Någon gång en bit in på 1900-talet byggde man så till ett undantag, en del av huset där den äldre generationen kunde bo när den yngre generationen tog över. Då slog man upp en dörr i den ena lilla kammaren så man kunde gå genom till ytterligare två rum med en liten kokplatta och så en liten kammare ovanpå. Huset blev betydligt längre och fick två ytterdörrar.
Nu har vi flyttat in och får lov att äga den ett tag och därmed sätta vår prägel på den. Vi har som mål och dröm att återinföra 1850-talets charm fast med moderna bekvämligheter och det har vi gjort i etapper under några år nu. Renovering ska göras långsamt och med känsla är min fasta övertygelse.
Vi har, vad vi kallar, vår egen hussnickare. Vi har hittat en byggfirma med intressre för det gamal hantverket och vi anlitar dem med förutsättning att vi får "vår egen hussnickare" som vet precis hur vi vill ha det. Han dyker punktligt upp klockan 7 på morgon. Hoppar ur sin bil, börjar jobba, samtidgt som vi har vår dagliga överrapportering. Han förstår vårt intresse för det gamla, han vårdar vård gårds själv med den respekt som vi anser den behöver och vi litar på honom! Det är vansinnigt viktigt. Vårt hus är ju vårt hem och en del av oss.
Igår kom han så uppkörande på gården kl 6.55 efter en tids byggpaus och han var varmt välkommen. Det är dags att ta itu med huset hjärta, salen. Nu ska den få tillbaka sin värme och sin själ. Bort med parkett och gipsat tak. Ut med 60-talens funkisfönster. Vi vet inte vad som väntar under alla lagren materiel som byggts på under tidens gång men vi är övertygade om att nu ska salen få andas igen!
Så, igår kväll kom vi hem till den första ljuva nyheten. Under lagren med innertak fanns det faktiskt där. Det ursprungliga brädtaket. Ljuvliga breda plankor i hela längder i långa rader. Redo att borstas av och bättras på med en gammal traditionell linoljefärg.
Det är som om huset får luft igen!
