Alla har vi väl någon knäpp grej. En fascination, intresse eller egenskap som kanske inte är det första vi tar upp på mingelpartyt eller anställningsintervjun, men som vi likväl i våra egna stunder gräver ner oss i och bara älskar. Utan att vi kanske vet eller förstår varför.
Jag bara älskar historia. Fast absolut inte "årtal/kungalängd/författningar/lagars- historia". Nej, den historian jag älskar är den där som har karaktären av levnadshistoria, eller ska jag skriva livsskildringar, eller.... I vilket fall som så går jag fullständigt igång på gamla bruksföremål som jag vet att människor har använt och brukat; en gammal stengrund som är det enda som finns kvar av ett gammalt torp; eller (håll i ert hårt) växter som en gång varit en köksträdgård och som är det enda kvarvarande beviset på att det en gång funnits ett hem på platsen. Vår historia är en del av oss och utan den kan vi aldrig vara hela.
Just av den anledningen går jag också fullständigt igång (muttrar, surar, suckar och tänker arga tankar) när jag ser gamla vägar misskötas och försvinna (inklusive vår egen "lilla vägen" som jag tvingar maken klippa med gräsklipare var och varannan vecka...), gamla stengärsgårdar som monteras eller grävs ner (i mina mörkaste stunder funderar jag då till och med på att agera för jag har en liten tanke på att det kan vara olagligt) eller gamla, fina åkrar som planteras igen och förändrar hela naturen till en mörk granplantering. Fast just när det gäller planteringen tänker jag: skyll er själva. Jag tror nämligen absolut att om 20 år när vi i Sverige inte vill/kan köpa importerade grödor så är Skånes finaste, bördigaste åkermark översållad med bostäder. Var ska man då bedriva lantbruk? Jo, i Norra Skåne! Då ska vi ta revansch för alla hundratals år som fattiga småbönder. Det var här ni läste det. Kom ihåg det!
Så vad har då Inga-Maj med det hela att göra? Jo, Inga-Maj kom till mig för några veckor sedan. Jag var helt oförberedd och hade inte en tanke på att jag skulle få besök av henne och framför allt inte att jag skulle ta hand om henne. En lång historia kort och det var vår granne Bengt som i förtroende och med stor respekt kom med henne. I form av två kollegieblock. Det är 92-åriga Inga-Maj som under sina senare 5 år skrivit ned sitt liv. Med kulspetspenna och sirlig 90-årig handstil har hon fyllt sidorna; rad efter rad, sida efter sida. Språket är kristallklart, konsist, utan krusiduller och helt underbart. Ett liv rakt upp och ner. Jag går ju inte bara igång, jag blir ju snudd på besatt!
Jag känner inte Inga-Maj. Jag har aldrig träffat henne, men jag har hela hennes sköra liv i mina händer. Vad i hela fridens namn ska jag göra med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar