Jo då, jag har blivit barnens mardröm. Tack och lov är jag medveten om det själv.
I ett anfall av "nu är det dags att barnen börjar bli delaktiga i maten här hemma"-tankar fick stora sonen önska två av veckans måltider. Det blev de båda kulinariska höjdpunkterna korv med bröd och ketchup och så hamburgare så klart. Inget annat att göra än att tacka för förslagen och fixa hem ingredienser. För jag skulle kunna sucka, men icke; den här elaka mamman tänker: här ska bakas! För tji det barn som numera tänker att de ska få äta korvbrödbagarens här hemma...
Så med sann entusiasm och orubblig inställning sätter jag igång och bakar korvbröd och kokar korv. Med en oberörd röst (jo säkert) ropar jag: det är mat, fast besluten att signalera att mina oregelbundna, halvgråa är de mest naturliga i världen. Inom mig tänker jag; ja, jag är en mardröm, men den dag de är stora nog kan de själva äta vad de vill ( och så minns jag den där första månaden som jag bodde hemifrån som jag drack läsk till maten var och varannan kväll... bara för jag kunde välja själv).
Så barnen kommer till bordet, sätter sig, tittar, tittar lite till, och.... tja inte direkt äter, men klagar inte heller faktiskt. Ja ja, vinsten blir i alla fall att de i normala fall äter korvbröd på korvbröd på korvbröd med ketchup och nu åt de istället korv på korv på korv enbart skuffade genom korvbröden...
Skuffekorv får det väl bli då, mardröm eller ej.
Mammans dröm ligger i alla fall i konversationen som tydligen utspelats på Lyckans förskola ungefär så här någonting:
Fröken: bröd bakas på bageriet.
Sonen: eller bakar man bröd hemma.
Fröken: just det, men på bageriet bakar man mycket bröd.
Sonen: vi bakar mycket bröd hemma, då har vi ju ett bageri!
Just det är väl en lämplig rapport från läget just nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar