Man ska våga

Man ska våga drömma.

De drömmar, eller kalla det önskningar, jag har haft i livet har så klart varierat. Allt från en viss Barbie, till en viss pojkvän, till att få familj osv. Vissa önskningar har ratats under tids gång; vissa gick helt enkelt inte i uppfyllelse och en del gjorde det faktiskt. En del drömmar finns kvar att uppfyllas och en del är faktiskt bäst som just vad de är: drömmar.

Det är ju lite konstigt när man tänker på de där drömmarna som faktiskt slagit in. Jag som alltid drömt att kunna våga rida, som ni trogna känner till, sitter så då på hästryggen och kämpar med balansen, rytmen och att hålla tyglarna lagom. Som om tiden aldrig fanns när detta bara var en dröm.

Jag tror att vi är väldigt många som skulle svara: ett rikt socialt liv med många goda vänner, om vi fick frågan om vad vi önskar oss i livet framöver. Utan att jag riktigt kan förklara hur det gått till så har jag en hel liten mängd goda vänner och väldigt många av dem bor här, på cykelavstånd (om man är lite hurtig och drömmer om att kunna dricka vin tillsammans). Jag är helt säker på att vi, på randen av pensionsåldern kommer att prata om vad vi gjorde då för 30 år sedan, och det kommer kännas som vi är barndomsvänner fast vi alla varit småbarnsföräldrar när vi lärde känna varandra på allvar. Jag har sagt det förr och säger det igen: det måste vara atmosfären eller vattnet eller något. Tänk så det bara kan bli.

Jag tillåter mig att hålla en dröm ständigt levande. Jag drömmer om att driva min gårdsbutik med café och min sylttillverkning. Litet, mysigt men viktigt för mig. Får som betar, och så klart två hästar som jag både kan rida och som besökare kan titta på. Alltid vackert väder och trevliga människor....

Man ska våga drömma.

En del drömmar ratas under tids gång. En del drömmar går helt enkelt inte i uppfyllelse men en del gör det!

Om man låter dem göra det.

Jag får ta del av drömmar de har

Jag går och nynnar på Olle Ljungströms låt Jag och min far, som Magnus Uggla gjorde en bejublad version av i programmet Så mycket bättre.

Jag har tack och lov mina fina föräldrar kvar i mitt liv, men jag har tyvärr varit med om erfarenheten av att maken mist sina föräldrar. Dock tänker jag inte att låten egentligen fokuserar på att mista sin far, utan jag har i stället fastnat för texten:

"Jag saknar hans humor, som var hans sigill  

Den som la grunden för att jag finns till 

Som präglat min uppväxt, ända fram till I dag 

Som gjort att min son är densamma som jag 

Jag får ta del av drömmar han har 

På samma vis som då det var jag, och min far"

Livets kretslopp i ett nötskal. 

Jag tänker: När jag läser kvällens godnattsaga är det frukten av alla de sagor min mamma läste för mig som liten.  Samtalen vi har härstammar från alla timmars samtal jag haft förut och lekarna likaså. Förhoppningsvis kommer det att bära frukt i framtiden, för andra små barn som ser upp till och älskar sina föräldrar så förbehållslöst som bara barn kan. 

Jag vet ännu inte vad mina små pojkar har för drömmar i livet, men jag drömmer för dem, om dem, med dem. 

Jag drömmer om att vi ska kunna dela intressen. Kanske ska vi kunna ge oss ut på gemensamma långa, tysta, meditativa joggingrundor. Kanske får vi se vår skog och mark från hästryggen. Ska vi cykla tillsammans ner till sjön för ett kvällsdopp? 

Jag drömmer om att någon av våra pojkar ska vilja bo här på gården efter oss och driva släktens arv vidare.

Framför allt drömmen jag om att mina pojkar ska stå där en dag som två vuxna individer och ha fått med sig det som jag fått genom åren som gjort mig till den trygga person jag känner mig.

Fast, ärligt talat, just nu drömmer jag helst om att jag för alltid skulle få lägga mig där i sängen bredvid en liten, trött kille, hålla hans hand, klappa hans kind och lyssna på någon historia om dagen som varit. En historia som går allt långsammare medan ögonlocken blir allt tyngre.

Den drömmen som är just nu. 

Helig höjdpunkt

Onsdagar är min lediga dag, min heliga dag.

Idag tog och gav jag mig utetid med minste sonen och hans favoritaktivitet: att gunga.

Så vi sitter där på varsin gunga. Jag gillar själv att gunga, man blir aldrig för gammal, och jag är så tacksam för den stabila gungställningen byggt till oss. Utsikten är mot Himmelskull och åkern är täckt av vit snö. Himmeln är grå av det kommande snövädret men det är alldeles stilla i luften och snön ligger kvar på alla träden högst upp på kullen.

Jag ser att det är vackert.

Jag lyssnar och jag hör...ingenting.....tystnad.....en häst som gnäggar och sonen som reflexmässigt trots att han verkar befinna sig i djupa tankar kommenterar: häst......tystnad.....en motorsåg någonstans väldigt långt bort....tystnad...... en fågel av obekant art....

Jag känner...balans.

Jag tänker...alla borde då och då få gunga som ett litet barn en tyst och stilla vinterdag.

Men, ursäkta mig!

Ja, jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men jag måste få skriva detta.

Jag tycker att du är något av det tråkigaste jag vet! Du är i och för sig kort och kompakt, bara drygt 4 äpplen, men likväl lång och dryg som det längsta ösregn. Fast just nu tänker jag att till och med ett ösregn lockar.

Du är nämligen kall, hård och bister. Till och med en inbiten positivist som jag påverkas av dig och plötsligt har du tagit hand om och kvävt all min kreativitet och gnista. Jag blir riktigt sur över att jag låter mig påverkas så av alla dina mörka sidor! Kan du vara snäll och ge dig och lämna mig i fred.

Så ursäkta mig så mycket men, februari, dig har jag inte något till övers för!!