Jag har tack och lov mina fina föräldrar kvar i mitt liv, men jag har tyvärr varit med om erfarenheten av att maken mist sina föräldrar. Dock tänker jag inte att låten egentligen fokuserar på att mista sin far, utan jag har i stället fastnat för texten:
"Jag saknar hans humor, som var hans sigill
Den som la grunden för att jag finns till
Som präglat min uppväxt, ända fram till I dag
Som gjort att min son är densamma som jag
Jag får ta del av drömmar han har
På samma vis som då det var jag, och min far"
Livets kretslopp i ett nötskal.
Jag tänker: När jag läser kvällens godnattsaga är det frukten av alla de sagor min mamma läste för mig som liten. Samtalen vi har härstammar från alla timmars samtal jag haft förut och lekarna likaså. Förhoppningsvis kommer det att bära frukt i framtiden, för andra små barn som ser upp till och älskar sina föräldrar så förbehållslöst som bara barn kan.
Jag vet ännu inte vad mina små pojkar har för drömmar i livet, men jag drömmer för dem, om dem, med dem.
Jag drömmer om att vi ska kunna dela intressen. Kanske ska vi kunna ge oss ut på gemensamma långa, tysta, meditativa joggingrundor. Kanske får vi se vår skog och mark från hästryggen. Ska vi cykla tillsammans ner till sjön för ett kvällsdopp?
Jag drömmer om att någon av våra pojkar ska vilja bo här på gården efter oss och driva släktens arv vidare.
Framför allt drömmen jag om att mina pojkar ska stå där en dag som två vuxna individer och ha fått med sig det som jag fått genom åren som gjort mig till den trygga person jag känner mig.
Fast, ärligt talat, just nu drömmer jag helst om att jag för alltid skulle få lägga mig där i sängen bredvid en liten, trött kille, hålla hans hand, klappa hans kind och lyssna på någon historia om dagen som varit. En historia som går allt långsammare medan ögonlocken blir allt tyngre.
Den drömmen som är just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar