Genom hela livet har jag alltid älskat att skriva. Det fanns dagböckerna med glittriga framsidor och små metallås (som så klart inte var något problem för bröderna att bryta upp), de egna tidningarna som skrevs på A4-sidor på skrivmaskinen vi fått av mormor och morfar, uppsatser, noveller och drömmar! Det är något visst att få ner sina tankar eller för den delen fantasier på pränt.
Så sitter jag här hemma i soffan, med lite dämpad belysning, några bitar choklad bredvid (eller rättare sagt så är de redan uppätna...), katten i knät, redo att skriva och...det kommer ingenting! Jag tänkte skriva om den lediga dagen vi haft idag, och om vårt arbete med äpplena vi fått, men hela tiden går tankarna till allt jag tänkt sedan valet i söndags; alla diskussioner jag haft med människor runt mig. Tänkte att jag kanske skulle skriva om det, men så kommer....ingenting och jag börja tvivla på mig själv och min förmåga. Då blir jag dessutom riktigt förbannad! Men vad fan ! Ursäkta språket, men ibland är det liksom bara befogat! Inte ska det väl vara så lätt att skaka om mig, jag som står så stadigt på jorden. Tror att jag är nedgrävd i myllan, på något vis. Så plötsligt skakar ändå hela jag.
Visst är det märkligt på något vis; och ändå inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar