Lite väl grisigt för min smak.

De som känner mig, eller som läst bloggen här vet att jag inte är vän med skogens vildsvin! Jag kan inte bara säga att jag faktiskt avskyr dem, jag är dessutom rädd för dem! Detta resulterar i att jag sjunger/pratar/låter när jag promenerar i skogen; att jag inte gärna promenerar ensam förbi ställen där jag vet att de utfodrar dessa bestar; att jag inte joggar i skymning (eller gryning men det är ju inget alternativ av andra skäl), eller gärna rör mig runt på ställen där jag ser att det är nybökat.

På detta sätt skulle jag ändå vilja påstå att vi nått en viss, vad ska man säga, vapenvila i vår pågående konflikt. Jag rör mig inte i deras område och de rör sig inte i mina. Jag stör inte dem så stör de inte mig. Så har jag tänkt i alla fall. TILLS NU!!

Det hela började med att jag såg grannens barnbarn, 7 år, cykla förbi nere på vägen när vi satt och åt lunch. Observera: åt lunch. Efter bara en liten stund komma han farandes tillbaka i en betydligt snabbare hastighet och bara en kort stund senare komma han förbi igen denna gång tillsammans med sin morfar och dennes hund. Detta i sig var väl inget som jag direkt funderade över, mest observerade. Det är ju inte det konstigaste som hänt. Dock gick det bara en liten stund så kom han och knackade på och utbrast: Kom och titta! Ni har ett vildsvin på Lilla vägen! (Vår lilla väg som går mellan våra åkrar, reds anm.)

Därefter följde den här fantastiska konversationen:
- Vadå, vildsvin?
- Jag mötte ett vildsvin när jag cyklade på Lilla vägen.
- Vadå, levande eller?
- JA!
- Som går där eller?
-JAA!!

Nu kan man ju tro att det är betongbarnet som kommer fram och ter sig så här, men så mycket har jag faktiskt lärt mig av att bo på landet, att man i princip aldrig ser ett vildsvin dagtid. Nej, det är i skymningen de kommer fram. Sedan, när man ligger och sover gott, så tar de sig fram, hela tjocka släkten, för att harva en åker eller två för att sedan i gryningen gå upp i tomma intet igen. Så fungerar dem, de små luringarna.

I alla fall. Ut for vi. Ner på grässlänten framför staller för att där stanna upp och inse att där stod han, den svarte galten, precis på andra sidan vägen och bröt vapenvilan medan han mumsade ekollon som om han aldrig sett mat förr. Inte ett skvatt brydde han sig om oss utan betedde sig som om han tänkte: ha, där kan de stå och se mig när jag gör precis som jag själv vill. För er som nu händelsevis inte har sett ett vildsvin i verkligheten kan ni se det här bredvid och tänka er in i att bommen är lätt i min midjehöjd. Brrrr!

Jag tänker: hota min idyll och du hotar mig! Vapenvilan bruten, kriget börjat, vårt jaktlaget uppringt! 20 minuter senare kommer denna stjärna till jaktledare som han är och tro det eller ej denna grisiga galt går fortfarande runt där i godan ro och sprätter och äter ekollon! Jag kan riktigt höra honom när han tänker: skulle jag vara rädd för er?!

Tills jägaren går nerför vägen och sätter slutstycket (eller vad det nu heter) i geväret med ett litet diskret, metalliskt klick. Då vet galten att tiden är kommen! Så, vad gör han då tror ni? Jo, han tar gisslan, den (ursäkta ordvalet) grisfan och springer in bland hästarna på åkern. Hästarna börja springa runt och jaga tillbaka honom; jägaren har inte chans att skjuta utan att riskera hästarna, och abrakadabra, så har grisen sprungit bort och slukats upp av jorden!

Hur irriterad blir man?!

3-åringens funderingar kring det hela då? Mamma, om jägaren skjuter på grisen, går han sönder då?