Så hände det igen, fast jag hade lovat mig själv att det inte skulle ske. Så många gånger har det hänt, lika jobbigt varje gång. Fast, det mystiska är att hur jobbigt det än är så glömmer jag bort det emellan och så plötsligt, pang, så händer det igen!
Jag går upp på morgonen och inser: klockan är 6 och det är mörk!! Höstdagjämningen är här!
Vem uppfann hösten!? Ja, det var ju samma som uppfann vår och sommar så jag får väl vara tacksam, men kunde det inte bara vara kallt och inte så förbenat mörkt?
Rent meterologiskt är det visst inte höst än, och brukar inte bli det förrän om några veckor, men astronomin kommer vi inte undan. Nu är jorden i precis den vinkeln som gör att natten är lika lång som dagen. Eller hur det nu är? Fysiklektionerna känns långt borta.
Mörkret, detta mörker! Nu väntar en lång tid av inomhusaktiviteter. Här ute finns ju inte direkt gatubelysning och mörkrädd som jag är så rör jag mig inte utanför gårdsbelysningens sken. Jag, menar, tänk om jag skulle möta någon på vägen som jag inte ser! Sannolikheten är ju inte jättestor med tanke på hur många jag möter en promenad en sensommarkväll på allra bästa promenadsäsongen, men ändå: tänk om jag möter någon jag inte ser! Tja, ser jag inte denne någon så vet jag ju inte om det ändå, men ändå.....
Klockan 6 är allt väl. Förutom igår morse då hela familjen sov i tron att, med tanke på mörkret ute, klockan inte var så mycket och hantverkarna klockan 7 frenetiskt bankar på dörren. Maken som sprang ner för att öppna bad vänligt snickarna vänta en stund så att frun och barnen hann vakna till lite, men jag tror han egentligen menade att frun inte skulle visa sig i bara nattsärken. Dagislämning 10 minuter försenad och på arbetet 5 minuter försenad. Allt väl.
Klockan 6 och allt är väl, bara så förfärligt mörkt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar