykande het glögg, och en fortfarande ljummen skorpa med äppelcurd.

Denna underbara snö!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

...och recepten kommer här:

Ta 5 dl koncentrerad, mörk och mustig svartvinbärssaft (från sommarens skörd), 2 dl koncentrerad äppeljuice av samma dignitet, 4-5 dl vatten, 1 kanelstång, 5 nejlikor och sisådär någon tesked kardemumma. Blanda ihop, koka upp, låt stå och gosa till sig. Avnjut (med lite tillsatt rom, om så önskas)!

Blanda 4 dl mjöl, 2 tsk bakpulver, 0,5 dl socker, 3 tsk kardemumma och en nypa salt. Nyp i 100g smör och blanda sedan i 1 ägg uppblandat i 1 dl mjölk. Behandla degen med kärlek, ömhet och tid. Dela och forma till bröd och grädda i 225 grader tills de blivit genombakade (kanske 15 min). Ta ut dem, dela, vänd upp snittytorna och en ny tur i ugnen, nu på 150 grader tills de är perfekta till just din smak. Stäng ugnen och låt dem stå, det gör dem bara gott!

Äppelcurden. Ja, den håller jag hemlig!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi måste ha lampor!

Advent. Ljuset börjar komma åter med alla adventsljusstakar och stjärnor. Underbart! Dessutom; åtminstone 10 cm nysnö, 10 minusgrader, vindstilla och så tyst och stilla som det bara kan bli när stora, tunga flingor faller mot marken. Det blir inte bättre än så!

Bakom huset, i direkt anslutning till trädgården, ligger vår åker Himmelskull. Ett par hundra meter långsträckt backe i två etage och när man är högst upp så är man faktiskt närmre himlen på något vis, och kan se ut över Fredskog i alla vädersträck. Hade jag haft möjlighet hade jag byggt mig en liten stuga där högst upp, eller kanske ett litet lusthus och så hade jag suttit där uppe i stillhet och njutit av utsikten och spionerat på grannarna i smyg. Jag har hört någon historia om att makens farfar en gång i tiden hade midsommargille där uppe med sina grannar, men vet egentligen inte mer om det, men kan tänka att det måste varit pin livat!

Långt från midsommar är det nu, och långt från toppen är det också, för målet är annat nu. Nej, i stället går vi så långt som man orkar med två pulkor och två pojkar på släp. Djupa spår i snön, kall luft i lungorna, hettande kinder och en kort, kort paus innan: Är ni beredda, okej, 1, 2, 3, då kör vi.......! Förtjusta rop, kill i magen. Nytt längdrekord, och så de obligatoriska två sekunderna när pulkan faktiskt är helt still innan..... upp igen. Samma fotspår som tidigare. En äkta pulkabacke har fått som en trappa av fotspår upp på ena sidan och långa, lätt isiga spår ner igen. Seriösa grejor och planering redan från början!

Till dig som ännu inte tagit en tur i pulkabacken vill jag bara säga: ta chansen och gör det! Du blir inte besviken!

- Bara en gång till. Det är sista gången, jag lovar. Sedan går vi in!
- Men, mamma, vi måste ha lampor på pulkan. Det blir ju mörkt!