Jag är uppvuxen i en kaffedrickarfamilj. Frukostkaffe. Förmiddagskaffe. Kaffe på maten. Eftermiddagskaffe.... Ja, det finns väl inte ett tillfälle där det inte funkar med kaffe. I vår familj är det dessutom så att man dricker kaffe helt enkelt, sådan är inställningen. Så när någon mot förmodan någon gång kommer med ett försynt: finns det möjligtvis något annat än kaffe så tystnar vi, stannar upp och står där med en frågande blick. I den stunden är vi inte dumma eller så, vi bara måste ta en liten stund till att hämta oss från chocken. Det där slaget som slog oss, att man kanske föredrar något annat än kaffe, det tar en stund att hämta sig från.
Sedan dukar vi så klart fram te eller saft eller vad som nu funkar. För, när vi bjuder till kaffe så är det ju egentligen inte automatiskt kaffe det betyder, det är ju synonymt med: vi vill sitta ner en stund med er och bjuda av vår gästfrihet.
Så i den kaffekultur jag är uppvuxen har kaffestunden en central betydelse. Får jag en gäst bjuder jag på kaffe oavsett vilken tidpunkt, jag bara kallar det olika saker: en slät kopp kaffe innan du åker igen, kom på en fika, vi kan väl prata om det över en kopp kaffe, om inte annat kan jag väl få bjuda tillbaka med en kopp kaffe, vi kan väl sätta oss ner och ta en fika, vill du komma med hem till mig på en kopp kaffe?. Vill man dock vara alldeles ännu mer säker så dyk upp halv 10 eller halv 3.Då dricks det nämligen alltid kaffe i det fredskogska hemmet och med eller utan gäster, alla välkomna. Har man fräckheten att komma efter det och säga: tack men jag drack en kopp innan jag åkte hit! ja, då blir jag minsann lite kränkt. Jag vill ju ge av min gästfrihet; jag vill plocka fram mina koppar och min kaffepanna; jag vill sitta ner och dricka kaffe med dig!
Det finns så många svar på frågan om kaffe och tänk bara vad det står för egentligen. Jag menar:
- Vill du ha en kopp kaffe. Tja, en slät kopp på stående fot kan jag väl ta.(Jag känner egentligen inte för att sitta ner och prata med dig, men visst, jag tycker inte tillräckligt illa om dig för att tacka nej. Eller: Ja tack, en snabb kopp hinner jag med. (Jag vill inte dela några hemligheter med dig, men vi kan väl bekanta oss lite).Tack, hemskt gärna, om du har mjölk och socker/ nej, men gärna te. (Jag har höga tankar om dig och vet att jag kan uttrycka mina önskningar utan att du tar illa upp.) Ja, tack, jag tar fram koppar så länge. (Jag känner mig som hemma i din närhet.
Så, vill du veta vilka dina verkliga vänner är: bjud på en kopp kaffe.
Är ni inte vänner så ökar chansen att ni blir det!
fredag 23 november 2012
tisdag 20 november 2012
Man får den uppmärksamhet man förtjänar, eller?
Man lämnar hembyn för några timmar (för att jobba) och så händer detta! Perfekt tycker jag! Klicka på länken och lysnna, läs och begrunda.
Sveriges Radio Veckans ort.
Lika stolt som vanligt blir jag, över mina fina "grannar". Eller kanske lite mer än vanligt till och med.
Sveriges Radio Veckans ort.
Lika stolt som vanligt blir jag, över mina fina "grannar". Eller kanske lite mer än vanligt till och med.
fredag 16 november 2012
Värdig eller inte?
Släktens första fru i Fredskog hette Johanna. Hon var gift med makens farfars far John och de kom till Fredskog någon gång på 1870-talet. Jag har fått höra att hon var en barsk och bestämd kvinna och kom från en så kallad fin familj. På det enda foto som jag sett av henne ser hon minsann också så där barsk ut så lite nervös kan jag allt bli. En son fick, makens farfar Oskar, och hon accepterade aldrig det val av livsamrat som han valde, så länge hon levde.
Linnea blev dock ändå så småningom släktens andra fru i Fredskog. Vad jag förstått var hon i stället en gladlynt människa med nära till skratt och sång, men jag vet inte. Släkten är inte så mycket för att berättta om det förgångna. Det jag vet är dock att hennes barn höll mycket av henne och att det var en stor sorg när hon gick bort alldeles för tidigt.
John, min svärfar, var den äldste sonen av sina syskon, och den som självklart skulle ta över Fredskog. Han gifte sig med en ung Anna, och om henne vet jag massor! Anna var min svärmor, men hon var inte bara det. Tidigt la vi ner de där: "hur ska du kunna ta hand om min son och kan du inte bara acceptera att din son är med mig nu"- rollerna att leva upp till och börja bygga på vår relation som nära vänner. Vi var från olika generationer men vi hade så väldigt mycket gemensamt i våra personligheter. Hon kände sin son utan och innan och hon förstod nog (och hoppades tror jag) redan tidigt att jag skulle bli nästa fru i Fredskog.
Maken har alltid älskat sitt föräldrahem och även om vi bodde en bit bort spenderade vi många, många helger här, i vår fristad, i Fredskog. Här kunde vi komma och gå som vi ville, utan krav, men med lyxen att maten alltid stod på bordet. Prata om att bli bortskämd. Jag, som alltid varit morgonpigg, brukade alltid stiga upp tidigt, och fick då stiga upp till ett dukat frukostbord, med Annas hembakta bröd, nybryggt kaffe i muggen och så en skvätt mjölk direkt från lagården där i. Anna stod alltid i det varma köket och pysslade med än det ena än det andra som behövde göras. Så satt jag där vid bordet, sippade på mitt kaffe och så pratade, pratade och pratade vi. Vi avhandlade livets sorger och bekymmer, glädjeämnen, nyheter och skvaller. Åskilliga timmar spenderades där och det känns som om solen alltid sken in där genom söderfönstret och värmde upp oss långt in i själen. Jag saknar de stunderna än idag!
När Anna kom till sitt slut var vi hos henne här på gården. Jag är ganska säker på att det var i den stunden då hon lämnade oss som det hände, att jag blev vuxen på allvar och att jag tog över rollen som nästa fru i Fredskog. Även om vi inte bodde här då, så fanns det en sanning och mening i makens storebrors ord när han med värme och kärlek sa: Nu är det ju du som är gamla fru Johnsson här.
Flera gånger sedan dess har jag tänkt tanken: kan det vara ett ok för mig. Är det något som är jobigt att leva upp till? Blir jag tvungen att ta en roll jag inte vill ha? Nej, har jag med moget övervägande (jag är ju vuxen nu) kommit fram till. Det är en gåva; en ynnest. Jag har fått detta till skänks och jag hade dessutom förmånen att få en underbar mentor fram tills dess det var min tur!
Så vad har jag då att leva upp till som den nuvarande frun i Fredskog? Tja, massor så klart. En hel gård som ska förvaltas för att lämnas vidare till nästa generation och så hålla kontakten med en hel släkt som har sitt ursprung här och spelar oerhört stor roll för känslan i gården. Värre än så är det väl inte, eller? Om jag ska vara ärlig och egoistisk så ger det ju mig en mening och en plats i historien, om än så pytteliten. Är inte det några av grundstenarna i vår blotta existens?
Så var det ju då så att jag idag sattes på det som jag tror var det slutliga provet på om jag är värdig min titel eller inte. Då kom jag hem från jobb och dagis och upptäckte grannens grisar som tagit sig ur sin hage och nu frossade på trädgårdens gräs och landets jordgubbsplantor. Så, som den stadstjej född -79 som jag är tar jag upp mobilen, ringer grannen och upplyser honom om läget. Sedan kunde jag helt enkelt tagit barnen och gått in, men det fanns faktiskt något som utvecklats i mig som sa att jag får nog i alla fall kolla så att han får in dem. När det väl gått så långt, så insåg jag där och då att nu är det minsann dags att bevisa vad jag växt till under de här senare åren. Jag menar: vad hade Anna Johnsson gjort? Ja, inte hade hon stått där och glott och tvekat i alla fall. Sagt och gjort, över åkern stegar jag, med två små gossar i släptåg. Över stengärsgården, som maken lärt mig att man ska, det är ju för långt att ta den riktiga vägen runt, och in i spelet. Grannen i arbetskläder och stövlar, jag i "klackastövlar" och kappa, minste sonen mitt i allt liksom förstenad av fascination och så treåringen som äntligen får utlopp för alla timmar han tränat på dagis att springa runt och ryta som ett lejon. Vilken syn! Men, in kom de små liven och både julskinkan och midsommarjordgubbarna är räddade.
Kvar håller sig den känslan som kommer när man kunnat göra en insats för att hjälpa någon annan. Här ute på landet finns det väl få som är så viktiga att kunna hjälpa som ens grannar.
Värdig eller inte får väl andra bedömma, men stolt det är både jag (och säkert Anna Johnsson där hon nu är).
Linnea blev dock ändå så småningom släktens andra fru i Fredskog. Vad jag förstått var hon i stället en gladlynt människa med nära till skratt och sång, men jag vet inte. Släkten är inte så mycket för att berättta om det förgångna. Det jag vet är dock att hennes barn höll mycket av henne och att det var en stor sorg när hon gick bort alldeles för tidigt.
John, min svärfar, var den äldste sonen av sina syskon, och den som självklart skulle ta över Fredskog. Han gifte sig med en ung Anna, och om henne vet jag massor! Anna var min svärmor, men hon var inte bara det. Tidigt la vi ner de där: "hur ska du kunna ta hand om min son och kan du inte bara acceptera att din son är med mig nu"- rollerna att leva upp till och börja bygga på vår relation som nära vänner. Vi var från olika generationer men vi hade så väldigt mycket gemensamt i våra personligheter. Hon kände sin son utan och innan och hon förstod nog (och hoppades tror jag) redan tidigt att jag skulle bli nästa fru i Fredskog.
Maken har alltid älskat sitt föräldrahem och även om vi bodde en bit bort spenderade vi många, många helger här, i vår fristad, i Fredskog. Här kunde vi komma och gå som vi ville, utan krav, men med lyxen att maten alltid stod på bordet. Prata om att bli bortskämd. Jag, som alltid varit morgonpigg, brukade alltid stiga upp tidigt, och fick då stiga upp till ett dukat frukostbord, med Annas hembakta bröd, nybryggt kaffe i muggen och så en skvätt mjölk direkt från lagården där i. Anna stod alltid i det varma köket och pysslade med än det ena än det andra som behövde göras. Så satt jag där vid bordet, sippade på mitt kaffe och så pratade, pratade och pratade vi. Vi avhandlade livets sorger och bekymmer, glädjeämnen, nyheter och skvaller. Åskilliga timmar spenderades där och det känns som om solen alltid sken in där genom söderfönstret och värmde upp oss långt in i själen. Jag saknar de stunderna än idag!
När Anna kom till sitt slut var vi hos henne här på gården. Jag är ganska säker på att det var i den stunden då hon lämnade oss som det hände, att jag blev vuxen på allvar och att jag tog över rollen som nästa fru i Fredskog. Även om vi inte bodde här då, så fanns det en sanning och mening i makens storebrors ord när han med värme och kärlek sa: Nu är det ju du som är gamla fru Johnsson här.
Flera gånger sedan dess har jag tänkt tanken: kan det vara ett ok för mig. Är det något som är jobigt att leva upp till? Blir jag tvungen att ta en roll jag inte vill ha? Nej, har jag med moget övervägande (jag är ju vuxen nu) kommit fram till. Det är en gåva; en ynnest. Jag har fått detta till skänks och jag hade dessutom förmånen att få en underbar mentor fram tills dess det var min tur!
Så vad har jag då att leva upp till som den nuvarande frun i Fredskog? Tja, massor så klart. En hel gård som ska förvaltas för att lämnas vidare till nästa generation och så hålla kontakten med en hel släkt som har sitt ursprung här och spelar oerhört stor roll för känslan i gården. Värre än så är det väl inte, eller? Om jag ska vara ärlig och egoistisk så ger det ju mig en mening och en plats i historien, om än så pytteliten. Är inte det några av grundstenarna i vår blotta existens?
Så var det ju då så att jag idag sattes på det som jag tror var det slutliga provet på om jag är värdig min titel eller inte. Då kom jag hem från jobb och dagis och upptäckte grannens grisar som tagit sig ur sin hage och nu frossade på trädgårdens gräs och landets jordgubbsplantor. Så, som den stadstjej född -79 som jag är tar jag upp mobilen, ringer grannen och upplyser honom om läget. Sedan kunde jag helt enkelt tagit barnen och gått in, men det fanns faktiskt något som utvecklats i mig som sa att jag får nog i alla fall kolla så att han får in dem. När det väl gått så långt, så insåg jag där och då att nu är det minsann dags att bevisa vad jag växt till under de här senare åren. Jag menar: vad hade Anna Johnsson gjort? Ja, inte hade hon stått där och glott och tvekat i alla fall. Sagt och gjort, över åkern stegar jag, med två små gossar i släptåg. Över stengärsgården, som maken lärt mig att man ska, det är ju för långt att ta den riktiga vägen runt, och in i spelet. Grannen i arbetskläder och stövlar, jag i "klackastövlar" och kappa, minste sonen mitt i allt liksom förstenad av fascination och så treåringen som äntligen får utlopp för alla timmar han tränat på dagis att springa runt och ryta som ett lejon. Vilken syn! Men, in kom de små liven och både julskinkan och midsommarjordgubbarna är räddade.
Kvar håller sig den känslan som kommer när man kunnat göra en insats för att hjälpa någon annan. Här ute på landet finns det väl få som är så viktiga att kunna hjälpa som ens grannar.
Värdig eller inte får väl andra bedömma, men stolt det är både jag (och säkert Anna Johnsson där hon nu är).
måndag 12 november 2012
Gott att leva.
Det är ju inte svårt att gissa att jag älskar att den nya säsongen av Allt för Sverige har börjat på svt. För er som (ännu) inte sett det så handlar det om ett gäng amerikaner som åkt till Sverige för att tävla om att få reda på och träffa sin svenska släktingar. Uander vistelsen få de lära sig om och utföra olika uppdrag som handlar om Sverige och vår kultur samt veta mer om sitt ursprung och hur de levde. Jättespännande tycker jag!!
Dessa amerikaner reflekterar över historien och fascineras över känslan av att kunna gå över samma mark som deras egna släktingar gått en gång. Dessa personen som idag lever gott för att deras släktingar kanske hade det så fattigt att de inte såg någon annan utväg än att flytta till ett främmande land hisnande långt bort.
När jag och familjen gick ut på promenad igår gjorde vi samma sak. Vi tog den lilla, lilla vägen mittför infarten till grannens gård. En liten väg bestående av två hjulspår och en massa gräs mellan två rejäla stengärdsgårdar. Rakt fram leder vägen, mellan åkrarna och de stolta stättorna. Då reflekterar vi över de människor som gått här före oss. Vad använde de vägen till tro? Vart gick den? Åkrarna som legat på båda sidorna av vägen har varit stora och vackra så det har säkerligen vallats kor fram och tillbaka. En liten bit längre fram på vägen liger den gamla torvmossen och man kan tydligt se kanterna i marken där torvbrytningen en gång för alla avslutades. Så, torv har där körts. Last efter last. Tänk så glada de var som hade en torvmosse på sin mark, fullkomligt värdelöst i våra ögon dock.
Allra mest imponeras vi dock över dessa stengärdsgårdar. Åtminstone en meter höga, en armslängd breda och så långa som man överhudutaget kan se. Jämna, vackra och faktiskt magnifika. Byggda för hand. Handkraft. Människokraft. Här i gränslandet till Småland där boniteten var så god behövdes det ändock odlingsbar åker mark för att överleva. Så man gick där, bröt mark, flyttade sten och byggde gärdsgårdar. Jag tror inte de tänkte på att det skulle vara gott att leva, det tänkte kanske mest på att det är gott att kunna arbeta (abea som jag hört någon skulle dagt på klingande dialekt), för då ökar chansen att kunna få ordentlig mat på bordet (och därmed lycka i hemmet). Vilka människor! Ja skulle ge så mycket för att kunna transportera mig bak i tiden och bara få se vilka de var och hur det såg ut. (för att sedan snabbt som ögat transportera mig tillbaka hem till mina bekvämligheter).
Ja ja. När jag så fantiserat färdigt efter att riktigt gottat ner mig i alla historier och männsikoöde som finns här inne i mina tankar. Så inser jag att det finns inget bättre för kreativiteten än en uppfriskande promenad på landet. Det är ju nu jag kom på vad nästa projekt i köket ska bli. Glöggen så klart. En egen Fredskogsglögg så här till jul, och den ska ha egengjord svartvinsbärssaft som grund. Inte bara blir det egen glögg utan jag tar till vara på alla svarat vinbär som ligger där i frysen och har bara väntat på att jag skulle komma på den här idén. Nu måste jag ju dessutom vårda vinbärsbusken där ute som håller på att gå ut..... och baka mandelskorpor.... och göra äppelcurd med julsmak.... Mmm, det ska vara gott att leva.
Dessa amerikaner reflekterar över historien och fascineras över känslan av att kunna gå över samma mark som deras egna släktingar gått en gång. Dessa personen som idag lever gott för att deras släktingar kanske hade det så fattigt att de inte såg någon annan utväg än att flytta till ett främmande land hisnande långt bort.
När jag och familjen gick ut på promenad igår gjorde vi samma sak. Vi tog den lilla, lilla vägen mittför infarten till grannens gård. En liten väg bestående av två hjulspår och en massa gräs mellan två rejäla stengärdsgårdar. Rakt fram leder vägen, mellan åkrarna och de stolta stättorna. Då reflekterar vi över de människor som gått här före oss. Vad använde de vägen till tro? Vart gick den? Åkrarna som legat på båda sidorna av vägen har varit stora och vackra så det har säkerligen vallats kor fram och tillbaka. En liten bit längre fram på vägen liger den gamla torvmossen och man kan tydligt se kanterna i marken där torvbrytningen en gång för alla avslutades. Så, torv har där körts. Last efter last. Tänk så glada de var som hade en torvmosse på sin mark, fullkomligt värdelöst i våra ögon dock.
Allra mest imponeras vi dock över dessa stengärdsgårdar. Åtminstone en meter höga, en armslängd breda och så långa som man överhudutaget kan se. Jämna, vackra och faktiskt magnifika. Byggda för hand. Handkraft. Människokraft. Här i gränslandet till Småland där boniteten var så god behövdes det ändock odlingsbar åker mark för att överleva. Så man gick där, bröt mark, flyttade sten och byggde gärdsgårdar. Jag tror inte de tänkte på att det skulle vara gott att leva, det tänkte kanske mest på att det är gott att kunna arbeta (abea som jag hört någon skulle dagt på klingande dialekt), för då ökar chansen att kunna få ordentlig mat på bordet (och därmed lycka i hemmet). Vilka människor! Ja skulle ge så mycket för att kunna transportera mig bak i tiden och bara få se vilka de var och hur det såg ut. (för att sedan snabbt som ögat transportera mig tillbaka hem till mina bekvämligheter).
Ja ja. När jag så fantiserat färdigt efter att riktigt gottat ner mig i alla historier och männsikoöde som finns här inne i mina tankar. Så inser jag att det finns inget bättre för kreativiteten än en uppfriskande promenad på landet. Det är ju nu jag kom på vad nästa projekt i köket ska bli. Glöggen så klart. En egen Fredskogsglögg så här till jul, och den ska ha egengjord svartvinsbärssaft som grund. Inte bara blir det egen glögg utan jag tar till vara på alla svarat vinbär som ligger där i frysen och har bara väntat på att jag skulle komma på den här idén. Nu måste jag ju dessutom vårda vinbärsbusken där ute som håller på att gå ut..... och baka mandelskorpor.... och göra äppelcurd med julsmak.... Mmm, det ska vara gott att leva.
lördag 10 november 2012
Skärpning anbefalles!
Det är i allra högsta grad gåsatider. Gåsatider, ja det är goda tider.
Mårtens afton ska firas med gås och godsaker i massor. I Fredskog ska det liksom vara så att mörkret faller en ruggig, dimmig, mörk november kväll. Lika dimmigt som ute ska det vara inne i köket, fast då varmt, fuktigt och stressigt! Imman på köksrutorna ska ökas på för varje gång ugnen öppnas och gåsen öses! Gåsen, ja den ska ösas ofta! Svetten lackar i kapp med den ångande brysselkålen. Flytta på dig, gästerna kommer snart! Är marschallerna tända? Ja, ni förstår.
Så, vi flyttar oss en liten stund fram i tiden. Bordet är dukat och pyntat, med små gäss så klart. Är det Mårten så är det. Gästerna sitter uppradade runt bordet i finrummet, förrätten är framdukad. Denna förrätt! En varsin petit choux i form av en gåsakropp fylld med räkröra och så en bit bakverk format som hals och huvud så att den lille förrättsgåsen står där i sin fulländning. En skaldjursälskare som jag skulle klara mig på bara denna räkgås.
Sedan är det då dags för...gåsen. (Spänningen stiger. Hur blev den i år? Hur stor var den? Räcker den eller behövs den där kycklingen som står som backup ute i köket?) Nu smörjer vi kråset på allvar! Gåsalår inlindat i folie, päror och brunsås med smaker av gåsafonden, katrinplommon, äppelmust och kryddpeppar. Precis så stabbig som den måste vara! Så skickas tillbehören runt, runt bordet. Brysselkål, rödkål, vinbärsgele och äppelmos. Varv på varv. Nu tömmer vi faten. Så till skålen. Rött vin och så klart en nubbe för att späda ut specket. Ingen ska kunna gå rak i ryggen härifrån inte!
Så, när man tror att man aldrig mer ska kunna äta en bit mat till, ja, då kommer efterrätten fram! Som tur är, för en sötsaksfetischist som jag så bjuder traditionen att efterrätten besår av en fruktkompott i gele. Ärligt talat ganska gräsligt tycker jag, och jag vet inte vem som egentligen skulle vilja äta den där dallrande genomskinliga saken med en blandning av diverse frukter. Inte konstigt att det skylls på all mat som redan intagits. Tradition är tradition men jag som av tradition aldrig bryter traditioner föreslår en ändring. Inget slår väl en ljuv, ljum äppelkaka med massor av vaniljsås!
Så med alla dessa traditioner i ryggen slår vi oss ner till bords i det Fredskogska hemmet och hugger in på... kycklingen! Skärpning anbefalles!!! (Till försvar kan sägas att det är inte lätt att få tag på gås, fredagen innan Mårtensafton, och som denna hårt (?) arbetande småbarnsförälder man är så sitter inte alltid tankeverksamheten på sin plats) Men, nästa år!! Då får det minsann bli gåsagille! Menyn är alltså spikad men inte sällskapet så nomineringar är välkomna.
God Mårten gås!
måndag 5 november 2012
Se upp alla Jantelagsanhängare!
Ja, jag vill varna alla känsliga Jantelagsanhängare. Här efter kommer följa text som kan verka stötande för er. Så ni som känner med er att ni sympatiserar med just Jantelagen och lätt blir provocerade av motsatsen; er råder jag att sluta läsa nu med en gång. Ni kommer troligtvis ändå inte att ha något ut av detta. Jag kommer nämligen att helt ägna mig åt att berätta saker om mig själv som jag är stolt över. Jag kommer dessutom höja en av mina vänner till skyarna. Det kan vara jobbigt för er! Om ni däremot vet med er att ni tycker att det är spännande att läsa om vad andra människor gjort och kanske till och med låter er inspireras av detta; då kan jag bara säga: Välkommen in!
Så: se upp nu alla jantelagsanhängare för nu kommer den: historien om när jag gjorde mig av med min hästrädsla!
När jag tänker tillbaka så inser jag att jag hela mitt liv drömt om att kunna rida. När jag var liten tillbringade jag och min kompis Anna otaliga timmar åt att leka häst på alla möjliga vis. Jag ritade hästar på mina teckningar i skolan och jag skrev: Lycka är att ha en häst på min läxuppgift om lycka. Precis lika lång tid har jag varit rädd för hästar. Svår kombination! Min kära mamma tog med mig till en "prova på" på ridskolan. Det var så läskigt att jag aldrig bad om att får göra om det! Men drömmen fanns där likväl.
Så levde jag på i tron om att jag var hästrädd och det var inte så mycket mer med det. Tills jag kom till landet här i Fredskog, (Den historien känner ni ju till.) och inser att jag är ju inte rädd för hästar. Jag är ju fullkomligt skräckslagen!!! Det visste jag minsann inte om så länge jag bodde i stan och det närmsta jag kom en häst var på höjd en ridande polis på avstånd. Här däremot kryllade det av hästar överallt; hos grannar, hos vänner, på åkrar, på vägar och för alla del en och annan gång även lösspringande. Adrenalin. Hjärtklappning. Ångest. Vad gör man då när man inte ens vill gå på vägen förbi en hage som det finns en häst i? Kärleken (till landet....) eller paniken för hästarna? Återigen svår kombination.
Svärmor Anna kände till mitt lilla problem. Hon hade ju varit med mig ute på promenad och sett mig liksom trycka mig in mot träden vid vägens kant för att komma så långt från hasthagen på andra sidan som möjligt. Anna hade bara ett naturligt sätt att lösa detta på. Ja, man tar ju itu med det helt enkelt. Svårare än så var det inte. Så, Anna gick helt sonika upp till grannen, som är ridlärare, och köpte ett presentkort på en timmes ridlektion. Så då var ju det löst..... eller kanske nästan. Anna var riktigt tuff. Hon var inte rädd och det hon var osäker på det tog hon tag i, utan en massa sjåpande eller andra krusiduller. Det är jag avundsjuk på.
Jag är sjåparens och krusidullernas mästare och efter 3 år, en graviditet och spädbarnstid, så var liksom mina ursäkter inför grannen Bengt slut och jag var tvungen. Tro det eller ej, Bengt var skicklig och han fick upp mig på den stackars gamle ridskolehästen Hugo, och höll 30 minuters lektion med mig. Jag minns ingenting!! Turligt nog hade ju gamle Hugo gått där med nybörjare på ridbanan förr och ärligt talat hade jag inget som helst med att göra hur han gick. Han gjorde som han gjort tusentals gånger förr och jag hängde med.
Bara att inse. Tuff som Anna blir jag aldrig!
Dock började något gro...... Något som gjorde mig allt mer irriterad, och ännu mer irriterad och till slut riktigt förbannad. Jag menar: ska man bara acceptera detta. Nu bor jag ju ute på landet och gillar det livet. Ska jag bara gå runt och vara hindrad av hästskräck i hela mitt liv. Det är ju töntigt! Det är mesigt och det är otacksamt!
Så en dag bestämde jag mig och gick till min vän Lotta som bor i ett (långt) stenkast härifrån. Nästan inne i Farstorp faktiskt. I alla fall så yppade jag tanken för Lotta och jag tror minsann att hon tog sig an mig lite som det projekt jag var. Efter ett år av prat och gull med mig kunde jag faktiskt gå in i stallet och klappa en häst i boxen. Ja, alltså om jag stod utanför boxen och hästen lutade ut huvudet mot mig. Men utan hjärtklappning, minsann! Ja, så länge alla hästarna stod i sina boxar och ingen sparkade i väggarna eller rörde sig hastigt eller något sådant dumt.
Det var då, i våras, som jag tror att det började klia i Lottas pedagogiska fingrar och hon tyckte att jag vara mogen att börja på riktigt. Det var då som denna fantastiska kvinna tog fram oanade pedagogiska förmågor. Det var då som hon gick och hämtade sin gamla, kära ponny, stängde in henne i en box och sa åt mig att gå in där till den. VA!?! Skulle jag!!! Vet ni vad? Hon klarade det. Hon fick in mig! Jag hoppas ni förstår vilken kvinna hon är!
Efter detta följde våren och sommaren med fler tillfällen och jag lärde mig (denna delen är jag ytterst stolt över, om någon undrar):
- om jag puttar på en häst i stället så flyttar den sig ditåt. (Fantastiskt, den klämmer faktiskt inte medvetet in mig i boxvägen för att döda mig!)
- det går faktiskt oftast väldigt bra att hämta en häst i en hage. Om den gör något dumt så springer den från dig, inte mot dig för att attackera och döda dig.
- när du borstar hästen och den buffar huvudet mot dig, så är det för att kela, eller prata, eller något. Den vill inte bita dig hårt för att sedan döda dig.
- det kan faktiskt gå bra att lyfta en hov för att skrapa rent den. Hästen ser inte automatiskt detta som en chans att sparka för att döda dig. (Fast i ärlighetens namn känner jag mig fortfarande lite tveksam där.)
Framför allt:
- det är en fantastisk känsla att sitta där högt uppe på Empus rygg (och Empus är en stor häst, den lille ponnyn övergav vi redan där vid första tillfället) och känna att han går dit jag vill, när jag vill och som jag vill. Utan att jag varken känner mig yr, svimfärdig, stel av skräck eller något annat sånt. (Efter att vi tidigt upptäckt att jag av ren rädsla reagerade med att spänna in benen allt vad jag kunde närjag tyckte han gick för fort. Där kan vi också prata om jobbig kombination....)
Men viktigast av allt:
- det är en fantastisk känsla att besegra sig själv och fullfölja sin dröm. Prova på det du också!
Kan sjåparens och krusidullernas mästare så kan du!
PS. Kära Anna, om du nu kan läsa detta, nu är jag redo att och tänker utnyttja andra halvtimmen av presentkortet jag fick. Förlåt förseningen. DS
Så: se upp nu alla jantelagsanhängare för nu kommer den: historien om när jag gjorde mig av med min hästrädsla!
När jag tänker tillbaka så inser jag att jag hela mitt liv drömt om att kunna rida. När jag var liten tillbringade jag och min kompis Anna otaliga timmar åt att leka häst på alla möjliga vis. Jag ritade hästar på mina teckningar i skolan och jag skrev: Lycka är att ha en häst på min läxuppgift om lycka. Precis lika lång tid har jag varit rädd för hästar. Svår kombination! Min kära mamma tog med mig till en "prova på" på ridskolan. Det var så läskigt att jag aldrig bad om att får göra om det! Men drömmen fanns där likväl.
Så levde jag på i tron om att jag var hästrädd och det var inte så mycket mer med det. Tills jag kom till landet här i Fredskog, (Den historien känner ni ju till.) och inser att jag är ju inte rädd för hästar. Jag är ju fullkomligt skräckslagen!!! Det visste jag minsann inte om så länge jag bodde i stan och det närmsta jag kom en häst var på höjd en ridande polis på avstånd. Här däremot kryllade det av hästar överallt; hos grannar, hos vänner, på åkrar, på vägar och för alla del en och annan gång även lösspringande. Adrenalin. Hjärtklappning. Ångest. Vad gör man då när man inte ens vill gå på vägen förbi en hage som det finns en häst i? Kärleken (till landet....) eller paniken för hästarna? Återigen svår kombination.
Svärmor Anna kände till mitt lilla problem. Hon hade ju varit med mig ute på promenad och sett mig liksom trycka mig in mot träden vid vägens kant för att komma så långt från hasthagen på andra sidan som möjligt. Anna hade bara ett naturligt sätt att lösa detta på. Ja, man tar ju itu med det helt enkelt. Svårare än så var det inte. Så, Anna gick helt sonika upp till grannen, som är ridlärare, och köpte ett presentkort på en timmes ridlektion. Så då var ju det löst..... eller kanske nästan. Anna var riktigt tuff. Hon var inte rädd och det hon var osäker på det tog hon tag i, utan en massa sjåpande eller andra krusiduller. Det är jag avundsjuk på.
Jag är sjåparens och krusidullernas mästare och efter 3 år, en graviditet och spädbarnstid, så var liksom mina ursäkter inför grannen Bengt slut och jag var tvungen. Tro det eller ej, Bengt var skicklig och han fick upp mig på den stackars gamle ridskolehästen Hugo, och höll 30 minuters lektion med mig. Jag minns ingenting!! Turligt nog hade ju gamle Hugo gått där med nybörjare på ridbanan förr och ärligt talat hade jag inget som helst med att göra hur han gick. Han gjorde som han gjort tusentals gånger förr och jag hängde med.
Bara att inse. Tuff som Anna blir jag aldrig!
Dock började något gro...... Något som gjorde mig allt mer irriterad, och ännu mer irriterad och till slut riktigt förbannad. Jag menar: ska man bara acceptera detta. Nu bor jag ju ute på landet och gillar det livet. Ska jag bara gå runt och vara hindrad av hästskräck i hela mitt liv. Det är ju töntigt! Det är mesigt och det är otacksamt!
Så en dag bestämde jag mig och gick till min vän Lotta som bor i ett (långt) stenkast härifrån. Nästan inne i Farstorp faktiskt. I alla fall så yppade jag tanken för Lotta och jag tror minsann att hon tog sig an mig lite som det projekt jag var. Efter ett år av prat och gull med mig kunde jag faktiskt gå in i stallet och klappa en häst i boxen. Ja, alltså om jag stod utanför boxen och hästen lutade ut huvudet mot mig. Men utan hjärtklappning, minsann! Ja, så länge alla hästarna stod i sina boxar och ingen sparkade i väggarna eller rörde sig hastigt eller något sådant dumt.
Det var då, i våras, som jag tror att det började klia i Lottas pedagogiska fingrar och hon tyckte att jag vara mogen att börja på riktigt. Det var då som denna fantastiska kvinna tog fram oanade pedagogiska förmågor. Det var då som hon gick och hämtade sin gamla, kära ponny, stängde in henne i en box och sa åt mig att gå in där till den. VA!?! Skulle jag!!! Vet ni vad? Hon klarade det. Hon fick in mig! Jag hoppas ni förstår vilken kvinna hon är!
Efter detta följde våren och sommaren med fler tillfällen och jag lärde mig (denna delen är jag ytterst stolt över, om någon undrar):
- om jag puttar på en häst i stället så flyttar den sig ditåt. (Fantastiskt, den klämmer faktiskt inte medvetet in mig i boxvägen för att döda mig!)
- det går faktiskt oftast väldigt bra att hämta en häst i en hage. Om den gör något dumt så springer den från dig, inte mot dig för att attackera och döda dig.
- när du borstar hästen och den buffar huvudet mot dig, så är det för att kela, eller prata, eller något. Den vill inte bita dig hårt för att sedan döda dig.
- det kan faktiskt gå bra att lyfta en hov för att skrapa rent den. Hästen ser inte automatiskt detta som en chans att sparka för att döda dig. (Fast i ärlighetens namn känner jag mig fortfarande lite tveksam där.)
Framför allt:
- det är en fantastisk känsla att sitta där högt uppe på Empus rygg (och Empus är en stor häst, den lille ponnyn övergav vi redan där vid första tillfället) och känna att han går dit jag vill, när jag vill och som jag vill. Utan att jag varken känner mig yr, svimfärdig, stel av skräck eller något annat sånt. (Efter att vi tidigt upptäckt att jag av ren rädsla reagerade med att spänna in benen allt vad jag kunde närjag tyckte han gick för fort. Där kan vi också prata om jobbig kombination....)
Men viktigast av allt:
- det är en fantastisk känsla att besegra sig själv och fullfölja sin dröm. Prova på det du också!
Kan sjåparens och krusidullernas mästare så kan du!
PS. Kära Anna, om du nu kan läsa detta, nu är jag redo att och tänker utnyttja andra halvtimmen av presentkortet jag fick. Förlåt förseningen. DS
torsdag 1 november 2012
Det är den här tiden på året.
Idag var det begravning. Nej, det är aldrig roligt att behöva gå på begravning, det ligger ju i dess natur. Det är aldrig roligt att mista någon som är en när eller kär. Jag tycker dock aldrig att det är så väldigt jobbigt att gå på begravning. Det jobbiga är att just mista någon. Begravningen kan jag faktiskt finna en tröst i. Idag tog jag den stunden i kyrkan till att hedra Gösta, men jag gav mig själv också den stunden av eftertanke som en liten gåva. Jag gav mig själv en liten stund att sörja och sakna även de andra i mitt liv som inte längre finns hos mig. Jag gav mig själv en stund att reflektera över de nära och kära som jag fortfarande har hos mig. Jag gav mig själv en stund.
En kyrka fylld av människor. Alla med olika relation till den Gösta som inte finns med oss längre. Bjärnums manskör finns där för att hedra sin bortgångne vän och medan de fyller upp kyrkan med sin sång tänker jag på hur fantastiskt det faktiskt är att Gösta har deltagit i alla dessa människors liv, på ett eller annat sätt. Alla har vi olika minnen. Alla har vi en varsin Gösta som vi bär med oss. Min Gösta är inte pappan Gösta, men jag har sett honom när han tar upp sitt saftglas, möter min sons blick, utbringar en skål och har vunnit ett förtroende för alltid. Min Gösta är inte maken Gösta men han har, bara för att glädja mig, tagit en bit till av kakan jag bakat, och han lyckades! Min Gösta är inte den gode vännen Gösta men jag har sett honom ta sig något litet stärkande och säkerligen också stärkt både ett och annat vänskapsband.
Det må vara egoistiskt men jag önskar att när den dagen kommer, så kommer det att finnas dem som bär med sig en egen liten Frida in i det fortsatta livet.
Så måste jag ju då backa tillbaka till Bjärnums manskör. Det är väl kanske ett sidospår, men helt klart länkat till vad jag tidigare skrivit om engegemang. Jag fick idag veta att vår Gösta varit med i manskören i 70(!) år! 70 år! Det är respekt! Det tycker jag att vi 70-, 80-, 90-talister ska fundera över. Vi som tycker att vi engagerar oss när vi tar oss utanför dörren till en planerad fotbollsträning och faktiskt kommer i tid samt stannar tiden ut. Vi som tycker att vi är engagerade när vi följt en TV-serie i 5 hela säsonger! 70 år av veckolig sångträning, gemenskap, ansvar och engagemang. Det är något att skryta med det! Slå det den som kan!
Så kan jag inte annat än att gå in på min nästa ytterst högaktuella moralpredikan. Det är ju den här tiden på året. Vi är alla olika. Det finns absolut ingen vits med att klumpa samman oss och låtsas som att vi är en och samma. Var och en får vi vara som vi är, respekteras för den vi är och leva sida vid sida. Alla helgons dag och Halloween. Vår tillvaro är stor nog att rymma båda, bara inte sammanklumpad, bara inte på en och samma dag!!
Själv hoppas jag, så här dagen efter Halloween, på en härligt stämningsfull, kommande Alla helgons dag där jag kommer minnas alla de små som jag bär med mig genom livet.
En kyrka fylld av människor. Alla med olika relation till den Gösta som inte finns med oss längre. Bjärnums manskör finns där för att hedra sin bortgångne vän och medan de fyller upp kyrkan med sin sång tänker jag på hur fantastiskt det faktiskt är att Gösta har deltagit i alla dessa människors liv, på ett eller annat sätt. Alla har vi olika minnen. Alla har vi en varsin Gösta som vi bär med oss. Min Gösta är inte pappan Gösta, men jag har sett honom när han tar upp sitt saftglas, möter min sons blick, utbringar en skål och har vunnit ett förtroende för alltid. Min Gösta är inte maken Gösta men han har, bara för att glädja mig, tagit en bit till av kakan jag bakat, och han lyckades! Min Gösta är inte den gode vännen Gösta men jag har sett honom ta sig något litet stärkande och säkerligen också stärkt både ett och annat vänskapsband.
Det må vara egoistiskt men jag önskar att när den dagen kommer, så kommer det att finnas dem som bär med sig en egen liten Frida in i det fortsatta livet.
Så måste jag ju då backa tillbaka till Bjärnums manskör. Det är väl kanske ett sidospår, men helt klart länkat till vad jag tidigare skrivit om engegemang. Jag fick idag veta att vår Gösta varit med i manskören i 70(!) år! 70 år! Det är respekt! Det tycker jag att vi 70-, 80-, 90-talister ska fundera över. Vi som tycker att vi engagerar oss när vi tar oss utanför dörren till en planerad fotbollsträning och faktiskt kommer i tid samt stannar tiden ut. Vi som tycker att vi är engagerade när vi följt en TV-serie i 5 hela säsonger! 70 år av veckolig sångträning, gemenskap, ansvar och engagemang. Det är något att skryta med det! Slå det den som kan!
Så kan jag inte annat än att gå in på min nästa ytterst högaktuella moralpredikan. Det är ju den här tiden på året. Vi är alla olika. Det finns absolut ingen vits med att klumpa samman oss och låtsas som att vi är en och samma. Var och en får vi vara som vi är, respekteras för den vi är och leva sida vid sida. Alla helgons dag och Halloween. Vår tillvaro är stor nog att rymma båda, bara inte sammanklumpad, bara inte på en och samma dag!!
Själv hoppas jag, så här dagen efter Halloween, på en härligt stämningsfull, kommande Alla helgons dag där jag kommer minnas alla de små som jag bär med mig genom livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)