Forskningen säger att en av förutsättningarna för ett hälsosamt liv, ett gott välbefinnande, att kunna hantera livets motgångar utan att rubbas är begreppet ”känsla av sammanhang”. (Vi som jobbar människovårdande och vill stila lite slänger oss rätt och slätt med förkortningen KASAM.) Så där vid första tanken på det tänker jag att låter ju rimligt, men sedan börjar jag fundera lite mer och så plötsligt inser jag att jag inte riktigt fattar vad det betyder egentligen. Känlsa av sammanhang. Ja, som vanligt är det väl så att ju mer jag tänker på något desto mer förvirrad blir jag. Är det bara jag eller…?
Skolvägen har jag i alla fall lärt mig de tre mantra som Känsla av sammanhang är byggt på: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Med andra ord så är mitt liv hälsosamt om det som sker i och runt mig är förutsägbart, begripligt och strukturerat; att det finns resurser för att hantera det som sker och att det är värt att investera mitt engagemang i livets utmaningar. Stort men grundläggande.
Så tar jag bilvägen hem. Jag älskar att köra bilen hem. Det är den ensamma tysta stunden i bilen. Återhämtning av krafter som har gått åt under arbetsdagen. Så är det ju att snart komma hem, till ljuva hem. Så är det ju vägen.
Det är inte så att det är jättemycket trafik i Hässleholm. Inte alls, men då vid 16 tiden är det ju faktiskt en strid, jämn ström med bilar som kör väg 117 ut och in från stan. Jag ger mig ut och in i strömmen. Det är vackert ute på Vankivafälten, med snön som ligger och den röda solen som håller på att gå ner och färgar både himmel och mark lite lätt orangerosa. Jag kör på i behaglig takt och utan några större ansträngningar. Än bättre blir det när jag, i Vankiva, svänger av mot Farstorp. Bil efter bil droppar av och jag kan köra så som jag själv. Jag har kört här hundratals gånger och jag känner vägen, kurvorna, gårdarna jag kör förbi och ibland också människorna som rör sig runt dem. Förutsägbart och begripligt.
Någon gång då och då springer det i och för sig lite vilt runt om kring, men det är ju hanterbart, så länge där inte finns andra vildar i trafiken. Ett rådjur var sannerligen både bildligt och konkret bara en hårsmån ifrån en gång, men tack och lov har grisarna hittills hållit sig på avstånd från min bil. Jag hoppas de fortsätter med det, annars ska de minsann få hanteras med mig. (Säger jag nu tills jag ser en sådan läskig sak, brrrr).
Det här filosoferar jag över när jag kör den kyliga, mörka sträckan inom skogen, men sedan kommer jag ut vid åkrarna i Gammalstorp, innan Farstorp. Solen har sänkt sig ytterligare och snart är det mörkt. Fortfarande går det att se vilka bilar jag möter och vem som är ute och rör sig kring sina gårdar. Viktiga fakta att notera, nu när jag börjar närma mig hemmet!
Jag möter barnens kompisars föräldrar, hälsar och tänker att: jaha idag hann de hämta före mig, eller jasså de brukar ju inte komma vid denna tiden, eller något liknande. Så kommer en granne körande: hej hej, och så handen upp till den sedvanliga hälsningen. (Att de bor 1,5 km bort spelar mindre roll.
Sedan dröjer det en stund, och så inser jag att även meningsfullheten uppfylls, när jag får ett till synes enkelt men ack så betydelsefullt meddelande: Hej, lampan fram på din bil har gått sönder. Ha en bra kväll!
Grannen som bor 1,5 km bort hade kunnat se detta och fullkomligt strunta i det, men kan också välja att bry sig så mycket att han bemödar sig att i ens ärende meddela det till mig. För att grannen är en gid medmänniska som väljer att bry sig och engagera sig. Kan som sagt tyckas enkelt, men hur ofta händer det? Det hände mig inte en enda gång i storstan, om jag ska raljera. Det gör mig glad och det får mig att förstå att det är människorna runt omkring mig som skapar meningsfullhet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar