Jag har sagt det förr och tycker det är på plats att sägs det igen: jag tycker det är vansinnigt spännande med historia. Dvs historia om gammalt hantverk, eller gamla hus och gårdar och tro det eller ej; gammaldags matlagning. Jag går ju helt igång på att sylta, safta, salta och syra eller hur man nu gjorde för att laga och lagra mat. Det är som att kemisten och husmodern i mig möts i en svindlande förening och gör sitt yttersta för att ta fram den finaste mjölksyrabakterien till den krämigaste crème fraîche eller den bästa jäsningen till det syrligaste surdegsbrödet.
Så sitter jag då här hemma och läser i bibeln; dock inte den med stort B, utan den underbara Mandelmanns: Självhushållning på Djupadal. Jag bläddrar igenom kapitlet om höstens göromål och fastnar; i receptet på surkålen. Hur hemskt är inte det. Jag menar surkål! Sauerkraut! Kan man sjunka längre ner i töntträsket? Ändå är den där; dragningen. Jag liksom bara måste prova göra surkål! (Till mitt försvar kan jag kalla det mjölksyrad vitkål och låta lite professionell eller för den delen kimchi och till och med låta trendig)
I alla fall fram med bunkar, verktyg och ingredienser. Vitkål, lök, chili, salt och vassla. Vassla? Hur ska jag få tag i det? Låta filmjölk rinna av i kaffefilter. Bara att vänta. Hacka, hälla på salt och vassla och...vänta... Krydda, gosa och gegga runt och..., vänta 3 dagar... Häll upp på burkar och ... vänta 3 veckor... Smaka.
Tro det eller ej och kryss i taket och håll i hatten; det smakar jättegott! Syrligt, krispigt, kryddigt och lent på en och samma gång. Det kan väl inte vara sant. Det måste vara jag, som blivit från vettet, för vettet måste åkt ut i samma långsamma takt som surkålen kommit in i vårt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar