------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kära Frida
Jag skriver till dig, för att jag nu börjar bli riktigt irriterad. Jag försöker göra så gott jag kan för dig, men känner inte att du förstår mig.
Hur många gånger har jag inte hört dig säga: Jag är så glad för allt du gjort för mig. Du har givit mig min familj, gården vi bor på, denna underbara plats vi får leva på.... och så går du på med ditt eviga tjat om hur bra allting är och hur lyckligt lottad du är. Bla bla, underbara Farstorp bla bla härliga vänner bla bla. Frågan är: har du visat mig någon tacksamhet? Har du hedrat mig så som du säger att du borde göra? Jag är tveksam.
Du säger att jag är den ende för dig och att jag borde behandlas därefter. Ändå så ignorerar du mig så ofta och agerar som om det finns tusentals av mig. Jag vill bara tala om för dig: Det finns det inte!!
I min irritation så tänkte jag ändå, för jag älskar ju dig, att du kanske trots allt behöver ännu mer godhet och kärlek av mig. Så, idag tog jag med dig ut på promenad i den härliga höstluften. Såg du hur vackra dina älskade lönner var. Gröna inuti och alldeles lysande röda utanpå den maffiga lövkronan. Såg du det? Nej, det gjorde du inte, för du bara Facebookade!! Märkte du att i bilen som körde längs med grusvägen åkte en vänlig människa från byn som tittade upp log och vinkade glatt. Nej, knappt va?! Du hade ju fullt sjå med att springa och hämta posten snabbt för att hinna med tusen andra saker också. Sedan fixade jag en solnedgång som gjorde hela uppfarten röd och ovanpå det en regnbåge som sträckte sig över himlen över Nils Hans åkrar. Såg du det? Nej, för du facebookade, bloggade och sörplade kaffe. Man blir ju förbannad! Skärpning!
Hälsningar
Livet
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar