Släktens första fru i Fredskog hette Johanna. Hon var gift med makens farfars far John och de kom till Fredskog någon gång på 1870-talet. Jag har fått höra att hon var en barsk och bestämd kvinna och kom från en så kallad fin familj. På det enda foto som jag sett av henne ser hon minsann också så där barsk ut så lite nervös kan jag allt bli. En son fick, makens farfar Oskar, och hon accepterade aldrig det val av livsamrat som han valde, så länge hon levde.
Linnea blev dock ändå så småningom släktens andra fru i Fredskog. Vad jag förstått var hon i stället en gladlynt människa med nära till skratt och sång, men jag vet inte. Släkten är inte så mycket för att berättta om det förgångna. Det jag vet är dock att hennes barn höll mycket av henne och att det var en stor sorg när hon gick bort alldeles för tidigt.
John, min svärfar, var den äldste sonen av sina syskon, och den som självklart skulle ta över Fredskog. Han gifte sig med en ung Anna, och om henne vet jag massor! Anna var min svärmor, men hon var inte bara det. Tidigt la vi ner de där: "hur ska du kunna ta hand om min son och kan du inte bara acceptera att din son är med mig nu"- rollerna att leva upp till och börja bygga på vår relation som nära vänner. Vi var från olika generationer men vi hade så väldigt mycket gemensamt i våra personligheter. Hon kände sin son utan och innan och hon förstod nog (och hoppades tror jag) redan tidigt att jag skulle bli nästa fru i Fredskog.
Maken har alltid älskat sitt föräldrahem och även om vi bodde en bit bort spenderade vi många, många helger här, i vår fristad, i Fredskog. Här kunde vi komma och gå som vi ville, utan krav, men med lyxen att maten alltid stod på bordet. Prata om att bli bortskämd. Jag, som alltid varit morgonpigg, brukade alltid stiga upp tidigt, och fick då stiga upp till ett dukat frukostbord, med Annas hembakta bröd, nybryggt kaffe i muggen och så en skvätt mjölk direkt från lagården där i. Anna stod alltid i det varma köket och pysslade med än det ena än det andra som behövde göras. Så satt jag där vid bordet, sippade på mitt kaffe och så pratade, pratade och pratade vi. Vi avhandlade livets sorger och bekymmer, glädjeämnen, nyheter och skvaller. Åskilliga timmar spenderades där och det känns som om solen alltid sken in där genom söderfönstret och värmde upp oss långt in i själen. Jag saknar de stunderna än idag!
När Anna kom till sitt slut var vi hos henne här på gården. Jag är ganska säker på att det var i den stunden då hon lämnade oss som det hände, att jag blev vuxen på allvar och att jag tog över rollen som nästa fru i Fredskog. Även om vi inte bodde här då, så fanns det en sanning och mening i makens storebrors ord när han med värme och kärlek sa: Nu är det ju du som är gamla fru Johnsson här.
Flera gånger sedan dess har jag tänkt tanken: kan det vara ett ok för mig. Är det något som är jobigt att leva upp till? Blir jag tvungen att ta en roll jag inte vill ha? Nej, har jag med moget övervägande (jag är ju vuxen nu) kommit fram till. Det är en gåva; en ynnest. Jag har fått detta till skänks och jag hade dessutom förmånen att få en underbar mentor fram tills dess det var min tur!
Så vad har jag då att leva upp till som den nuvarande frun i Fredskog? Tja, massor så klart. En hel gård som ska förvaltas för att lämnas vidare till nästa generation och så hålla kontakten med en hel släkt som har sitt ursprung här och spelar oerhört stor roll för känslan i gården. Värre än så är det väl inte, eller? Om jag ska vara ärlig och egoistisk så ger det ju mig en mening och en plats i historien, om än så pytteliten. Är inte det några av grundstenarna i vår blotta existens?
Så var det ju då så att jag idag sattes på det som jag tror var det slutliga provet på om jag är värdig min titel eller inte. Då kom jag hem från jobb och dagis och upptäckte grannens grisar som tagit sig ur sin hage och nu frossade på trädgårdens gräs och landets jordgubbsplantor. Så, som den stadstjej född -79 som jag är tar jag upp mobilen, ringer grannen och upplyser honom om läget. Sedan kunde jag helt enkelt tagit barnen och gått in, men det fanns faktiskt något som utvecklats i mig som sa att jag får nog i alla fall kolla så att han får in dem. När det väl gått så långt, så insåg jag där och då att nu är det minsann dags att bevisa vad jag växt till under de här senare åren. Jag menar: vad hade Anna Johnsson gjort? Ja, inte hade hon stått där och glott och tvekat i alla fall. Sagt och gjort, över åkern stegar jag, med två små gossar i släptåg. Över stengärsgården, som maken lärt mig att man ska, det är ju för långt att ta den riktiga vägen runt, och in i spelet. Grannen i arbetskläder och stövlar, jag i "klackastövlar" och kappa, minste sonen mitt i allt liksom förstenad av fascination och så treåringen som äntligen får utlopp för alla timmar han tränat på dagis att springa runt och ryta som ett lejon. Vilken syn! Men, in kom de små liven och både julskinkan och midsommarjordgubbarna är räddade.
Kvar håller sig den känslan som kommer när man kunnat göra en insats för att hjälpa någon annan. Här ute på landet finns det väl få som är så viktiga att kunna hjälpa som ens grannar.
Värdig eller inte får väl andra bedömma, men stolt det är både jag (och säkert Anna Johnsson där hon nu är).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar