Jag hade väl aldrig kunnat tänka mig att jag skulle bo på landet!
I hela mitt liv har jag varit mörkrädd. Så där "jag vill inte gå ut ensam ens i stan när det är mörkt" - mörkrädd. Jag har visserligen vistats på landet under min uppväxt, framför allt eftersom både mina mor- och farföräldrar bodde på landet. Tro mig! Man blir inte lantlolla av det. Jag är född och uppvuxen i ett villakvarter i en småstad. Cykelavstånd till allt. Bilen till för veckohandling och helgutflykter. Uppväxttiden gick ut på att cykla runt, runt, runt kvarteren för att i perioder utvecklas till gå, gå, gå runt i kvarteren (och kanske in till stan en sen kväll utan föräldrarnas vetskap). Så var jag född och så skulle det bli!
Tills dagen jag träffade mannen (som det visade sig skulle vara) i mitt liv. Snygg, trevlig student i Lund med framtidsvisioner och så visar det sig att han är....från landet. Inte nog med det! Hans föräldrar är lantbrukare. Inte bara lantbrukare utan tvättäkta mjölkbönder. Halleda! Jag som knapt träffat en mjölkbonde sedan de där sedvanliga studiebesöket på lågstadiet.
Ja, ja tänkte jag! Han kommer väl inte att vilja bo på landet för det. Frid och fröjd.
Tills den dag kom då jag officiellt var hembjuden till föräldrarna för middag och presentation. Huvaligen, det är inga lätta tillställningar det. Mannen hämtade mig en vacker, tidig vårkväll för vidare färd till Fredskog och det är där och då det händer:
Jag blev förälskad! -Jag kom hem!
Inte en ända gång sedan dess har jag hittat en plats där jag hellre skulle bo än denna; och nu bor jag här (betongbarn som jag är).
(och mannen har fått belysa gården så det snart inte står en mörk plats att finna)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar