Med jämna mellanrum så råkar det hända mig. Något som gör att jag börjar fundera eller börjar göra, och sedan ju mer jag funderar eller gör desto mer måste jag fortsätta och så är jag fast. Det är ofta då jag får små insikter om livet, eller om mig själv eller om det kanske är samma sak….
Nu har det hänt igen och det började i tisdags eller var det kanske i onsdags. Det var då när jag gick med i Husmorsskolans Nya syförening. Det var då som jag återupptäckte min skaparlust. Det var då det började välla upp inom mig! Det uppdämda behovet av att skapa, med mina egna händer, med min egen kraft. Jag blir liksom lite manisk i mitt sökande efter nya projekt att sätta tänderna i, eller händerna rättare sagt. Vad kan jag sticka, virka, sy, skapa??? Med vad och till vem??? (Jag har sagt det förr och säger det igen: det kommer att komma en tid då mina söner kommer skämmas över mig….. men än så länge…!)
Det finns en väldigt stor fördel med att handarbeta på kvällarna i stället för att exempelvis titta på TV. (Tänk: sovande barn, en soffa, en kopp värmande te med några godsaker till, maken som snickrar med något på avstånd, och något i händerna). Man hinner nämligen tänka så mycket. Det är då jag kommer på tanken: Jag är en husmor. Jag är född till att vara husmor. Hur töntigt, omodernt, ofeministiskt (eller inte) eller otroligt det än må vara så är jag en husmor!
Jag har ett klart minne från innan jag började skolan och jag hade fått garn och stickor av mamma och kunde inte äta middagen fort nog för att komma in och sticka. Jag minns fortfarande chocken över hur fult det jag stickade blev, fast jag hade haft så roligt när jag gjorde (tänk att det kan kännas så ibland fortfarande…) Trädgårdsland fick jag av min mamma och tyckte det var riktigt rolig att både snoppa jordgubbar och bönor. Sylt och saft, jag det minns jag inte ens när jag började med, men jag minns den sommaren när jag var ensam hemma och föräldrarna var bortresta under högsta jordgubbssäsong. Som jag plockade och syltade, frös och glassade. Det kunde ju inte förfaras.
Så, min bekännelse är klar och tydlig. Jag är en husmor och från och med nu tänker jag vara dödligt stolt över det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar