De hamrar, de spikar, de bygger....

Vårt hus byggdes 1850. Då skiftades byn Norra Fredskog ut från två mer eller mindre sammanväxta gårdar med byns marker runt omkring till fem utplacerade gårdar; var och en med sin mark omkring sig. Här hos oss placerades tre gårdar på rad, varav vår i mitten på en plats där ett boningshus tidigare låg. Vad det var för hus och vilka som bodde där vet vi inte, men en planka som troligen är därifrån finns kvar på vår gård med namnen på en kvinna och en man och ett årtal inskuret. Tänk om jag hade fått veta deras historia! 

Det jag vet är att gården uppfördes men mannen som byggde den hade troligtvis ekonomiska bekymmer och sålde till makens farfars far John och hans fru Johanna år 1870. Köpekontrakten finns kvar på vinden. Jag undrar hur det var för dem. Ett nygift par, båda från byar i Farstorp som letade efter något eget i trakten. En gård fanns till sälja, de ordnade betalningen och gården blev deras. Ungefär likt som idag fast så otroligt olikt! 

Huset bestod troligtvis av två kammare, kök, stora salen och två kammare till. Från ytterdörren gick trappan brant upp till sädesmagasinet ovanpå, och bredvid den fanns troligen sovplats för en och annan luffare som behövde värme, vila och vänlighet. Familjen bestod faktiskt bara av tre personer men är bodde ju så klart förutom dem både några pigor och en och annan dräng. 

Det är just det där sädesmagasinet ovanpå som är föremål för vår renoveringslusta. Tja, i alla fall vår lust och snickarnas arbete. Här låg ett gammalt, bågnande och otroligt slitet magasinsgolv med rejält med hål och grova springor. Jag avundas inte snickarna som skyfflade en hel tippvagn full med isolering och allsköns gamla rester som ramlat ner mellan springorna. 160 års magasineringsrester; det bär respekt med sig! 

Så öppnar det sig, golvet, och vi kan titta ner på de gamla bjälkarna och under dem de underbara breda plankorna som sitter i taket i rummet under. Bjälkarna är rejäla, kraftiga, handsågade. Med all säkerhet huggna i skogarna häromkring; sågade och hyvlade av någon snickare i byn. Transporterade hit med häst och uppförda av ren mankraft. Jag känner mig andäktigt inför detta arbete. Så stolta de varit den gången huset stod färdigt. 

Så när de nu hamrar och spikar så håller vi andan, vi som befinner oss så där mittemellan byggnadsvårds fanatikerna och det bekväma familjelivet , så blåser vi ut sådär någon gång när de 160 åriga kornen, dammet och abstrakta djurresterna fösvunnit och bara de nationalromantiska resterna finns kvar.