En kofta till mig och klänning till barnen.

Först måste jag bara börja med: Jag är klar med min Peggy Sue!! Jag är så tokstolt att det bara inte är sant! Jag har den på mig precis just nu och den är så mjuk och skön mot min hud. Den ger mig en så härlig känsla av sammanhang för det är denna jag suttit om kvällarna och knåpat ihop och den är helt unik och bara min!  Jag hade en stor plan på att lägga upp en selfie men den sprack. Ni som tar så bra sådan: hur i hela fridens namn lyckas ni?? Hur jag än vrider och vänder på mig och på kameran så blir jag bara oproportionerlig, utanför bild eller ser folkomligt tokig ut. Håll i stället till godo med det här bildbeviset.

Nu är jag helt såld och började genast (eller ärligt talat innan jag var färdig) att genomsöka Ravelry efter nya projekt. Nästa gång får det bli en tröja och vis av denna erfarenheten så ska jag gå ner i storlek och prova bättre under arbetets gång. Det är tydligt att jag tenderar att sticka löst. Någon som har tips?

Dagens symötesprojekt, som är mitt bidrag till dagen virtuella möte med husmorsskolans nya syförening (kolla in alla bidrag här) skulle dock inte handla om stickning utan om att sy av rester eller annat gammalt avlagt material. Det bästa och roligaste som finns att göra är utklädningskläder till barnen. Idag har jag tjuvbörjat. Jag har nämligen varit hemma med två förkylda och febriga söner som mest har legat i TV soffan och kollar film. Så jag kombinerade det med rester av tyg som kommer från mormors gömmor och som jag inte kommer att använda själv och att barnens dagis alltid önskar och behöver mer kläder till utklädnad. Resultatet blev:

Kraven på kläderna (som kommer från egna barn och erfarenheter och som jag generaliserar till att gälla alla barn) är att 

- de ska kunna tas på och av i ett nafs, allt annat är obrukbart. Därför lägger jag skönheten åt sidan i det läget och satsar på stora öppningar och kardborre. Denna klänningen kan öppnas ända ner till under rumpan och knäpps med tre kardborrar.

- det får inte vara krångligt. Man ska kunna kränga av sig den till en korv, sedan ångra sig, skaka upp den och i ett nafs dra på den igen. Inga långaärmar som vänds ut och in eller band som ska knytas eller knappar som ska matchas. 

- less is more i total motsats. Färg, flärd, glitter, tryck , ja vad som helst är bättre än stilrent och stramt. Det finns så mycket i gömmorna man kan hitta. Denna klänningen kommer från ett retrotyg.som eventuellt skulle blivit ett draperi och så en sådan där härlig 80-tals spetsgardin som hängde omlott med en spetskant längd hela längden. Bara att klippa och sy fast!

Nu vankas en klänning till och sedan hoppas jag på att ge mig in på min senaste idé- en kattdräkt av två gamla tights.... Jag återkommer, kanske nästa vecka. 

Baksidan

Lika roligt och spännande som det är att sätta igång ett renoveringsprojekt lika säkert är det att jag efter ett tag HATAR ATT RENOVERA!

Ja, jag är bortskämd, det är ett mycket delikat problem jag vet, men när vi för att komma till både kök och badrum måste gå över golvet täckt med golvpapp som inte kan dammsugas, (På sin höjd kan den borstas och med vårt hus med självtagen innebär det mest att allt byggdamm även sprids till resten av huset) då tänker jag mörka tankar. När jag för femtonde dagen i rad dammsugar nedanvåningen efter att hantverkarna gått hem blir jag inte mer positiv. När jag på kvällen går genom det helmörka rummet som just nu inte har belysning och jag snubblar på verktyg och trampar på spik då svär jag!

När sonen dessutom blir magsjuk, men inte tillräckligt sjuk för att vara riktigt sjuk bara tillräckligt för att karensen till förskolan ska gälla, och gångjärnet till kylskåpet gått sönder så dörren bara kan öppnas med en liten springa om man vill att den ska kunna stängas då börjar jag tro på Murphys lag (eller att jag straffas för mina otacksamma tankar)

Men, idag ska tapeterna upp så ikväll är jag säkert positiv igen!!

Veckans symöte - inte riktigt som jag tänkt mig

Mitt i all renovering och mitt i all min egen pepp så jag verkligen fram emot veckans symöte på husmorsföreningen. Kolla in här. Det blev inte riktigt som jag tänkt men först måste jag ju visa hur långt jag kommit (hade inte hänt utan peppen från syföreningen!!)

Här skulle det komma en bild men bildverktyget är helt värdelöst idag och vägrar medverka! Grr!

Det ska bli en Peggy Sue och jag har hämtat mönstret på Ravelry. Den stickas, precis som jag fick tips om, uppifrån och ner och jag kan bara konstatera att hade jag lärt mig det tidigare hade jag stickat  tröjor och koftor för länge sedan!! Det passar min mentalitet perfekt!

Nu har jag kommit till nedanför bysten och har börjat ge mig på flätstickning för första gången och det är ju lite utmanande.... och pilligt.... och koncentrationskrävande...

Så var det ju det där med varför det inte blev som jag tänkt. Jo hela måndagen satt jag hemma med stillasittande arbete. Renoveringsarbetet gjorde att det var kallt och att ta på raggsockor kändes helt rätt. Sedan skulle jag bara springa ner i källaren ett ärende. Till källaren löper en gammal brant trätrappa och.... tjoffs... så låg jag i trappans botten med ett bultande bultande ringfinger och två ömma svullnande knogar. Aj aj aj. Så nu är fingrarna tejpade för att inte kunna böjas och jag kan konstatera att hålla stickor med raka lill- och ringfingrar det är en utmaning för sig!!

Bland linolja, terpentin och gamla musalortar

Renovering är spännande, intressant, kaosartat och förfärligt!

Ja, då är vi inne på vecka två av salens renovering. Skurgolvet har ju helt kommit fram, men tyvärr var det inte i lika fint skick som vid första anblick. Då man drog in vattenburen värme i huset sågade man upp brädorna vid elementen och så gjorde man uppenbarligen ett håll på mitten för att kunna dra rören under golvet. Den lagningen var den värsta och fick oss lite lätt gråtfärdiga för en stund. Det är då man säger tack och liv för en hederlig hantverkare med ett genuint intresse för byggnadsvård. Vår käre hussnickare fixade nämligen till en närmst perfekt lagning till mitten av en av brädorna under elementet (som trots allt måste kasseras) och i stället för en ful lagning har vi nu ett underbart charmigt litet lönnfack i golvet! (Ja, som en spännande historia i alla fall, att det bara är ett gapande hål rakt ner i grunden under luckan spelar väl mindre roll....) Det fick bli några nya golvbrädor i sidorna men till dem har vi nu beställt ett så kallat mullvadsvax som vi ska behandla dem med för att de ska få samma gamla färg och finish som de andra. Efter det är det bara att gå loss med skurborsten och såpan! Jag samlar aggressioner redan nu..,,

Taket är ju i en liga för sig. Vilka plankor. Efter att spännpappen tagits ner och kritafärgen tvättats och skrapats bort var det ju bara de underbara breda handhyvlade plankorna kvar.....och en miljon spik som man spänt upp papptaket med. Jag har aldrig sett så många spik på en och samma plats! De var i alla fall inte rädda för att spika sig trötta! Med liv och lust och en dust av ångest tog sig maken an spikarna och drog tills händerna bildligt och faktiskt blödde. ( och jag fick agera Nightingale och plåstra och pussa och gilla). Nu är dock taket spikfritt och ska "bara" linoljemålas en sisådär 3-4 gånger. Vart lager så tunt att det knappt märks var man målat och inte.

Just det, när nu golvet blivit ett gäng cm lägre är ju så klart dörrfoder och lister för korta så det fick plockas bort. Bakom dem strömmade ett lätt lager av gammal säd från det forna sädesmagasinet på vinden, gamla träbitar, isolering och så, så klart, dessa eviga gamla musalortar.

Så, nu sitter jag här bland linolja, terpentin och gamla musalortar, njuter av det faktum att jag ett helt sekel senare fortfarande kan förnimma en doft av vedeldad kamin från golvet och tänker att renovering är ganska mysigt också.

En liten skymt av ett tvättäkta skurgolv - renovering dag 2 och 3

Efter en dag i totalt mörker (där inne i alla fall) med träskivor spikade för de gapande hålet där de tre hela fönsterrutorna suttit //Fönster à la 60-tal med lite bredare bredd och släta karmar och stolpar. Stort ljusinsläpp och inga krusiduller. // så har de nya fönstrena kommit på plats. Nytillverkade fönster med allt vad det innebär men med riktiga spröjts och kulturglas (dvs glas med öjämnheter precis som förr, väl nördigt-oerhört vackert.) Vi (liksom så oerhört många andra fast ur en äldre generation) har en sådan där gammal tavla med ett flygfoto över gården. Lätt färglagd och aningen taffligt retuscherad. På den syns i alla fall fönstrena sedan innan funkisbytet och där finns det bara två, placerade med lite mellanrum. Fram och tillbaka har vi velat och diskuterat huruvida det blir för lite ljus in i rummet men till slut tog vi beslutet att "go with the original" och nu är de där. Plötsligt faller rummet på plats och det ät bara att konstatera att vart hus har sin stil och det är klokt att hålla sig till den!

Så är der ju golvet, en historia för sig. Det började med att snickaren tog bort parketten. Där under låg en filtmatta som kändes aningens sunkig efter ett gäng år under en parkett. Det var ju dock ganska praktisk att ha den kvar medan vår käre husmålare tog sig an att tvätta manér den gamla kritafärgen på takbrädorna (pust säger jag, enbart åt städningen efteråt).  Med taket tvättat kunde han sedan lyfta filtmattan, isoleringen, träskivorna, plastmattan och där blotta det tvättäkta gamla skurgolvet. Underbara syn! Efter, vad tror vi, 100 år under lager av golv, tar jag en borste för att få bort lite spån, en våt trasa med lite linsåpa och vips är golvet åter redo för 2004. Det är ett tvättäkta skurgolv det!

Nu får huset hjärta luft igen, eller höstens renovering dag 1.

Vi bor i en gård från 1850-talet. Från början var det en klassisk skånsk långlänga. Mest troligt gick man in i en farstu. Därifrån hade man stora salen på ena sidan med två kammare bortanför den och så så stora kammaren på andra sidan och bakom alltihop låg köket med skafferi och köksfarstu. Med dagens mått mätt enkelt och charmigt. Salen var husets hjärta och jag gissar att det var där man var alla mörka kvällar efter det att utesysslorna var gjorda och innesysslorna tog vid.
Någon gång en bit in på 1900-talet byggde man så till ett undantag, en del av huset där den äldre generationen kunde bo när den yngre generationen tog över. Då slog man upp en dörr i den ena lilla kammaren så man kunde gå genom till ytterligare två rum med en liten kokplatta och så en liten kammare ovanpå. Huset blev betydligt längre och fick två ytterdörrar.

Nu har vi flyttat in och får lov att äga den ett tag och därmed sätta vår prägel på den. Vi har som mål och dröm att återinföra 1850-talets charm fast med moderna bekvämligheter och det har vi gjort i etapper under några år nu. Renovering ska göras långsamt och med känsla är min fasta övertygelse.

Vi har, vad vi kallar, vår egen hussnickare. Vi har hittat en byggfirma med intressre för det gamal hantverket och vi anlitar dem med förutsättning att vi får "vår egen hussnickare" som vet precis hur vi vill ha det. Han dyker punktligt upp klockan 7 på morgon. Hoppar ur sin bil, börjar jobba, samtidgt som vi har vår dagliga överrapportering. Han förstår vårt intresse för det gamla, han vårdar vård gårds själv med den respekt som vi anser den behöver och vi litar på honom! Det är vansinnigt viktigt. Vårt hus är ju vårt hem och en del av oss.

Igår kom han så uppkörande på gården kl 6.55 efter en tids byggpaus och han var varmt välkommen. Det är dags att ta itu med huset hjärta, salen. Nu ska den få tillbaka sin värme och sin själ. Bort med parkett och gipsat tak. Ut med 60-talens funkisfönster. Vi vet inte vad som väntar under alla lagren materiel som byggts på under tidens gång men vi är övertygade om att nu ska salen få andas igen!

Så, igår kväll kom vi hem till den första ljuva nyheten. Under lagren med innertak fanns det faktiskt där. Det ursprungliga brädtaket. Ljuvliga breda plankor i hela längder i långa rader. Redo att borstas av och bättras på med en gammal traditionell linoljefärg.

Det är som om huset får luft igen!

Taggad till tusen

Det är tisdag idag och i vanlig ordning innebär det virtuellt möte i husmorsskolans ny syförening. Det brukar vara många projekt på gång så gå in via länken och kolla!

För två veckor sedan var jag så himla sugen på att testa något nytt. Jag skickade ut en önskan om tips och pepp och fick så himla bra svar! Tack så hjärtligt! Efter det fixade jag:

- Medlemsskap på ravelry.com. (vilken fantastisk sida!)
- Laddade hem mönster. Det blir en kortärmad kofta som andas 50-tal.
- Fixade fram stickor.
- Beställde garn. Ett blågrönt ulligare med det fantastiska namnet Tusinfryds Hverdagsuld. Jag är helt säker på att även om jag aldrig blir klar så kommer garnet att ligga framme som en härlig stämningshöjande inredningsdetalj.


Idag kom så det underbara garnet, med perfekt timing, och nu är jag taggad. Nu ligger barnen och sover fridfullt i sina sängar, jag har krupit upp i soffan, laddat med te och några goda knäckebröd och nu är det dags. Wish me luck! (Det lär komma mer rapporter, och frågor och behov av pepp....)

Så kom hösten...

...med sjunkade temperaturer och kalla vindar. Med mörkare kvällare och dimmiga morgonar.

För oss kom glädjande nog också den numera traditionella äppelleveransen från våra kära vänner och tillika husleverantör av äpplen, Micke och Caroline! Tack snälla ni, som i flera år nu försett oss med fina, närproducerade, ekologiska äpplen så vi kan bunkra upp i matkällaren med äppeldricka och äppelmos.

När jag gör äppeldrickan delar jag alla äpplen i bitar (storlek efter ork), häller på vatten och låter de dra i 5 dygn. Sedan silar jag av, rör i socker och häller upp på steriliserade flaskor. Det blir mumsigt det!

I år tänkte jag att jag skulle få ut än mer av det hela så jag skalade äpplena innan och samlade skal och skruttar som jag kokte och fick ut riktigt god saft av (den tog slut på ett kick när barnen väl smakat...), sedan fick äpplena dra till drickat och i stället för att slänga alla bitarna gjorde jag mos av resterna. Allt enligt farmors kokbok från 40-talet. Det fungerade riktigt bra, även om det inte blev det där riktiga stinget i äppelmoset.

Men, man ska ta vara på de gåvor man får och göra det mesta av det! Nu är det dags att fira höstdagjämning och ta vara på den höst som kommit.

Det är så märkligt på något vis.

Genom hela livet har jag alltid älskat att skriva. Det fanns dagböckerna med glittriga framsidor och små metallås (som så klart inte var något problem för bröderna att bryta upp), de egna tidningarna som skrevs på A4-sidor på skrivmaskinen vi fått av mormor och morfar, uppsatser, noveller och drömmar! Det är något visst att få ner sina tankar eller för den delen fantasier på pränt.

Så sitter jag här hemma i soffan, med lite dämpad belysning, några bitar choklad bredvid (eller rättare  sagt så är de redan uppätna...), katten i knät, redo att skriva och...det kommer ingenting! Jag tänkte skriva om den lediga dagen vi haft idag, och om vårt arbete med äpplena vi fått, men hela tiden går tankarna till allt jag tänkt sedan valet i söndags; alla diskussioner jag haft med människor runt mig. Tänkte att jag kanske skulle skriva om det, men så kommer....ingenting och jag börja tvivla på mig själv och min förmåga. Då blir jag dessutom riktigt förbannad! Men vad fan ! Ursäkta språket, men ibland är det liksom bara befogat! Inte ska det väl vara så lätt att skaka om mig, jag som står så stadigt på jorden. Tror att jag är nedgrävd i myllan, på något vis. Så plötsligt skakar ändå hela jag.

Visst är det märkligt på något vis; och ändå inte.

Viktigt

Idag var det dags att ta nya tag! Ut i skogen och tro det eller ej; vi hittade 5 stora kantareller, vilket är att betraktas som en succé jämfört med fjolårets 0.

I sann tillvaratagandeanda åt vi så klart en varsin macka med en varsin stuvad svamp på. Gott, gott i all sin litenhet!

I övrigt har vi ägnat dagen åt att sondera läget bland de politiska partierna i kommunen, plocka hem valmanifest och nu avslutar vi kvällen med en flaska rött, manifeststudier och politiska diskussioner. Seriöst så det förslår, men så är det också val imorgon och det är seriöst!

Jag kan inte nog poängtera vilket privilegium det är att vi får lov att, var och en, uttrycka vår åsikt kring vilka vi vill ska styra vårt land i stort och i smått. Så jag säger det som jag tycker är allra viktigast: vad ni än tänker göra imorgon, så GÅ OCH RÖSTA!!

För övrigt är det logdans på granngården ikväll och vi sitter här i vårt tysta hem, med sovande barn och tycker det känns riktigt livfullt på landet ikväll. När jag blundar, smuttar på vinet och hör musiken känns det till och med lite kontinentalt. Lite.....

Fredagsbilden

Sönerna har beställt grillade kycklingben till kvällsmat. Jag har bestämt grillade rotsaker och aioli till och konstaterar:

Lycka är hemodlat och ekologiskt!

Salig äro den som njuter är nog inte riktigt rätt citerat, men just nu känns det helt rätt!

Nu håller vi fredag och önskar trevlig helg!

Drömmer om lammull och söker pepp.

En hobby är en friskfaktor som ofta nämns när man talar om sjuklighet. Det har väl ingen missat.

Idag är det tisdag och min hobbykväll. Det är nämligen virtuellt möte i Husmorsskolans Nya Syförening. Ikväll tänker jag pyssla med ett projekt jag startade i somras. En matta till minste sonen. Store sonen har fått en sedan tidigare. En virkad trasmatta.

Det är ju faktiskt tokroligt att virka med trasor. Det blir ju liksom något av det snabbt och det blir både snyggt och riktigt mjukt och skönt att gå på. Jag river ca 1 cm breda trasor av bomullstyg och så virkar jag stolpar helt enkelt. Den första blev rund och denna nya ska bli rektangulär så nu virkar jag vars fram och tillbaka. Där jag har fått skarva trasorna har jag helt enkelt knutit en knut. Det är ju kanske inte så sofistikerat men jag tycker det ger en snyggt slarvig och robust känsla.

Fast idag är det mer utav en kamp (mer än den vanliga mellan mig och katten). 

Jag är nämligen toksugen på att göra något annat. Jag skulle så gärna vilja kunna sticka mig en tröja! Majas inlägg från förra veckans symöte gjorde mig än mer sugen. Jag önskar mig en sådan snygg snäv 50-talsjumper med kort puffad ärm i vit lammull och med ett sidenband i midjan, som jag kan ha till en snygg kjol med snäv midja och utställd vidd. Jag vill sitta med 

en rosig kaffekopp, några småkakor och sticka medan regnet smattrar på rutan och det kommer jazz från högtalaren i hörnet.

Det är bara det att jag inte har något självförtroende när jag stickat. Så, kära virtuella syföreningsvänner: vilka är era tips? Vad ska jag börja med? (Jag har provat sticka tröjor förr, men de blir alltid för stora, för grova och duger mest till att på sin höjd plocka svamp i...). Har någon tips på ett bra användarvänligt mönster, bra material (för visst är det en materialsport) och framför allt lite bra pepp:-)

Den lilla rosiga koppen.

Så kan jag ju inte låta bli att skriva en liten rad om min känsla för kaffekoppen.

Det är länge sedan jag gick känsla för gott kaffe. Lika läskigt som det kan vara att få i sig en kopp bränt, gammalt bryggkaffe lika ljuvligt är det med en kopp riktigt gott favoritkaffe. Smaken är ju delad men jag gillar ett starkt kaffe med så lite syra som möjligt och ordentligt med fet mjölk i. Mm. Något sött till också så klart.

Men, kaffet ska ju inte bara smakas, det ska ju drickas också och det är där kaffekoppen kommer in. Min känsla för kaffekoppen började när min svärmor gick bort och bohaget skulle tas om hand. Där fanns några kaffekoppar som jag vet att hon höll av och hade pratat varmt om. De värdefulla sakerna skulle lottas och jag hoppades, hoppades, hoppades men tyvärr gick den lotten till äldsta brodern. Jag suckade och konstaterade att jag fick väl leva utan dem. Leva utan dem tills den dag då vi flyttade till Fredskog och äldsta brodern ville komma med en inflytningspresent till den nya gamla fru Johnsson. I en liten kartong låg de, alla de underbara kopparna, nu alldeles mina egna. Fortfarande blir jag lite blank i ögonen när jag tänker på det. Mina älskade koppar!

Problemet är ju bara att jag inte nänns (stavas det så?) använda dem. Kaffet är ju ändå som allra godast serverat i en tunn, liten porslinskopp; på fat och med bra "avdunstningsyta". Med min passion för detta blev vi för bara ett litet tag sedan bortbjudna på "7 sorters kakor- bjudning" till min vän Ida (ge dig till känna i kommentaren Ida, du är värd all uppmärksamhet!!) och fick dricka kaffe ur hennes underbara Carlskrona-servis och äta de godaste hallongrottorna, EVER! Min övertygelse blev inte mindre; kaffe ska drickas ur kaffekopp!

Så, gissa vilken lycka jag kände när en annan kär, kär vän, Sofie, en dag sa: du, Frida, jag har något till dig ute i garaget. Där plockar hon fram de sötaste rosiga kaffekoppar man kan tänka sig. Nu dricker jag mitt frukostkaffe ur min rosiga kopp och tänker på dig, Sofie, min espresso ut farmors Mockakopp (ett annat arv) och tänker på farmor och vid extra speciella tillfällen ur min vackra rosa guldkopp och tänker på svärmor Anna.

För så är det med saker vi ärver (från de som finns hos oss och som inte längre finns hos oss). De får oss att tänka, minnas och ger oss ett sammanhang!

Rakt in i köket med den

Så, för att spinna vidare på föregående inlägg så måste jag bara skriva om ytterligare en skatt jag har fått i mina ägor; mormors och farmors kokböcker!

Både mormor och farmor, de kunde dem. Det finns det ingen tvekan om. De kunde laga mat, baka, sylta, safta och hushålla.

Av farmor har jag fått ärva en tegelsten; en köksbibel; en heltäckande hushållshandbok. Prinsessornas nya kokbok. Nya alltså. Tryckt 1941.

1300 sidor recept med ugnspannkaka (dagens kvällsmat) till helstekta rapphöns och allt däremellan. Smårätter, efterrätter, bröd, bakverk, sylt och till och med en och annan drink. Allt man behöver med andra ord. Det finns enklare instruktioner för nybörjaren, som t.ex. att om man inte har en känsla för hur degen ska kännas när den är färdigjäst (nej, ingen aning) så tänder man en tändsticka, trycker ner ett finger i degen, håller tändstickan över, släpper fingret. Är degen färdig blåses elden ut. Fantastiskt! Det var här ni läste det, det var från Prinsessornas nya kokbok det kom.
Ett helt kapitel i boken ägnas åt hur man kan komponera måltiderna i veckomatsedlar och till det indelat i årstider utifrån tillgång till råvaror. Där har vi en del att lära! Vad sägs om en helt vanlig höstmåndag med:
Frukost - bröd, smör och tomater. Filbunke med flingor. Mjölk, kaffe eller te och skorpor.
Lunch - bröd, smör och ost. Krabb- och grönsakssallad. Financierstuvning (?!) av överblivet höns (från gårdagen), grönsakssallad. Frukt. Mjölk och kaffe.
Middag - kåldolmar, kokt potatis, morots- och äppelsallad. Saftsoppa med gräddmjölk.

Tänk den som hade haft tid och ork för det!

Eller för den delen så kan man ju välja och vraka bland menyerna om man väntar gäster. Vad sägs om:

att starta med nypressad apelsin och grapefruktjuice
Tomatsoppa med ostbakelser tätt följt av kalvfransyska stekt som rostbiff med små glaserade lökar och kokt potatis som sedan avslutas med äpplen à la Belle Marie och kaffe. Någon som vill komma?

Fast det är klart min favorit blir förmiddagsmottagningen (kl 3-5) då man bjuder te eller kaffe. Några sorters små fina kakor, ett par lätta tårtor, vatten, fruktsallad, chokladkonfekt och vin. Det vore något för oss här i byn som har lediga onsdagar det!

Så vad blir då sagt med detta? Jo, jag kan bara inte läsa mig mätt på denna fantastiska litteratur. Kommer du över en gammal kokbok. Ta vara på den! Rätt vad det är så kanske det vankas det Hotch-potchsoppa till lunch.

Ett gäng gamla kläder eller vintage när det är som bäst

Nu är det faktiskt höst och trots att vädret varit alldeles varmt och vänligt är kvällarna de facto kortare och man kan få lov att vara inne och pyssla. Jag gillar växlingen från en årstid till en annan!

Så idag planerar jag för höstens första virtuella symöte med Husmorsskolans nya syförening.

Dagens projekt startade egentligen för flera, flera veckor sedan; veckan innan midsommar. Det var ju först det här med Mormors kläder. Några veckor senare var jag tillbaka igen i mormor och morfars förråd. Mamma och jag skulle hjälpas åt att titta på några saker som antingen kunde vara värt att sparas eller inte, när jag skymtade två ursnygga gamla resväskor högst upp på en hylla. De skulle helt klart vara värda att sparas och var och en kunde välja och vraka så jag slog till. Döm om min förvåning när jag skull få fram och ner dem från hyllan och de visar sig väga bly!!

Döm om min glädje när jag öppnar väskorna och det formligen väller ut kläder! Klänningar, kjolar, kavajer! Plagg efter plagg i sann 60-talsanda. Min anda var närmast himmeln! Vilken lycka, vilka plagg, vilken känsla!

25 plagg fick jag med mig hem och jag kunde börja vädra, välja, sy till rätt passform och använda.

Hela sommargarderoben på en gång!

Kvällens projekt blir att börja på lite höstplagg. Jag har i några veckor nu spanat på en rödmönstrad långärmad bomullsklänning. Mormor var kurvigare och kortare än jag så den behöver sys in en del och just denna vill jag ha lite snäv över livet. Det finns både sidsömmar och sömmar bak så det ska gå. Längden däremot ska jag nog låta vara. Mormor måste varit lite sedlig vid tillfället för användningen och klänningen har nog slutat nedanför knäna. På mig slutar den på ett perfekt, bekvämt avstånd just ovanför knäna. Dock har fållen gått upp på ett ställe men set är ju en bagatell i sammanhanget.

Kan inte säga annat än tack kära mormor. Jag tror nog du anar hur glad jag är för detta, var du nu är någonstans!

Massor av mojänger och molijoxer

Ny vecka, ny månad, ny årstid, nytt liv....nästan i alla fall.

Här hemma är det i alla en hel massa prylar som får nytt liv och därför tänker jag mig denna vecka som arvegodsets vecka!

För några år sedan nu drabbades vi av den stora sorgen att mina svärföräldrar lämnade oss sådär oväntat och mitt i livet. Det är en väldigt konstig känsla att med den sorgen fick vi också ett hem och en fantastisk miljö för våra barn att växa upp i. Livet är konstigt och blir sällan vad man tänkt sig.

Maken och hans bröder delade och ordnade i alla fall med det som fanns i hemmet då. Alltdet där andra som magasinerats på vinden under ett sekel orkade de liksom inte med då och det lämnades med ett (ungefärligt) -om ni ordnar med det så kan ni ta vad ni vill ha av det.

Det är det som jag nu kallar "guldgruvan". Möbler, prylar, mojänger och molijoxer (som barnboksförfattaren sa) och för varje gång jag går där hittar jag nya saker och användningsområden. Jag liksom bara älskar känslan av att kunna plocka fram och använda och uppskatta sakerna som funnits här innan vi. På så vis kan ju alla de som bott är före oss leva vidare med oss (och ibland undrar jag om de inte gör det också....)

Ett smakprov (samtliga fulfot, minsann)

Vackra gamla flaskor från matkällaren.

En sockerskål till saltet.

Ett gammalt sidebord blev skrivbord till sonen, och ett till i köket kanske blir en bra läxplats vad det lider.

Till sist min personliga favorit: min skrivplats. Ett halvcirkelformat bord med låda, en strinberglampa, några antika böcker och massor av inspiration!

I morgon vankas det kläder!

Helig fredag

Fredagskvällar är heliga på något vis. Då gör vi mat, städar undan det allra värsta, och sedan gör vi liksom inte mer. Oftast sätter vi fram något litet gott på soffbordet och sedan sjunker vi ner i varsin soffa med en varsin tidning eller surfplatta. Det är inte ett dugg socialt men ack så välgörande efter en arbetsvecka. Jag njuter då av att läsa bloggar och inspireras av andras väl och ve; mest väl tack och lov.

Det kommer ju inte som en överraskning att jag främst läser bloggar om (här ska ett litet tadaa höras) hem, inredning och kläder. Fast då är det ju inte vad som helst kring dessa ämnen utan givetvis det som har en touch av vintage, svunna tider, loppis, eller vad man kan kalla det.

Så nu sitter jag i vårt nyligen renoverade vardagsrum med fötterna högt, ett glas av lite stärkande karaktär och filosoferar om vilka fynd jag ska kunna göra för att inreda detta rummet. För ett tag såg sedan beskrev Underbara Clara sitt vardagsrum och jag blev helt kär. Så vill jag också ha det! Jag tänker skira gardiner, mörkt drängaskåp, kopparbehållare med gröna växter och ett pendelur som tickar och slår. Varje del för sig med en historia från en svunnen tid.

Där vill jag sitta och fira fredag.

Trevlig helg!

Att slå ett slag....för majonäsen.

Ja, jag tycker faktiskt det är dags! Av många olika anledningar.

1. Jag avskyr att handla. Att klockan 17 en vardag eller än värre klockan 11 en lördag svänga in på storköpets parkering och veta att man ska spendera nästkommande timme med att trängas bland alla andra skyndande människor som alla liksom jag gör sitt bästa för att fundera ut veckans matsedel och komma ihåg allt som saknas, är något av det tråkigaste jag vet. Att dessutom behöva tvinga med sig två söner gör det inte bättre! Så för att undvika detta fyller jag frysen med kött och fisk (fiskbilen kör upp på gårdsplanen och har personlig service var femte vecka, perfekt), och så ser jag till att ha ett gäng basala varor hemma; mjöl, ägg, vinäger, kryddor.... Nu är det ju dessutom säsong för hemmaodlat och det gör ju inte det hela svårare. Idag kunde jag utan att varken planera eller handla plocka upp torsk ur frysen, panera i ägg och mjöl och steka. Plocka upp potatis, morötter och palsternacka ur landet (det inser jag är lite i präktighetens överkant, men dock) och rosta i ugnen. Till sist svänga ihop en vitlöksmajonäs (senap, äggulor, vinäger, olja, salt, peppar och vitlök) och så var måltiden klar.

2. Jag tror majonäsen är världens mest underskattade sås. Det är köpemajonäsens fel. Helt ärligt finns det inte mycket gott med en tjock, blekvit, smaklös köpemajonäs. Jag tror till och med att den kan göra mer skada än nytta för en maträtt. (Förlåt alla köpemajonästillverkare!) Så råd bot på detta; gör en egen, och gör den som du vill ha den. Själv vill jag ha den i flytande konsistens med ganska mycket syra och ett litet sting efteråt. Mmmmm.

3. En majonäs ska göras på ekologiska ägg från frigörande höns på en gård nära dig! Så om vi var bättre på att göra våra egen mat, på ekologiska råvaror från gårdar nära oss så skulle fler kunna livnära sig på att producera sådana varor så att fler kunde köpa dem så kunde världen bli en liten aningens bättre. Bra va!

Så receptet på min variant (i ca mått, jag gör alltid lite hursom)
Blanda 2 tsk Skånsk senap, 1 tsk vinäger, 2 äggulor, 1 liten klyfta vitlök. Häll i olja under kraftig omrörning i en supertunn stråle. Ca 2 dl allt som allt. Smaka av med salt och peppar.

Din variant blir säkert annorlunda!

Det var ju så nära!!!

Jag hade ju nästan vunnit! Bara målrakan kvar och jag hade redan hunnit sträcka upp händerna i luften. Jag menar: jag hade ju redan hunnit ta foto inför blogginlägget och rubikerna var klara! (...och precis här och nu är det läge att en gång för alla göra ett statement: Jag har en ful-blogg och jag tackar Lev mer på mindre-Maria så allra hjärtligast för uttrycket. För jag är liksom alldeles för rastlös, och för lat för att ta fram "finkameran" och ta fina foto och sedan lägga upp dem på datorn för att redigera dem. Jag är bara inte sådan helt enkelt, hur mycket jag än skulle önska det. Det är ju så snyggt. Nej, i stället får ni hålla till godo med mina i farten tagna mobilfoton, och kolla in vackra foton på andra bloggar än den här. Puh, det är alltid skönt att göra statements...)

I alla fall så har jag ännu ett litet mindre projekt på gång här hemma och det är att hitta vegetariska recpt att kunna ta till här hemma. Det är inte så att jag skulle sluta äta kött. Verkligen inte. Tyvärr är jag så otrendig att jag älskar kött! Skulle inte kunna vara utan kött. Dock är jag gärna utan dåligt kött, vattningt kött, antibiotikastinnt kött, kött som transporterats halva världen runt under hur lång tid? Nej, då vill jag hellre ha en lite bank av välbeprövade vegetariska rätter att ta till. 

Kampen består i att jag (som så många andra har jag förstått) lever med en man som bara har en sak att säga kring det hela och det är: och vad i hela fridens namn skulle det vara för mening med vegetariskt, det är ju inte så att man tröttnar på kött direkt! Ja, så är det med det. 

Men, en kamp är till för att vinnas och idag var det dags. Jag gav mig på ett recept som jag fått från Mjölk & Arsenik och hennes temavecka om vegetariskt. Vegoburgare, och det började så himla bra. Burgaren bestod i grunden av kikärtor, kidneybönor och rivna morötter och när jag tog "färsen" ur matberedaren var den farligt lik helt vanlig kalvfärs. Kryddningen var supergod och jag började både känna mig segerviss och fundera vad jag skulle göra med segerns sötma. Sedan kom det till det här med stekningen. Inte lätt, ganska löst. Vad gjorde jag för fel egentligen? Usch då, de första blev visst reserverade modern i familjen. Ja, ja, men detta löser sig nog om jag bygger burgarna innan och visst de blev himla snygga och smaken var super, men så vara det det här med konsistensen. Det var nog inte så lyckat att så där halvt om halvt lova hamburgare som när man biter i den har konsistensen av lös, rå köttfärssmet. Man kan säga att jag snubblade på mållinjen.

Men, kampen fortsätter och tips är välkomna!!! 

För åttonde gången

Vissa dagar finns kvar i minnet för alltid. Som idag, för 8 år sedan. Sitter och tänker och väldigt tydliga bilder kommer fram:

... Jag och min kära, kära vännina som äter frukost hemma i köket hos mamma och pappa.....Stunden i bilen efter frisören när vi inser att vi är utelåsta med kläderna innanför dörrarna.....Timmen vid sjön framför fotografen. (Jag menar hur ofta får man en timme med en fotograf när man är stylad, fixad och lycklig. Kan ju i och för sig inte veta hur det är för er, men inte ofta för mig...) Framför allt stunden då vi i en mindre nervös kollaps brister ut i lätt hysteriskt gapskratt.

-Givetvis den fantastiska Farstorps kyrka och bilden av bänkrad efter bänkrad fulla av leende vänner, nära och kära. Känsla!...Turen med häst och vagn genom vårt kära Farstorp bara jag och maken och en flaska champagne (jag och så kuskarna så klart...)...och så festen...FESTEN! Festen med mat, prat, skratt, musik dans och uppgiften om att bröderna på småtimmarna var uppe och spelade med bandet och kocken som stod som ansvarig på allvar funderade på att bryta säkringen i elskåpet för att få gå hem någon gång.

Jag älskar att kunna fira bröllopsdag!

Sköna söndag

Söndag och, tro det eller ej, det är meterologisk sommar. Har jag hört. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men ändå; sommar!

Så, denna sommarförmiddagen, hivade vi upp barnen i cykelsadlarna, spände på hjälmarna på alla familjens medlemmar (vilket jag måste nämna extra tydligt. Det är liksom en hjärtesak. Ingen frisyr i världen är snyggare än insidan av skallen...) och gav oss ut på tur.

Tog svängen över Farstorp och sedan vidare över Tofta och Tviggasjö innan vi vände hemåt mot Fredskog igen. Klarblå himmel, skir grönska, solande människor på nyligen vårstädade verandor, fotbollsspelande barn. Jag tänker på om deg kan vara så att det är den vackraste cykelvägen som finns, men inser så här i efterhand att skönheten nog sitter i känslan, men ändå; det är nog den vackraste. Tänkte också att jag borde tagit med kameran för att kunna lägga upp sådana där vackra bloggbilder, men tyvärr, sådan är jag nog inte. Det blir till att hålla till godo med mobilfoto i farten. Mest för känslan...

Vad tycks?

Som om det inte var nog tog vi bilen in till stan på eftermiddagen och gick på fik i hembygdsparken. Ett favoritställe. Ett sådant ställe där det känns som man är och hälsar på någon god vän. Kaffe och och glass och så ett spontant möte med vännersom gav mig då mycket pepp att jag nästan svimmade! Så nu går jag fortfarande runt på all energi från idag!

Tidig sommar åt folket!!

Den politiska debatten del 1.

Länge, länge har jag velat lägga om ett litet inlägg i den politiska debatten, men liksom inte fått ner de snurrande tankarna till ord.

Så snubblade jag över en UR-dokumentär (eller vad det kallas) med underbara Underbara Klara och nu behöver jag inte skriva längre utan lägger rätt och slätt ut länken. Oj så enkelt och tack så hjärtligt!

http://urplay.se/Produkter/180676-De-obekvama-Underbara-Clara

Det kommer säkert mer på ämnet, men nu är det dags att ta itu med den soliga morgon, den klarblå himlen och den friska luften!

Stängt pga förverkling av dröm.

Det började med min längtan efter kläder i vintras. Inte bara kläder utan de där välskräddade kvalitetskläderna som håller och håller och inte de där som man kastar efter 4 tvättar när de inte håller formen längre. Så fick jag ju liksom det det där meddelandet från mormor där hon nu är och så började tankarna rulla. Jag sydde ett plagg, och ett till, och så fixade jag till mormors kläder till perfekt passform och bara kom på att jag glömt hur oerhört tokroligt jag tycker det är!!

Så är det ju det där med att följa drömmar och våga leva och chansa och hej och hå.... Så minsann så vågade jag anmäla mig till en kurs i tillskärning och mönsterritning. (Huga är väl något jag tänker då och då...)

Så nu sitter jag här mitt bland infodringar och bystmått och stusslängd och konstruktionslinjer och vart tog suddig vägen och j*kla katt gå ner från mitt mönsterpapper och tyger och knappnålar och tänker att kanske kanske kanske kan en liten, liten dröm slå in.

En gång beroende alltid beroende..?

I mitt tidigare liv, det vill säga, när jag och min man levde ensamma i en hyreslägenhet i Malmö utan barn, trädgård, gård…. och med all tid i världen sydde jag mycket. Ja, kanske inte mycket, men i alla fall så att jag hade ensamrätt på mina festklänningar vid festliga tillfällen och lite annat smått och gott.

Sedan kom ett annat härligt liv emellan och jag glömde bort min lilla sypassion. Sedan kom min längtan efter snygga kläder; och Jenny Hellströms bok; och Husmorsskolans Nya Syförening; och mina kära vänner som glatt går med på att följa med in i cycirkeln och jag är fast!

Känslan av att bre ut ett nytt härligt tyg över bordet och dra med handen över det för att släta ut det. Precis så hårt att luften under pressas ut men tygetinte veckas. Nålar som går genom silkespapperet. Den vassa saxen som skär genom tyget. Schschi schschi schschi. Aaaah! Symaskinens motor och knappnålar som då och då faller i marken. Tystnad, koncentration.

Varje kväll har jag ägnat åt att kolla mönster, kolla tyger, klippa och sy. Är jag inte aktiv tänker jag och är jag inte vaken drömmer jag. Beroende?

I dag är det så symöte (Kolla här vad som händer) och mina pågående projekt är som följer:

Så blus av en gammal avdankad förfärlig klänning men med ett vackert tyg. Jag följer Jenny Hellströms bok Sy! Från hood till skjortklänning och hennes råd om återbruk. Tyget i ”kjolen” till blusens fram och bakstycke och ovandelen blev till ärmar. Jag, plånboken och världen är nöjda. Så här såg klänningen ut innan, bild efter kommer senare

Sedan kan jag ju alltid färdigställa ytterligare en liten tröja till sonen. Jag tog en av hans favorittröjor och ritade av mönstret. Framsida, baksida och ärmar. Jag sydde upp en prov i jersey och den blev så bra att jag bara vill sy mer och mer och mer! Det finns ju oändligt fina barntyger att välja mellan.

Visst är det väl bara fantasin och vår egen självkritik som sätter gränser!

------------------------

Lite tid senare..... Lite klurigt var det allt att få till, och behöver verkligen tips på att få till snygga sömmar i elastiskt tyg utan overlockmaskin! Men nu får det vara bra!

Mormor hade stil

För några dagar sedan Googlade jag runt och hittade sidan www.mormorhadestil.se. En sida som hyllar modet för några årtionden sedan. Det snygga, väldressade modet; med stil och kvalitet i fokus. Det fick mig att bara längta efter just snygga, originella, stilfulla kläder. Var får man det ifrån utan att behöva lägga ut en förmögenhet?

Tja, sy själv tänkte jag och beställde Jenny Hellströms bok Sy! Från Hood till skjortklänning. Mer om det senare.

Tänker på min mormor då. Jag minns när jag var liten och tittade på tavlan med det färglagda fotot av henne som brud. jag tyckte hon var det vackraste jag någonsin sett. En vit klänning,  runt ansikte kantat av kolsvarta lockar och med röda läppar. Så snygg!

Hon var liksom en ärtig kvinna. Hon var modern och trots att de bodde på landet hade hon körkort och jobbade på kontor inne i staden. De reste över världen jämt och ständigt. Europa, Afrika och Asien och hade visst en engelskakurs på LP i sina gömmar. Kamera hade de ju så klart tidigt och på de där svagt färgade diabilderna står mormor där, i kappa, hatt och med en liten väska till. Snyggt och väldressat!

Så, tro det eller ej, men mamma ringer när hon håller på och rensar och går genom mormor och morfars gamla saker. - Vill du komma och kolla i källaren. Där hänger lite av mormors gamla kläder. Där kanske är något du tycker är kul!

Om jag tyckte något var kul?? Jag låter bilder tala så fort internet ökar farten. Tills dess njuter jag av att prova min röda vårkappa, blåa ullkappa, svart/röda A-linjeformade klänning osv.....

Bättre göra något på sitt eget sätt än göra ingenting alls

Vantar blev minsann godkända.

De blev till och med så populära att yngste sonen prompt ville låna dem när vi skulle in i mataffären. Sedan blev de för varma förstådd och de hamnade i kundvagnen. Sedan blev det så klart lite stressigt vid kassorna, och på parkeringen... Tack och lov att de låg kvar i vagnen när jag sprang tillbaka....

Det var det och idag tänkte jag minsann slå ett slag för hemmalagat! Jag är inte någon matlagningsexpert men jag tycker om att prova mina gränser. Många gånger tycker jag att matlagning ska göras så himla svårt. Vi ska ju rädas lite att laga mat och visst på det viset säljs ju mer halvfabrikat..... (Nu var jag synisk). Dessutom vill jag hemskt gärna veta vad jag äter och själv avgöra vad jag stoppar i mig.

Så för någon vecka sedan stod jag i affären och skulle välja pasta. Ekologisk helst och då ser jag det här speciella erbjudandet "pasta med ägg". Den enda sorten. Tänk; i min fantasi var det alltid ägg i pasta men visst; det förstår jag ju att det inte kan vara med sådan hållbarhet. Tanken på att göra egen pasta känns ju dock väldigt främmande, för mig i alla fall.

Tills idag! Sagt och gjort, fram med ingredienser och recept. 

1 ägg, 1 msk vatten, 1 msk olja , 1dl durumvete, 1 dl vetemjöl och salt. Jag blandade och knådade och "hepp" en st pasta deg färdig. Under 10 minuter. 

Degen fick vila i kylen 20 minuter. Sedan till the tricky part: att kavla. Så jag kavlade; som pepparkaksdeg ungefär, kanske lite tunnare, och sedan på det med den där, vad heter det, typ pizzaskäraren till tunna remsor. Ja, det tog väl ungefär 10 minuter det med, på sin höjd.

Sedan fick de vila där tills vattnet kokat upp. 2 min i vattnet och klart!!

Pastaspecialister gråter väl när de hör detta, men som sagt jag gör hellre något på mitt eget sätt än ingenting alls, och gott blev det! 

Mer färsk pasta åt folket!

Om konsten att göra klart, eller när kylan kommer vill till och med den late vara varm om händerna...

Syföreningsmöte idag! Kolla in här

Snygga, dyra, designade skinnhandskar i en nätt modell. Vilken dröm! Det är en verklighet för många men inte för mig. Jag har nämligen en otrolig ovana att förlägga vantar. Jag vet inte om jag någon gång haft ett helt par kvar till säsongen efter (men många olika halva par och ibland misstänker jag att de olika hälfterna dyker upp lite varstans var för sig). Dyra handskar är med andra ord inget alternativ för mig, bara att inse.

Så läste jag att blogginlägg om det där med vad funktionskläder egentligen innehåller och tänkte att: tja, jag känner mig inte beredd att offra mina barns bekvämlighet i frågan men själv kan jag väl prova ett par yllevantar i stället. Jag hade ju dessutom kvar ett nysta ekologisk ull från raggsocksstickningen innan jul. Jag hade i och för sig inget mönster och har inte gjort det förr, men hur svårt kan det vara??  En raggsocka utan häl med tumme... Ungefär.... Lite svårare, kanske...

Med gott mod gick det bra, till tummen... Sedan är det ju det där med att göra det sista. Fast då kom äntligen vinterkylan till Fredskog och nöden har ingen lag, så nu är det dags! Annars blir denne late kall om händerna!

Jag la upp 32 maskor på strumpstickor och stickade resår ett tag. Sedan ökade jag med en maska per stickade och stickade räta maskor rätt och slätt till det var dags för tumhålet. Då maskade jag av 2+ 2+ 2 maskor vartannat varv och sedan la jag till motsvarande igen och fortsatte sticka på till vanten var klar.... Sedan tog jag upp maskor runt hålet och stickade själva tummen och resten kommer.... Det är inte det snyggaste men det är inte barnens dagisteckningar heller; ändå är de de allra vackraste i världen! Som allt annat egentillverkat...

Min bekännelse är klar...

Med jämna mellanrum så råkar det hända mig. Något som gör att jag börjar fundera eller börjar göra, och sedan ju mer jag funderar eller gör desto mer måste jag fortsätta och så är jag fast. Det är ofta då jag får små insikter om livet, eller om mig själv eller om det kanske är samma sak….

Nu har det hänt igen och det började i tisdags eller var det kanske i onsdags. Det var då när jag gick med i Husmorsskolans Nya syförening. Det var då som jag återupptäckte min skaparlust. Det var då det började välla upp inom mig! Det uppdämda behovet av att skapa, med mina egna händer, med min egen kraft. Jag blir liksom lite manisk i mitt sökande efter nya projekt att sätta tänderna i, eller händerna rättare sagt. Vad kan jag sticka, virka, sy, skapa??? Med vad och till vem??? (Jag har sagt det förr och säger det igen: det kommer att komma en tid då mina söner kommer skämmas över mig….. men än så länge…!)

Det finns en väldigt stor fördel med att handarbeta på kvällarna i stället för att exempelvis titta på TV. (Tänk: sovande barn, en soffa, en kopp värmande te med några godsaker till, maken som snickrar med något på avstånd, och något i händerna). Man hinner nämligen tänka så mycket. Det är då jag kommer på tanken: Jag är en husmor. Jag är född till att vara husmor. Hur töntigt, omodernt, ofeministiskt (eller inte) eller otroligt det än må vara så är jag en husmor!

Jag har ett klart minne från innan jag började skolan och jag hade fått garn och stickor av mamma och kunde inte äta middagen fort nog för att komma in och sticka. Jag minns fortfarande chocken över hur fult det jag stickade blev, fast jag hade haft så roligt när jag gjorde (tänk att det kan kännas så ibland fortfarande…) Trädgårdsland fick jag av min mamma och tyckte det var riktigt rolig att både snoppa jordgubbar och bönor. Sylt och saft, jag det minns jag inte ens när jag började med, men jag minns den sommaren när jag var ensam hemma och föräldrarna var bortresta under högsta jordgubbssäsong. Som jag plockade och syltade, frös och glassade. Det kunde ju inte förfaras.

Så, min bekännelse är klar och tydlig. Jag är en husmor och från och med nu tänker jag vara dödligt stolt över det!

Tjugonde Knut och julen har dansats ut!

En dag för tidigt förvisso, men med besked!

Idag var det nämligen julgransplundring i Bygdegården i Farstorp. Fritt fram att komma och det gjorde folk. Från nyfödd till, ja man ska ju inte skriva ut ålder, men vitt lockigt hår och käpp. Så en bygdegård, högvis med barnfamiljer, engagemang och så en julgran, musiker, kaffebord och godispåsar. Allt till det facila priset av lite bjud på dig själv och ett frivilligt bidrag. Det är underbart att det inte är svårare än så!

Så med ordentligt med dans i kroppen och barn som kraschat djupt ner i sängarna efter att varit högt uppe på sockerrrusets moln kraschar jag själv i soffan en stund och konstaterar att en sådan här dag (liksom så många andra dagar) att det finns inte en bättre plats att bo på.

Mitt år i år

Började skriva på temat planer för året men usch vad det blev trögt, trist och tråkigt. Bara till att sudda, börja om, lika trist..... Jaha så kan det vara ibland. Nej, jag ger minsann upp och gör något roligare....

När gammalt får liv

Som sagt: hösten i Fredskog gick till sjukor och bygge, bygge, bygge. Vi har byggt om och börjat inreda det som tidigare var vinden; eller rättare sagt från början var gårdens sädesmagasin. Allt eftersom åren gått har vinden fyllts på med diverse gamla möbler, prylar och tja saker helt enkelt. Maken har flyttat, gått genom, rensat och rotat.
En kväll var det den stora kistan som han gått genom och han kom ner och sa sådär i förbifarten att: du, där var en del typ lakan och så som jag la in i sovrummet.
Behöver jag säga att här var någon som gick igång och också satte igång... att inspektera. Skatten! Där fann jag nämligen bland annat underbara, gamla, tjocka, vävda linnehanddukar. Fortfarande på rulle. I perfekt färgnyans till vårt alldeles nya kök! Att bara hålla i dem var ljuvligt! Tillsammans med dessa låg några andra handdukar med min svärmors flicknamns initialer påbroderade. Vågar jag gissa att hon skulle sytt fler min kära svärmor, kanske med sina nya initialer. Är det till och med hon som vävt dem?
Hon finns ju inte här hos oss längre så jag kan inte fråga, men hon blir i allra högsta grad närvarande!

Nu när lugnet efter alla helger lagt sig är det alltså dags för mig att göra det som jag bara måste. Klippa dem, fålla (för hand så klart) och brodera in mina egna initialer. De är ju liksom som gjorda för det, och för vårt nya kök.

Innan jul upptäckte jag också ett helt annat fantastiskt fenomen. Husmorsskolanoch dennes virtuella syförening. (Mer om detta lär komma) Så vad kan vara bättre än att våga ta sats, gå med och börja brodera!

-------------------------

 
Konstaterar att det är mer slitsamt att läggs in en bild på bloggen via mobilen än att sy för hand....