Så, var var jag nu? Hm...uppväxt...mannen i mitt liv...ja just det! Jag blev förälskad!
Så, efter att ha bott flera år i lägenheter i Malmö och tagit en tur till USA så flyttade vi då äntligen hit; till vår gård i Fredskog, Farstorp. Med Himmelskull bakom oss och SvenPers- och NilsHansåkrarna som sträcker ut sig framför oss. På andra sidan åkrarna skymtar vi vägen genom träden, där vi sitter under de hundraåriga lönnerna som breder ut sig som stora parasoll och skyddar oss vänligt mot både sol och regn. På samma sätt som de skyddat makens far, farfar, farfars far. Hisnande! Undras vad de tänkte på när de satt här som jag sitter idag?
Jag erkänner det villigt! Jag har blivit en Farstorpspatriot. Jag blir barnsligt förtjust när någon frågar var jag kommer ifrån och jag kan sträcka på mig och med ett stolt leende säga Farstorp! Troligtvis blir jag också lite glasartad i blicken för jag tänker på de vackra vägarna som slingrar mellan växelvis åkrar och skog; på människorna som bor här och den gemenskap som råder och som jag upptagits i trots min bakgrund som betongbarn och korta tid här byn.
Ska sanningen fram så älskar jag nämligen känslan av att vara någon. Inte någon anonym person man möter på gatan i stan. Utan någon som folk vet bor i Fredskog, vilken bil jag kör, vilken släkt jag har, var jag handlar min mat (ja, nästan i alla fall) och vilket telefonnummer jag har.
Det är ju just det här med telefonnumret också. Möt mig någonstans och fråga vilket nummer vi har. Vi har nämligen ett 77... nummer! Är man insatt vet man att alla gamla Farstorps nummer har 6 siffror och börjar på 77. Eftersom vi är barnsligt stolta över vå by är vi ju närmast odrägligt stolta över våra gamla 77 nummer.
Gilla det eller inte! Det är jag och mitt 77 nummer, tills döden skiljer oss åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar