Planerna var ju egentligen att jag skulle göra någon årskrönika, så klart, det ska man väl göra. Nu har ju dock dagarna gått, och gått, och så plötsligt känns nyåret aningen avlägset. Livet snurrar ju liksom på igen. Så, någon krönika blir det inte, men dock tänker jag beröra och spinna vidare på några viktiga händelser från förra året.
En av de mest annorlunda händelser, för mig i alla fall (det tillhör kanske vanligheten för en del), var helt klart och tydligt när beskedet nådde oss att man i kommunen tänkte på att ta tillbaka löftet att bygga ut förskolan och i stället hänvisa oss och våra barn till förskolor i andra byar. Vilken energi som frigjordes och mobiliserades här i byn. På något vis kunde man liksom känna det i hela atmosfären. Det var verkligen annorlunda och fantastiskt att få vara med om. Våra ansträngningar gjorde nytta, vi fick vår utbyggnad och dessutom var det i och med det som jag på allvar lärde känna några av mina nu riktigt goda vänner här i byn. Vad kan inte ha en massa gott med sig?
Så varför mobiliserades då denna kraft i Farstorp. Ja, det ligger ju något i atmosfären här i byn, som är svårbeskriven och som jag inte idag har kraft och skärpa att skriva om. Lättast är det nog dock att förstå genom att besöka den fantastiska förskolan vi har. (ja, inte på riktigt helst, det blir inte så bra...) En liten förskola i en glänta i byn, med inhängnad plats för lek in i skogen där barnen springer på små stigar mellan träd och blåbärssnår. Ingen trafik inpå och inga särskilt nära grannar. Bäst av allt dock, denna engagerade personal! Det var en fröjd att komma dit den där morgonen när den första snön fallit och personalen är ute redan tidigt på morgonen för att göra första åket i backen, trots att rutinen säger något helt annat. När första snön kommer så måste man ju bara helt enkelt! Det var en fröjd att komma och hämta barn i somras när solen gassade och filtarna var utbredda i skuggan och alla uppslagna böcker berättar om att långa, varma sagostunder har skett. Vad annat kan man göra, liksom? Det är en fröjd att komma tidigt på morgonen med stresshormonen på topp och så sitter de bara där på golvet, tar barnen i sin famn, och säger: hejdå, ta det lugnt och ha en bra dag! Då blir ju också min dag bra! Jag skulle dessutom kunna fortsätta länge, länge men väljer iställt:
Underbara människor, idag hyllar jag dem!
Vilken tur vi tog upp kampen och inte nöjde oss med annat än det allra bästa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar