När det knackar på min dörr.

Idag hörde jag plötsligt någon (annan än vanligt) som pratade i vår hall. Det var faster Tina som kom på spontanbesök när hon ändå hade vägarna förbi.

Jag älskar spontanbesök!

Den där känslan när man hör något som kan ha varit ett knackande på dörren och man tittar ut och faktiskt ser en bil på gården. Den där sekundsnabba ångesten som följer med frågan: Är jag klädd? eller kanske Är jag representabel? eller till och med Hur ska dölja det som ska föreställa mitt hem? Sedan är det bara att stänga dörren till garderober och badrum, röja en väg med fötterna genom hallens alla ditlagda, bortlagda, tillagda grejor, öppna dörren och se så glad ut som man är.

Jag älskar nämligen verkligen spontanbesök!

Det är nämligen just det där med att man bara står där i hallen i sina bortglömda hemmakläder, med den sanna röran bakom sig och bara är den man är och ingen annan. Inte lönt att förställa sig och när man väl setts så där så finns det ju ingen mening att förställa sig framöver heller. Prestigelöst och kravlöst.
Det är det där med att man inte behöver bry sig om dukningen på bordet eller när köttet är färdigt och hur barnen egentligen beter sig. Den som kommer på spontanbesök får ju faktiskt skylla sig själv om de inte gillar vad de ser.
Det är ju det där med kaffet, och det vet ni ju vad det är med det, och tjusningen med att öppna skafferiet i jakten på de där enda små överblivna Digestivekexen som man får dela i halvor för att de ska räcka. Fika blir det dock; för fika är ju mer än bara äta och dricka. Jag har sagt det förr, säger det igen och kommer fortsätta säga det, så länge jag kan säga det: det är sällan fel att fika! Spontant eller ej.

Här ute på landet har ju också spontanbesöken en annan dimension. Det ligger ju liksom i sin natur, eller kanske naturen, att spontanbesök inte blir till för att någon råkade promenera förbi på gatan när jag var ute och vi hade något gemensamt att prata om. Nej, de blir ju faktiskt till för att någon aktivt tar beslutet att vilja träffa oss, eller eventuellt vill komma och få bekräftat att det där ryktet som går på byn stämmer eller det behövs något nytt att prata om vid nästa föreningsmöte/ fotbollsträning/eller vad det kan vara, och sätter sig i bilen eller på cykeln och tar sig ända upp på gården. Hedersamt tycker jag.

Därför älskar jag stunden när grannen Andreas kom över en söndag med barnen med kommentaren: ni sa ju vi skulle komma bort någon dag, så nu kommer vi! Eller när en annan granne ringer och säger: jag har köpt 2 fastlagsbullar, kan jag komma över?  Eller när vänninan ringer med ett: jag står och gör ugnspannkaka vill ni komma bort och äta lunch? Eller när makens fastrar kommer körande förbi bara för att säga hej, men mest troligt vill få supa in lite atmösfär från barndomshemmet. Ni är så välkomna hem till Fredskog! Det är bara att knacka på min dörr.

Jag älskar nämligen spontanbesök, och chansen att få fika!