Hösten kom sent om sidor. Hos oss kom den med besked; med snickare, sinuit, Simone och avslutade med Sven sådär lagom till advent. Så snabbt gick det.
När livet plötsligt blir så där, vad ska man kalla det, fullt, så är jag ändå glad att jag har förmågan att prioritera lite. Där ligger internetuppkopplingen långt ner på listan! Så, sorry, blogspot, facebook och liknande: ni blev bortprioriterade framför barn, sjuk make, och snickarservice.
Jag tycker väl ändå att det här med snickeriet är värt att nämnas. Vi har nu bott på gården i 3,5 år. Redan innan vi flyttade hit hade vi gjort upp planer på hur vi skulle renovera huset. Vilken tur att vi skyndade långsamt! Då hade det inte blivit så som nu, det står klart och tydligt.
Huset är sisådär strax över 150 år gammalt. Det har stått pall för många höststormar innan Simone och Sven! Blixtar och dunder, hagel, regn och sol. När vi nu gläntar på ytan och tittar in i dess stomme så är det i ett utmärkt skick! 160 år senare. Så, nu när vi bygger och renoverar tänker vi då inte göra det i sämre skick än så. När stormen viner och regnet piskar om 150 år då ska minsann huset stå lika pall som idag. Dessutom ska de som gläntar på ytan då få ta sig en funderare kring om det där är byggt senare eller om det kanske kan vara gammalt original….
Så vi tänker så här: plast och annat konstgjort material? Nej tack! Trä, sten och annat traditionellt material är hur välkommet som helst. Det ska låta donk och inte klick när man tappar något i golvet. Nytt? Ja, när det behövs men alltid enligt gammal sed. Gammalt? Allra helst, vad slår känslan av en gammal yta nedslipad av tidens tand och folkets slit.
Hösten har alltså gått och vår fantastiske hussnickare har hamrat, spikat, sågat och filat fram en risalit enligt gammal traditionell ritning. Vi har fått en ovanvåning med träplankor till golv och väggar isolerade med tidningspapper (i en aningens mer raffinerad metod än för 100 år sedan). De gamla ytterdörrarna som i många, många år legat på hönshusets vind (troligtvis för att ingen orkade göra något annat av dem, tack och lov) har nu fått se dagens ljus i en ny renoverad skrud och fick bli kronan på verket i höstens renovering.
Nu håller snickaren vintervila och honom får vi se igen till våren. Maken däremot ser vi inte röken av numera. Nej, han håller till uppe på nya övervåningen och spikar pärlspontspanel och talar sig lyrisk om alla fantastiska egenskaper linoljefärger har.
Jag däremot tänker hålla julefrid. Julefrid är vad det ska bli!
