Jag är ju så stolt...

...så jag skulle kunna falla isär!

Du, som redan nu, blir lite irriterad behöver nog inte fortsätta läsa för jag tänkte berätta vad som gjort mig så stolt!

Jag har nämligen gjort egen pasta; på gamla potatisar! Gamla potatisar som är det tråkigaste som finns. Som vi av samvete sparar i kylen tills de blir alldeles smetiga och sedan ändå måste kasta. Dessa små raringar pressade jag, rörde ut med ett ägg, mjöl och parmesan. Bakade ihop, rullade ut, delade och kastade i kokande lättsaltat vatten på sant husmorsmaner. Vips, så flöt små pastafingrar upp till ytan 1 minut senare. Otroligt.

Till det koktes en egen pastasås på tomater, lök och vitlök och som pricken över i:et; resterna av 29 kronors kasslern!

Det var nämligen så att i söndags inhandlades fil, yoghurt, leverpastej, mjölk, grädde och så 29 kronors kasslern. Så bestämde jag att vi skulle ta en hel vecka till att bara äta från frys och skafferi. Kan tyckas banalt och vardagligt för alla er ordentliga, men exceptionellt för oorganiserade, lata och impulsiva jag. Men, man ska inte ge upp i för väg och nu vet jag att vi lyckas: leva en vecka på all sparad mat vi har lagrad i frys och skafferi.

Blir ju så stolt så jag skulle kunna falla isär.

Även det fulaste bröd...

Nu har jag plötsligt ett förslag på brödbak, tänka sig!

Sätt en stor skål på golvet och två baksugna småkillar bredvid. Blunda för tankar som att golvet kan vara smutsigt eller för den delen kan bli smutsigt. Tänk i stället på att ingen kommer att trilla i golvet. Häll 6 dl fingervarmt vatten i skålen. Låt små fingrar smula i ett halvt paket jäst och rör om. Häll på sådär ungefär 14 dl mjöl av varierat slag (ex 5 dl graham och 9 dl vetemjöl) och någon tesked salt. Rör runt med elvispens degkrokar tills ni tröttnat (och det blivit en någorlunda deg. Själv vill jag ha den lite kladdig...) Häll i lite gott som passar små och stora; solrosfrön, oliver, nötter....

Ställ på jäsning 2 timmar eller till rätt läge. Häll sedan upp den kladdiga degen i någon brödform eller gryta eller kastrull eller... Låt jäsa lite till och sedan in i ugnen. 200 grader en 20 minuter eller så. 

Så vad försöker jag säga med det? Tja, varför göra det så svårt att man inte bara vågar chansa, prova, träna och lära. Det värsta som kan hända är ju att det blev en rolig stund men brödet fick åka i soptunnan. Det bästa är att det blev en rolig stund som följs av lång rad langning av rykande heta brödskivor drypande av smältande smör. Mer brödbak åt folket!

Även det fulaste bröd blir gott när det bakas med lite kärlek.

Vi skulle ju vara lite mer medvetna.

Ja, så försvarade maken sig när jag ifrågasatte hans inköp av billig dansk kassler. Vi ska ju vara lite medvetna och kostnadseffektiva; den kostade bara 29 kronor kilot.
Ja! Det var ju precis så jag......inte menade!
Det är möjligt att detta gäller all kassler jag har inte undersökt så noga, men alldeles särskilt billiga danska kasslern innehöll förvånande nog 90% kött. Ursäkta mig, tänker jag då (eventuellt i min okunnighet) men om en köttbit bara är 90% kött vad är resten då? Jo: vatten, stärkelse (nativ och modifierad, E450, E451, E407, torkad glukossirap, druvsocker, animaliskt protein, E250, E301 och så lite rökarom minsann. 10 %, det är 1/10 det...
Nej tack,  tänker jag då och känner mig än mer beslutsam. Jag måste nog börja koka min skinka själv.
Kasslern då? Ja, nu har ju den här livskrisen (eller vad det är) fört med sig beslutet att inte slösa och grisen har ju inte satt livet till för att slängas så en gratäng fick det bli. Fast efter den lusläsningen av innehållsförteckningen blev det mest till rester. Katten däremot; han brydde sig inte om 10% tillsatser.

Det svarta guldet

Igår gjorde vi det! Jag och store sonen gav oss ut i skogen för att leta svamp. I ärlighetens namn ska det sägas att vi är lika mycket nybörjare båda två. Jag önskar så att jag kunde gå ut där i skogen och sedan komma hem med den där hela kassen med prunkande kantareller, trattkantareller och Karl Johan. Det verkar ju helt underbart; och gott; och perfekt att spara och slippa köpa champinjonerna i affären för resten av året. Jag inser dock att jag inte vet var jag ska leta. Jag inser att det enda jag vet hur det ser ut är vanliga kantareller, allt annat är okänd mark. Jag inser till och med att jag inte vet om det är rätt tid än, eller har det varit? Kunskap mottages å det tacksammaste! (Är det dessutom någon som vet något gammalt, hemligt ställe i Fredskog så får ni gärna viska det i mitt öra…..)

I alla fall gav vi oss ut, chansade, tog oss över stock och sten och hittade… inte en endaste svamp. Jag suckade sonen hoppade lyckligt från stock till sten och över gren och tillbaka.

Vi bestämde oss för att strunta i projektet och promenera den gamla övergivna vägen hem. Vägen som förr användes frekvent men som idag knappt är två hjulspår mellan gärdsgårdarna. Förr upptrampat idag uppväxt. Så pekar sonen in åt sidan av åkern och säger: -mamma vad är det för stora bär? Vilken lycka! Vi hittade Fredskogs svarta guld! Buskar dignande av stora, svarta, ljuvliga Björnbär.  Ännu inte funna av några andra och då gäller det ju att passa på. Plocka, plocka, plocka.

Helt ärligt är jag ju mer utav en bärmänniska än svampmänniska så lyckan är gjord! Här vankas bästa frukostmarmeladen!

Leva mer för mindre - avstämning

Då är vi (eller kanske mest jag) igång. Projekt Leva mer för mindre. Idén som jag fick av bloggaren Maria på just bloggen Leva mer för mindre. (Se länken vid sidan, läs och inspireras!) Nämligen Leva mer, dvs äta bättre och mycket godare, vara mer närvarande, till en billigare peng, så att jag kan jobba mindre för att få in pengar, för att leva mer, dvs äta bättre och godare.... Ja, ni förstår! Mindre tillsatser, mer från grunden. I alla fall lite grann...

Första veckan i projekten har inneburit:

- Det sista brödet från affären är uppätet (förutom en liten rest i frysen, man vet ju inte om maken/barnen överlever mina nybakat bröd...). Grahamsbröd och plattemackor har provbakats. Inte alls tokigt minsann. Vi får se hur det går. Entusiasmen är hög i alla fall.

- Det köptes inga några hekto lösgodis från det digna men relativt kostsamma sortimentet i den lokala nöjesbutiken. Nej, i stället kokade jag och sönerna choklafudge. Socker, grädde, kakao, sirap och smör. Visst är det pretentiöst, men dessa läckerheter... Så gott, så gott. Med tanke på att sönerna inte får äta dessa E-nummer fyllda färgämnesbomber till vardags (det är bara jag som göadeligen vräker i mig) så var glädjen stor och entusiasmen än högre!

Inte så mycket vi gör, men tanken är stor och någonstans måste vi börja! Fortsättning följer (hoppas jag.)

Denna ljuva fröjd

Rabarbercurd! Denna ljuva fröjd! Len som sammet i gommen och så plötsligt stinger den till i smaklökarna och salivet rusar till och ropar på mer, mer mer!

Mitt i bästa rabarberskörden i månadsskiftet maj/juni så hade vi den otäcka smaken att renovera köket. Det gamla ut, en liten kokplatta i vardagsrummet i väntan på att det nya skulle komma in. Det fanns med andra ord inte direkt rum för det stora rabarberkoket. Så jag syltade upp lite för husbehov och sedan fick det bli några kilo i bitar ner i frysen.

Tack för det! Det innebär att jag nu kan plocka upp lite i taget och med gott samvete göra curd av det. Curd har ju inte samma hållbarhet som marmelad eller saft så det blir ju inte så stora mängder i taget. Fast det är klart; jag har aldrig varit med om att en curd finns kvar efter att hållbarheten antas vara slut...... 

Vägen dit må vara lång

-Vad är väl som egen skörd?

Nu är jag där (och här) igen. Jag sitter här med mina tankar, drömmar och funderingar. Någonstans här inne i mitt inre kan jag ändå samla alla dessa tankar till en och samma dröm. Det går att läsa om den här och här till exempel.

De senaste veckorna har små tankemoln bara surrat, snurrat, surrat och snurrat ige. De dyker upp och så försvinner de just precis när jag trodde jag fått tag på dem. De säger:

-Borde inte jorden på vår gård ge oss mer än bara bete till hästar........ -Ska livet innehålla vakna, jobba, äta, sova, vakna, jobba, äta, sova....... -Ja, och så handla, äta, kasta, handla, äta, kasta. ..... -Vad vill jag med just mitt liv, egentligen?

Ja, tankarna följde med mig till min första dag på jobb efter 4 härliga semesterveckor. (Finns ingenting att klaga på här inte). Jag kan säga att jobbmoralen inte var på topp där efter lunchen (på hemodlad sallad) och så där förstrött greppade jag en tanke och googlade: självförsörjning.

Det var där och då det hände! Jag träffade Maria Österåker. Ja, träffade ju inte personligen så klart, men jag blev fullkomligt träffad! Jag är fast! Jag är förlorad! Jag är kär! (ja, alltså inte så bokstavligt, maken är fortfarande föremålet för denna kärlek).

Tankarna fördubblas för var minut! De blir kanske inte klarare, och definitivt inte enklare, men tusenfalt mer inspirerande.

Vägen dit må vara lång, men den som inte börjar gå kommer inte heller närmre.