Då skärper man till sig så där lite extra.
Hösten verkar vara helgens tema. Fuktigt, kallt, dimmigt och faktiskt alldeles fantastiskt skönt. Så här dagen efter höstdagjämningen är jag fullt och fast besluten om att ta vara på ljuset och dagen. Snart nog är vi inne i mörkaste november. Huvaligen!
Jag och sonen tar fram cykeln och hjälmarna. (Alltid bära hjälm vid cykling!!! En hjärtefråga och jag uppmanar alla som tycker att ni har något av värde i huvudet att göra det samma!) Jag låter sonen bestämma cykelrunda och han skriker bestämt: Grisarundan! där bak i barnsadeln. Själv suckar jag försynt. Inte direkt rundan jag hade valt, men vad gör man?
Grisarundan är då rundan genom våra tre byar Norra Fredskog, Södra Fredskog och Hörröd. En nätt liten runda på strax över 6 km, så sträckan är det inget fel på. Jag ska försöka guida er genom den.
Vi tar "stora grusvägen" förbi grannen Bengt. Vi kastar så klart en blick upp på hans gårdsplan för att se om där finns någon vardagsspänning att rapportera om. Det är ju bara så man gör helt enkelt. I det här läget är vi ju i början av rundan. Fulla av energi och entusiasm! Redan efter första kurvorna finns den första påminnelsen..... stigen där vildsvinen går över vägen för att hitta mat. Jag ryser lätt. Dessa vildsvin. Jag erkänner villigt att jag är rent av rädd för dem. Dessa förväxta, vilda bestar som äter upp allt av åker som kommer i deras väg. Men, men vi är ju fortfarande ute på "stora grusvägen". Tryggheten.
Snabbt kommer dock den lilla vägen ner mot Kjellsa ställe (ja, det måste sägas på dialekt, så är det bara!). Det som tidigare var två hjulspår med gräs emellan har till början blivit riktigt bra. Grus rätt och slätt och det går snabbt som bara den att susa ner för backarna ner mot Fredskogån (uttalas självklart Friskoån på klingande dialekt). Där börjar den första utmaningen. Att ta sig över bron över ån. Den är klart bred nog för att en gång i tiden burit bilar över och mellan de trasiga och ruttna plankorna kan vi se att syllarna nog är friska och hela. Historien säger att en dräng en gång för väldigt länge sedan gick från ett gille i byn ner till ån, gick ner sig och kom aldrig tillbaka. Tanken på det ökar spänningen ytterligare där vi precis kommit in från mellan åkrarna till det lite mörkare skogspartiet. Jag satsar på full fart, rak väg och så lite stötande kontakt som möjligt. Sonen ropar: Bra, mamma, vi kom över!
Efter detta kommer det lite trixigare partiet av rundan. Det som vi tror är vägen, lite svårt att avgöra för tillfället, slingrar sig fram i vegetationen. Vi väjer för långa grenar, höga växter och brännande nässlor, och vi tar oss framåt!
När vi klarat detta har vi kommit fram till grannbyn, Södra Fredskog. Skog, åkrar, några gamla gårdar men framför allt: Vildsvinshägnet. Hägnen där vildsvinen gått är helt kala. Då menar jag helt kala. Där växer inte ett grönt strå, inte en växt. Där är bara jord och sten kvar. Varelser som kan förgöra mark på det sättet är läskiga! Det är jag fullt och fast övertygad om. På håll ser jag en av bestarna i sin hage. Jag cyklar snabbt. Givetvis fullt koncentrerad på att inte visa det minsta rädsla för sonen samtidigt som jag spanar runt, runt vid vägens kanter. Huvaligen om jag skulle möta någon gris! Möjligtvis avslöjade sonen mig när jag med en någon för gäll röst föreslår: vi kan väl sjunga en sång när vi cyklar! Han var dock finkänslig och sa bara: Mamma, vi kan cykla hem nu. De norska turisterna som dök upp runt en kurva log och hälsade glatt.
För er som nu tänker, men vildsvinen är ju inhägnade kan jag säga: Marken är snart lika uppbökad utanför hägnen och hålen i stängslen i våras borgar för att många kullar kan ha fötts utanför.... Populärt? Nej knappast!
Vägen tar oss vidare i backarna mot Hörröd. Puh! Väl framme där väntar Asfalten! Äntligen känner jag mig lite hemma. Jag menar, vad är väl risken att möta biltrafik i jämförelse? Vi har ju hjälm! Dessutom möter vi ju så klart ingen, vi är ju på landet. Vi cyklar förbi (vatten)fallen i Hörröd. Sonen vill stanna och gå över spången för att se på där kvarnhjulet satt en gång, men nej tack, så spännande ska vi inte ha det.
Fulla av nyvunnen entusiasm tar vi oss helt sonika via Rullebacken hem. Sonen utbrister: Oj, vad jag blev trött, men jag höll mig vaken hela vagen! Jo, tack, jag med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar